Jag kan inte påstå att jag är en van spelare när det kommer till Virtual Reality. Antalet gånger jag krängt på mig ett VR-headset kan räknas på en hand och jag var därför lite osäker när jag fick frågan om jag ville recensera Downward Spiral: Horus Station. Som tur är gick det att spela det ”the old fashioned way” med en vanlig handkontroll … men efter två genomspelningar kan jag inte låta bli att fråga mig själv om det hade varit bättre att spela i VR. Svaret är troligtvis ja, för Downward Spiral: Horus Stations största styrka är den fenomenala atmosfären som påminner starkt om Stanley Kubricks ”2001 – A Space Odyssey”. Miljöerna är noggrant uppbyggda med en tung och spänd atmosfär, ljussättningen och ljuddesignen gör ett grymt jobb på att dra in oss spelare i den övergivna rymdstationen vi har fått i uppdrag att utforska. Men bakom den fina ytan lurar ett av de segaste och tråkigaste spelen jag någonsin har spelat.
Vem vet vad som väntar i slutet på tunneln?
Vem, vad, varför?
Downward Spiral: Horus Station har en berättelse, men inte ens efter två genomspelningar kan jag komma på ett vettigt sätt att beskriva den. Den är nämligen lika minnesvärd som ett sandkorn i öknen. Vem du är spelar ingen roll, varför du befinner dig på en tom rymdstation och ska få igång den igen spelar ingen roll. I snabba drag kan man sammanfatta det som följer: Du befinner dig på en rymdstation, saker har gått snett och med hjälp av pussel och klurigheter ska du överleva. Tror jag. Bristen på motivation känns ganska sur och det är synd att det inte finns något som egentligen motiverar oss att utforska denna intressanta omgivning som så noga byggts upp för oss. Vi driver planlöst (?) fram, löser ett pussel här och där, skjuter kanske en korkad fiende och svär lite åt menyn som helt uppenbart är designad för VR, men vi har egentligen ingen anledning till att bry oss om något i spelet. Allt känns poänglöst.
Downward Spiral: Horus Station har väldigt många intressanta idéer och koncept. Exempelvis så är du tyngdlös under hela spelets gång. Du tar dig fram genom att pingponga dig mellan väggar, hinder och liknande. Du greppar tag i räcken och kanter för att stoppa dig själv och en liten bit in i spelet får du tillgång till en änterhake som du kan använda för att ta dig fram snabbare. Tyngdlösheten känns till och från ganska bra, men bitvis ofärdig. Spelet lider av att det blir så fruktansvärt långsamt och ens rörelser är nästan lite för begränsade för att det ska kunna nå hela vägen. Ofta kunde pyttesmå kanter och liknande stoppa mig från att röra mig framåt och det hela blev snabbt en ganska frustrerande historia.
Det finns ett ord som dyker upp i mitt huvud hela tiden när jag tänker på Downward Spiral: Horus Station: Långsamt. Det är det bästa ordet jag kan beskriva spelet med. Tyngdlösheten är långsam, kontrollen känns långsam, allt känns långsamt och det blir till slut ganska tråkigt. Känslan är att man är en superseg astronautsnigel.
Spela med en kompis! Ni kanske får kul!
Vänner och fiender
Du kan välja att spela spelet med eller utan fiender och självklart finns det både för- och nackdelar vad man än väljer. Att spela med fiender ger lite mer utmaning och liv till spelet och ger oss om inte annat en motivation i form av överlevnadsinstinkt. Kanske hjälper det att skjutkontrollerna inte är speciellt bra. Som så mycket annat känns dem mer anpassade för VR-spelande och är mest ett irritationsmoment för oss som spelar med vanliga kontroller.
Att spela utan fiender ger oss möjligheten att verkligen ta in miljöerna och atmosfären. Det är onekligen det bästa med spelet. Känslan av ensamhet är nästan läskigare än några fiender och det här känns som ett koncept som hade kunnat bli riktigt bra med lite mer utveckling. I detta fall känns det mest, ja du gissade rätt, segt och långtråkigt.
Förutom enspelarläget finns det också ett co-op-läge för det som vill utsätta sin kompis för detta sömnpiller. Fördelen med detta är att det blir mycket roligare att spela med trevligt sällskap och spelet går snabbare att klara av eftersom ni kan dela upp er och lösa olika pussel samtidigt. Det finns även ett så kallat Death Match-läge, men jag hade problem med att få det att fungera. Flertalet gånger fick jag inte tag på någon motståndare och de gångerna det gick kopplades jag snabbt bort utan förvarning. Om det berodde på dåligt internet eller min motspelares chock att faktiskt möta en annan människa i spelet kan jag inte svara på.
Du kan spela utan fiender. Ibland är det att föredra.
Jag vill tillbaka till jorden
Då återstår då min stora fråga: Är Downward Spiral: Horus Station bättre i VR? Mitt svar är att ja, antagligen är det bättre. Jag misstänker att det blir betydligt mer stämningsfullt att spela spelet helt omsluten och insjunken i världen och jag har någon typ av vanföreställning att kontrollerna kanske är lite trevligare och inte lika sega som de är om man spelar på det vanliga viset. Jag kan i alla fall drömma om det.
Downward Spiral: Horus Station når inte hela vägen fram, utan snubblar någonstans vid halva vägen. En förtjusande yta och atmosfär kan inte rädda oss från den urbota tråkiga spelmekaniken och känslan av misslyckade koncept. Vi kunde ha haft något bra, men Downward Spiral: Horus Station blir inte mycket mer än en parentes spelåret 2018.
