Dragon Ball Fusions är ett spel som mitt tioåriga jag skulle ha älskat och spelat tills ögonen ramlade ur huvudet. Precis som i Dragon Ball Xenoverse så får du här skapa din egen karaktär och du spelar en viktig roll i storyn som egentligen inte direkt är något att jubla över. Men det är inte storyn vi spelar för utan för att karaktärerna.
Samla alla karaktärer du kan och bygg upp ditt egna lag!
Måste samla alla!
Storyn handlar om, ja, dig. Du och din rival/vän/frenemy Pinnich har lyckats samla ihop de sju legendariska drakkulorna som uppfyller en önskan. Er önskan är att en gång för alla ta reda på vem som är starkast i hela universum. Er önskan leder till att ni hamnar mitt i en turnering som kommer att avgöra just detta. Det är nu upp till dig att samla på dig ett lag som kan hjälpa dig att nå ditt mål. Storyn är inget mästerverk, men det ska den inte vara heller. Den är mest en ursäkt för att få alla seriens olika karaktärer på en och samma plats.
Det andra dragplåstret, som spelets titel pekar på, är fusionerna. I Dragon Ball är fusioner och förvandlingar en viktig aspekt som gör karaktärerna starkare och i detta spelet tar dem till vara på detta till fullo. Du kan fusionera karaktärerna med varandra för att skapa en starkare medlem till din grupp. Det blir lite av en Pokémon-effekt över det hela. ”Vad händer om Hen och Hen fusionerar? Hur kommer dem att se ut?”. Det gör att det blir spännande att söka efter nya karaktärer som kan gå med i ditt lag. Träna sedan upp dem för att lära dem nya egenskaper som kan komma till nytta i fusionerna senare i spelet.
Raditz och Nappa är lite som Dragon Balls svar på Team Rocket. Fast med fulare kläder.
Ett annorlunda sätt att sparka stjärt
Olikt majoriteten av Dragon Ball-spel så är inte detta ett fightingspel i stil med Tekken. Det har en mer rollspelsliknande struktur. Du samlar på dig EXP, går upp i nivå och lär dig nya förmågor allt eftersom. I strid styr du upp till fem karaktärer i ett turbaserat stridssytem. Beroende på karaktärernas styrkor och svagheter påverkas ordningen och hur snabbt du kan attackera igen. Du kan själv välja vilken typ av attack du vill utföra.
Beroende på vart du är inom ringen så kan du få hjälp av resten av ditt lag eller så kan det motsatta hända och fienden få hjälp av sitt gäng. Känslan när man lyckas få med sig hela sitt lag i en attack är riktigt härlig och skapar en upplevelse av teamwork . När du, eller fiende,n anfaller så kan du med hjälp av styrspaken försöka att blockera och på så vis betydligt minska skadan du tar . Fienden kan dock göra samma sak, så det gäller att vara snabb i fingrarna. Det är kanske inte det djupaste stridsystemet vi skådat. Efter ett tag blir det repetitivt och lite långdraget. Spelet blir aldrig riktigt svårt, men just på grund av att striderna blir så utdragna försvinner en del av det roliga ju längre spelet pågår.
Vid sidan av striderna har vi också en stor värld att flyga runt i. Det finns inte så mycket att utforska, även om det finns en och annan plats som känns igen från serien. Men vi får fritt rum att flyga runt i miljöerna och möta nya motståndare. Kontrollerna vid flygning är smått besvärliga och tar tid att vänja sig vid dem. Det är speciellt vid ett visst minispel som bristen i kontrollen blir som mest uppenbar.
Trunks är en av en liten kaxig unge med enorm styrka, men som tur är så är han på din sida.
En sista tanke
Mitt nioåriga jag skulle älskat det här spelet, men jag måste ta av min mina nostalgiglasögon och se på Dragon Ball Fusions med ett annat perspektiv… Det är inget dåligt spel. Det tar vara på humorn från serien och bjuder på fanservice så det skriker om det, men med sina tekniska brister och med de stundtals långdragna striderna så dras betyget ner. Humor och nostalgi kan dock inte rädda Dragon Ball Fusions från att kännas som mer än okej, men det är fortfarande väldigt underhållande i sina bästa stunder.
