Deus Ex: Mankind Divided (PS4) Recension

Deus Ex är en serie som som har funnits med i 16 år nu. Efter en lång paus från de första två spelen fick vi det kritikerrosade Deus Ex: Human Revolution som tog världen med storm. Fem år senare får vi äntligen uppföljaren vi väntat på. Till skillnad från Adam Jensen har vi faktiskt bett om det här.

I en inte allt för avlägsen framtid tar Deus Ex: Human Revolution plats. Där fick vi för första gången ta rollen som Adam Jensen, en f.d. SWAT-medlem som fått jobb som säkerhetsvakt på Sarif Industries, ett av de ledande företagen när det kommer till augmentationer och cybernetisk teknologi. Illuminati fortsätter vara med i bakgrunden och drar i trådar som sträcker sig djupare än vad Adam kunde föreställa sig. Efter en attack på Sarif Industries dödförklaras Adam, men med hjälp av den teknologi som Sarif Industries innehade kunde han väckas till liv igen, med hjälp av augmenterade, syntetiska kroppsdelar. Efter ett återuppvaknande kan Adam Jensen kasta sig in i en härva av konspirationer, svek och mystiska karaktärer som till slut leder honom fram till en uppgörelse som kan avgöra framtiden för augmenterade människor. Vill ni få en mer ingående resumé av vad som hänt kan ni ta en titt på vår artikel där vi recappar vad som hänt hittills.

Efter Panchea föll Adam i ett komaliknande tillstånd och vaknade inte förrän ett år senare. Han lyckades fly från förläggningen och fick senare anställning inom Interpol, där han är anställd under Deus Ex: Mankind Divided. Som Interpolagent har han tillgång till ett enormt informationsnät, men det är ingen garanti på att få raka svar. Två år efter Panchea och Human Revolution har världen slagits i spillror och det råder en apartheid som med polisstyrkor skiljer på ”Naturals” – människor fria från syntetiska element inopererade, och ”Augs” – personer med augmenteringar.

Design som är lika vulgär som fantastisk. Känner du dig trött? Ta lite knark!

Storyn i Mankind Divided påminner mycket om vår värld idag och den politiska aspekten är svår att undvika. Som en – i allra högsta grad – augmenterad människa är Adam Jensen en av de utsatta i den kris som drabbat världen. Anti-aug politiker försöker få igenom Human Restorations Act, ett förslag att separera Naturals från Augs mer definitivt, vilket sätter Augs i en situation som inte är långt ifrån judarnas behandling under andra världskriget. Detta ligger inte helt rätt i munnen hos vissa och ARC (Augmented Rights Coalition) är en av organisationerna som kämpar emot den mekaniska apartheid som redan tagit fäste i världen. I en tid av oro och terrordåd blir människor oroliga och känslorna tar ofta överdrivna uttryck när det diskuteras, vilket är precis vad Illuminati vill. Efter ett terrordåd anklagas ARC för dådet, men svaret är inte fullt lika enkelt. Adam Jensen ger sig ut för att ta reda på sanningen bakom detta och han kommer behöva gräva sig djupare i en härva där saker inte är som de verkar, agendor spelas ut mot varandra och få är att lita på.

Bättre…på sätt och vis

Jag har längtat efter det här spelet sedan jag spelade sönder Human Revolution och det har varit svårt att inte ha förhoppningar på det här. Jag är av den uppfattningen att ”med förväntning kommer besvikelse” och försöker därför hålla mig så neutral som möjligt. Jag vill få en bild av saker och ting som inte smittas av varken optimism eller pessimism. Inga vilseledande filter. Med Deus Ex: Mankind Divided har det dock varit svårt. Jag älskade föregångaren och ser det som ett stealthspel som faktiskt klår den gigantiska favorit som är Metal Gear Solid-serien. Mankind Divided är inte annorlunda på den punkten och jag älskar den typen av gameplay.

Det som gjorde att jag fastnade för Human Revolution var samspelet mellan färgschema och musik. Det mesta gick i en nästintill monokrom färgskala, där svart och guldgult var de dominanta färgerna. Den outline som markerade objekt att interagera med hade t.o.m. en mustigt gul färg, vilket faktiskt gjorde jättemycket för mig. En så liten detalj, men så viktig för att skapa det där särskilda temat. Med Michael McCanns musik blev det en kombination som var så perfekt att spelets brister var otroligt lätta att ignorera för mig. När det kommer till stämning och atmosfär vinner Human Revolution utan problem, men det betyder som sagt inte att den är dålig i Mankind Divided, tvärtom.

Deus Ex: Mankind Divided

Miljöerna ser snuskigt bra ut och ibland fångar de verkligen det som skapade den där fantastiska stämningen i Human Revolution – i guld och svart.

I Mankind Divided ser det lite annorlunda ut. Musiken är fortfarande orkestrerad av Michael McCann, vilket är ett extremt stort plus. En annan kompositör skulle kunna ha dragit ned helhetsbetyget avsevärt för mig. Det som jag stört mig lite på i Mankind Divided är dock miljöerna. Visst, de är otroligt snygga och till skillnad från föregångaren får vi nu texturer som inte känns så plastiga. Realismen är mycket mer påtaglig här och alla ställen jag varit på har varit visuellt utsökta, men stämningen är inte riktigt densamma. Jag vill inte att de kopierar Human Revolution, men jag saknar den där surrealistiska cyberpunkstämningen som det spelet gav mig. Här möts vi av solsken och växthus, blandat med pittoreska gamla byggnader i Prag, vilket förtar känslan lite för mig. Detta utgör inte en majoritet av miljöerna, men när de dök upp tappade jag känslan nästan omedelbart. Prag på natten känns dock mycket mer som det ska. Jag vill ha den där osaliga mixen av sterila, överdesignade hus och skitiga bakgator och byggnationsruiner; den där skitiga baksidan av ett annars så sterilt och perfekt samhälle.

Med det sagt så får jag fortfarande min beskärda del av ”skitig perfektion”. Designen är såklart genomsyrad av geometriska former, precis som i Human Revolution, men en del designval som bryter från det är så otroligt snygg att jag måste stanna och titta ett tag. Jag sprang runt i ett läger för Augs vid ett tillfälle och jag var tvungen att pausa och titta upp mot himlen, bara för att se kablar och linor sträcka sig över trasiga, hemlagade fasader, täckta i playwood och takplåt. Det är svårt att inte tänka på Blade Runner när jag ser en del av miljöerna och jag fullkomligt frodas när jag vandrar runt och tittar på arkitekturen.

Uppdrag som engagerar

Deus Ex: Mankind Divided

Faridah Malik är inte längre vår pilot då Elias Chikane har tagit den rollen. Spydiheterna mellan honom och Adam är typiska, men de börjar gilla varandra till slut.

Uppdragen är indelade i tre olika grupper; huvuduppdrag, sidouppdrag och POI:s (points of interest). Huvuduppdragen för såklart storyn vidare, men sidouppdragen är inte ointressanta för det. En del uppdrag jag gjort har verkligen fångat mig och känns ibland intressantare än huvudstoryn. Mer ofta än sällan vävs sidouppdragen in i storyn och är med och påverkar hur din resa genom spelet blir. Som kompletionist är det nästintill omöjligt att inte köra alla sidouppdrag, mycket för att jag vill få så stor del av storyn som jag kan, men även för att det sticker så förjävligt i ögat att se oavklarade uppgifter ligga och spöka i uppdragslistan. Detta gör mig inget. Det är inte för mycket sidouppdrag för att du ska tappa tråden, särskilt inte när de ofta går hand i hand med huvudstoryn. Det är helt klart värt att köra dem, då de både ger mer story, men även föremål, ammunition och erfarenhetspoäng.

Points of interest är lite annorlunda. Ibland kan det handla om att hitta en cache med pengar, utrustning eller erfarenhetspoäng, ibland är det en premiss för ett nytt sidouppdrag. Och precis som sidouppdragen så är inte spelet genomsyrat av POI:s, vilket gör det mer än värt att kolla upp allting. När du springer runt och infiltrerar, rotar och lootar hittar du en hel del textfiler och mail. Det är otroligt mycket text allt som allt och jag har ärligt talat inte orkat läsa allt rad för rad. Mycket är där för att fylla ut det universum det tar plats i, inte nödvändigtvis med information, men med känslan av att karaktärerna är levande, även om du inte ens har träffat dem. En del mail och chattkonversationer är riktigt intressanta, men det mesta kan sållas bort om en bara är intresserad av storyn.

Uppgraderingar som gör skillnad

Deus Ex: Mankind Divided

Uppgraderingarna gör en direkt skillnad i hur du spelar spelet. Hur du väljer att uppgradera Adam hänger helt på ditt gameplay.

När du går upp en level får du ett praxiskit. Du kan, vid sällsynta tillfällen få dem utanför levelsystemet också, men det är inget man ska förlita sig på. Med ett praxiskit kan du uppgradera dina augmentationer och ge dig själv nya förmågor som hjälper dig på vägen. Du kan skaffa åtkomst till terminaler med högre level, tåla mer stryk, landa mjukt från höga fall, eller slå hål i bräckliga väggar för att hitta strategiskt viktiga genvägar. Storyn väver in det lite snyggt så att du måste uppgradera allt det som du hade i Human Revolution, men ger dig även tillgång till ett par nya förmågor. Dessa är dock i ett teststadie (storyn kommer berätta mer för er) och bör inte användas för frikostigt. Detta skapar en intressant balans i uppgraderingssystemet som tvingar spelaren att använda mer management när det kommer till de förmågor hen vill använda.

För mig tog det jättelång tid innan jag gav mig på de nya grejerna, mycket för att de grundläggande augmentationerna är så pass viktiga i många fall och öppnar upp tillvägagångssätt för Adam som underlättar väldigt mycket. De nya uppgraderingarna är mer specifika och används mer för att ytterligare personifiera din egna spelstil. Om du ska ta dig an spelet på allvar och klara av det på högsta svårighetsgraden kommer de spela en större roll.

En intressant svårighetsgrad

Deus Ex: Mankind Divided

Lägret där Augs bor ger en fantastisk stämning av dystopi och visar den skitiga, förfallna baksidan av en steril, perfekt framtid.

Jag har spelat spelet på ”Give Me a Story”, den lättaste svårighetsgraden. Mycket för att jag vill komma så långt som möjligt innan recensionen, men även för att jag först och främst vill uppleva storyn, precis som namnet på svårighetsgraden antyder. Nästa steg blir att köra det på svåraste, utan att bli upptäckt och utan att ha ihjäl någon. Detta låter som ett extremt hopp, men utmaningens variation ligger inte i smygandet i Deus Ex: Mankind Divided. Det följer en mer klassisk formula, där högre svårighetsgrad medför färre föremål, mindre ammunition och en mer squishy Adam Jensen. Smygmomenten förblir desamma. När du dör nästintill omedelbart och inte har tillräckligt med ammunition för en eldstrid är smygandet det enda du har att förlita dig på. Jag gjorde samma sak i Human Revolution och känslan när man klarade spelet var fantastisk. Inte bara för att du klarat spelet med värsta tänkbara förutsättningar, men för att det poppar upp tre troféer för dina bedrifter; högsta svårighetsgraden, ingen har dött och aldrig blivit upptäckt. Det är ett av de väldigt bra skäl att klappa sig själv på axeln och sträcka lite extra på sig.

En efterlängtad uppföljare som levererar

Ända sedan jag plöjde igenom Human Revolution flera gånger om har jag längtat efter uppföljaren. När vi väl fick lite info från Squre Enix att Mankind Divided var under utveckling har jag varit ohjälpligt förväntansfull. Som jag nämnde tidigare försöker jag undvika förväntning när jag ska spela spel, men det var nästintill omöjligt i det här fallet. Att spelet levererar och gör mig lycksalig iallafall är underbart, trots mina oavsiktligt höga krav. Jag blev kär i Michael McCann och hans musik i Human Revolution och jag är så glad att han är tillbaka här, då hans tongångar har blivit en huvudkomponent i seriens nystart. Smygmomenten är som vanligt väldigt bra och flytande, även om jag skulle vilja kunna skräddarsy knapparna till en mer personlig layout. En av de största, men även minsta, sakerna jag stör mig på är att den outline som markerar interaktiva föremål är vit i Mankind Divided. I Human Revolution var samma outline gul och av någon anledning gjorde det jättemycket för spelupplevelsen för mig. Det förändrar inte mitt intryck av det här spelet, men det är något jag tänker på varje gång jag utforskar och letar runt.

Det åsido så är Mankind Divided en uppföljare som lever upp till vad en uppföljare ska vara – snyggare, bättre och mer av det vi tyckte om från föregångaren. Jag kommer gå tillbaka till det här spelet mer än en gång och det finns en överhängande risk att jag går tillbaka till Human Revolution igen, bara för att få frossa så mycket som möjligt i vad som är en av våra bästa spel i kategorin cyberpunk/thriller idag.

Bra
  • Samma underbara stealth gameplay som tidigare
  • Väldigt snygga miljöer
  • Musik som sätter stämningen
  • Bra balans mellan stealth och attack
  • Alla uppdrag är roliga att utföra
Sämre
  • Miljöerna bryter ibland atmosfären
  • Mediokert röstskådespel
  • Karaktärerna rör sig styltigt under dialoger
  • Vit outline på föremål
7
Gillar

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.