2005 såg vi senast något från Dante till PS2. Då släpptes den justerade versionen av Devil May Cry 3 och vi fick en chans att spela spelet som Virgil, hans bror, också. Vanligtvis är jag väldigt förtjust i referenser till Dante Alighieri och hans gudomliga komedi, men i det här fallet känns det kofotat, även om det var väldigt bra spel för sin tid. Devil May Cry HD Collection påminner mig om varför vissa saker gör sig bäst som minnen, som något vi upplevt, uppskattat och haft fantastiska stunder med. Jag ska förklara varför vissa saker helt enkelt inte var bättre förr, allra minst vårt omdöme.
Devil accidentally happened
När Devil May Cry släpptes tog det världen med storm. Det var ett snyggt designat hack’n’slash som gav oss många nya och genuina upplevelser. Med adrenalinpumpande musik fick vi ett soundtrack som tydligt illustrerade tempot spelet hade. Med dagens standard finns det dock en hel del lökiga repliker, för att inte tala om hur vissa filmsekvenser. Det är en sån där ”too cool for school”-mentalitet från 90-talet som idag inte fungerar alls. När spelet släpptes var det fortfarande edgy och häftigt.
Devil May Cry är en av de mer välkända spelserierna, men vad många nog inte vet är att det här från början var Capcoms försök att förnya Resident Evil-serien. Om en tittar på designen i text, hur spelmekaniken fungerar och hur pusslen fungerar känns det nog lite mer bekant. Tack och lov valde de att göra en egen serie av det, istället för att rida vidare på ett redan känt namn (ta anteckningar, Konami!). Istället för en zombie survival fick vi istället ett övernaturligt epos som låter oss slåss mot demoner och andra monster. Vi tackar för namnbytet.
Vi känner igen samma typ av text från Resident Evil-serien av en anledning.
Devil may age poorly
När jag köpte mitt PS2 var Devil May Cry spelet jag valde att få med. Det var imponerande och riktigt häftigt. Jag hade även en flaska whiskey som fick göra mig sällskap, där jag, vid varje misslyckande, tog en klunk innan jag försökte igen. När jag väl kommit till Nightmare, en mäkta dryg boss som förmodligen har orsakat ett par sönderkastade kontroller, hade jag blivit för full för att kunna fortsätta. Det blev en promenad och en kopp kaffe innan jag fortsatte en halvtimme senare. Med en tafflig form av drunken boxing som skulle få Jackie Chan att skämmas lyckades jag spöa den där eländiga slemhögen av ond bråd död.
För 17 år sedan släpptes första spelet och det har gått lång tid sedan dess. Spelutvecklingen har stormat fram. Med spel som Metal Gear Revengeance, Bayonetta, och Dark Souls-serien har hack’n’slash-genren utvecklats. Den har förgrenat sig, bytt skepnad och…tja, levlat upp. Det finns ett så mycket bredare och mer varierande utbud av melee-spel, där vi dels får hacka loss i ett vilt tempo i de två förstnämnda, medan Dark Souls ger oss ett mer strategisk stridssystem. I den senare kategorin har vi bland annat Hellblade: Senua’s Sacrifice och kommande Code: Vein. Eran för enkelspåriga hack’n’slash spel är med andra ord förbi. Och det gäller även Devil May Cry-serien.
Devil May Cry
Med nästan myndiga antal år på nacken har serien åldrats väldigt dåligt och det känns när jag spelar det. Jag var, i min enfald, hypad inför detta, mycket på grund av de minnen jag har av det. Vad jag glömde bort är att min smak för spelkänsla har förfinats med åren. Jag är fullt medveten om vad en remaster innebär, men minnena jag skaffat med Devil May Cry borde ha förblivit orörda. Det är svårt att förbise spelens alla tillkortakommanden i efterhand. Det känns styltigt och klumpigt och jag kommer på mig själv med att reagera lite för mycket på kontroller och den horribla kamera som spelet har.
Eftersom det började som ett Resident Evil-spel är kameran låst och hoppar friskt mellan olika perspektiv. Idag är det ett dåligt val och det luktar stolpskott lång väg när en tänker på att kontrollen är fri (inte tankkontroll som tidigare RE-spel). Spelets tempo stämmer inte alls överens med den typen av kamera. Det här är ett praktexempel på varför vissa spel inte ska få remasters, utan istället jobbas om från grunden.
Det som är hysteriskt roligt är att de valt Cloister Black som font. Det är i princip go to-typsnittet för black metal band som inte orkar rita risbuskar. Den mörka, gotiska känslan kastas inte bara i ansiktet på dig. Den håller fast dig och tatuerar in det. Det fullkomligt skriker överdrift och det är svårt att ta det på allvar idag. Att spelet är nedlusat med typsnittet känns idag mer generande än coolt. Det fungerar, men begäret av att vara så häftiga och edgy som möjligt lyser igenom alldeles för hårt. Det blir en parodi på MTV när det fortfarande var en musikkanal. Eller valfritt Segaspel från samma årtionde.
När typsnittet är så oläsligt att en kastar in en röst som läser texten, samt en undertext, känns det som att en inte har valt helt rätt typsnitt.
Devil May Cry 2
Uppföljaren är spelseriens svarta får och har fått en hel del kritik. Och det med rätta. Det kändes oinspirerat från början, trots avsevärda förbättringar till kontroller och kamera, men det är fortfarande ett halvdant spel. Om du tyckte om originalet ska du inte ha några problem att tycka om det här, då det är precis det du får. Den enda markanta skillnaden är upplösningen, precis som med de andra två spelen.
Devil May Cry 3
Med tiden har Capcom lärt sig vad som fungerar och det märks definitivt förändringar. Med ”Style” kan du välja mellan fyra olika spelstilar för att hitta det som passar dig bäst. Det känns fortfarande förlegat, men kontrollerna är mycket bättre designade. Kameran är fortfarande fixerad, men den följer efter Dante lite mer, samt att du kan vrida den litegrann. Bra för sin tid, men känns fortfarande begränsande idag. Något som Devil May Cry 3 definitivt ska ha en eloge för är musiken. Fortfarande ett starkt soundtrack som håller än idag. Av de tre spel som ingår i Devil May Cry HD Collection är trean det jag definitivt kan tänka mig att återuppleva.
DMC 3 är sig likt och det enda som klarar sig med näppe från tidens tand. Men det är inte värt hela samlingen.
Devil may fulgråta
Remasters känns tyvärr väldigt lata. Det är i princip bara en uppskalning av ett tidigare spel, ihopkastat för att tjäna lite mer pengar. För romantikern kan en se det som en chans att återuppleva gamla pärlor, men jag håller inte riktigt med. Även om en del av de spelen är tacksamma att få på nytt så finns det alltid de som åldrats dåligt. Skulle jag plötsligt se en remaster på Gradius V skulle jag bli eld och lågor. Det spelet har ett så pass tidlöst upplägg att det fungerar än idag och skulle tjäna på en remaster. Känner jag Konami rätt får vi väl ett pusselspel som även är en dating simulator och strategispel. Typ ”Gradius X: Bacterion High – Gofer Senpai Puzzle Extreme!!”. Jag äter hellre grus medan jag slår mig själv i ansiktet med en blöt soppåse.
Hur mycket jag än skulle vilja tycka om Devil May Cry HD Collection så kan jag inte göra det. Trots att Devil May Cry 3 definitivt har ett omspelarvärde känns det inte värt att köpa en samling för alla tre spelen. Vad som en gång var en stursk yngling med vigör och utstrålning är idag en gammal stapplig stackare i rullstol som inte vet vilket årtionde det är. Och det är synd. Jag beklagar Dante, men dina spel är något som hör hemma i en svunnen tid. Vi minns dig med värme, men din attityd och spelmekanik är något av det förflutna som inte hör hemma i 2018.
