Den stora säljpunkten här är definitivt möjligheten att skapa din alldeles egna karaktär i Dragon Ball-universumet. Detta läge är lite utökat ifrån ettan, men innehåller inte extremt mycket mer. Du kan dessutom välja alla dina specialattacker, i vilka du antingen kan få som rewards på uppdrag, köpa, eller träna till dig genom att bli elev till karaktären som har den. Ett trevligt tillägg i Dragon Ball Xenoverse 2 är att alla raser får tillgång till någon form av superläge, istället för bara Saiyans som det var i förra titeln. Namekians kan växa till jättar under en kort period medan Freizas ras kan gå in i det gyllene läget som introducerades i filmen Resurrection ’F’. Earthlings förvandlas inte per se, men har istället tillgång till molnet Nimbus samt den Bo-stav Son Goku använde som barn. Medan Majin drog nitlotten och förvandlas till en palettswappad version av Kid Buu.
Same same but different
Storyn är ett underligt enigma då den både är en nyversion av den gamla samt en uppföljare. Men då det handlar om att resa fram och tillbaka i tiden så kan sådana paradoxer förlåtas. Du spelar en så kallad Time Patroller, som likt namnet antyder ska se till att alla tidslinjer flyter som de skall. Naturligtvis innebär detta att skurkarna från det förra spelet, Towa och Mira, naturligtvis börjar slå saker ur position för att nå sina egna mål igen. Givetvis är det upp till dig att stoppa dem. Den stora skillnaden i storyn är att den nu inkluderar många av skurkarna från alla de filmer som producerats baserade på Dragon Ball. Har du sett dessa känner du säkerligen igen namn som Turles, Lord Slug och Broly.
En annan detalj som cementerar detta spelets plats i tidslinjen är att uppdragshubben ser avsevärt annorlunda ut. Du behöver inte längre hoppa mellan en halv miljon olika instanser. Om du spelat ettan kan du dessutom registrera din gamla karaktär, vilket dels ger denne en hologramstaty på torget och även låter denne dyka upp till och från under storyn, vilket är en kul bonus. Den enda kritiken som kan läggas på Conton City, som det nu heter, är att man inte kan flyga där från början – man behöver en flyglicens som låses upp en bra bit in i storyn. Det finns ingen tydlig anledning till varför detta är låst från början. Ska man inte röra sig för snabbt mellan uppdragen? Handlar man i butikerna i för högt tempo? Det är ett minst sagt udda designval och hade de inte haft karaktärer som kunde teleportera en direkt mellan nyckelpositioner hade detta dragit ner en ordentlig procent av betyget.
Så nu kan du ge den här filuren en käftsmäll igen
Detta är ett rollspel, låt ingen hävda något annat. Stridsmekanikerna är visserligen tungt inspirerade av fightingspel, men i slutändan är det gear och stats som avgör. Det kvittar hur bra du är om motståndarens siffror är för höga. Exakt varför man valt att göra det till detta istället för ett fightingspel med djupt storyläge är oklart, för det fyller ingen egentlig funktion.
Klä dig som du vill
Vad som uppskattas för den modemedvetne är att man nu kan skapa så kallade QQ Bangs, vilket är ett osynligt föremål som skriver över alla stats dina kläder har med sina egna. Du kan alltså skaffa en QQ Bang med rätt bonusar för din karaktär, så kan du klä dig precis hur du vill utan att spelupplevelsen dras ner.
Så hur är själva fightingmekaniken? Det korta svaret är ”helt ok”. Det långa svaret är att relativt solida mekaniker till stor del hämmas av de ovan nämnda rollspelsmekanikerna. Men trots detta är det väldigt kul att slåss. Du har en samling grundattacker baserade på din ras. Utöver detta har du en mätare för Ki och en för Stamina. Ki används som resurs för praktiskt taget alla specialattacker medan stamina används för att undvika, sprinta, kontra samt vissa enstaka offensiva förmågor. Hur stora dessa är beror på dina stats, istället för att ha någon form av normaliserad mätare. Spelbalans är med andra ord nära omöjligt. Särskilt i kombination med den massiva mängd attacker som finns i spelet.
Att spela mot andra spelare online avrådes därför starkt I de få fall då du faktiskt hittar en match så är det nästan garanterat någon som har hittat någon riktigt smutsig kombination av förmågor och därför sopar mattan med dig. Nu kanske jag bara är dålig förlorare, men det är väl bara passande då det är huvudmotivationen för 80% av karaktärerna i serien. Vilken inlevelse!
Konstant ilska är A och O för varje aspirerande Saiyan
Nej, vill du spela online bör du hålla dig till co-op, för så länge du inte bråkar med nätkoden så är det riktigt kul att spela med andra och se deras skapelser. Huvudsakligen kommer du spela Parralel Quests, alltså de vanliga sidouppdragen. Med dem men det finns även Expert Missions, vilket är det närmaste man kommer Raid-bossar i detta spelet. På papperet ser dessa intressanta ut, med många unika interna mekaniker för att motivera till samarbete. Synd bara att de knappt fungerar. Många av de saker man behöver göra under dessa uppdrag kräver hårfin precision, vilket inte är fysiskt möjligt när vissa saker inte ens reagerar på din input.
Fantastiskt bra och fantastiskt dåligt
Buggar är tyvärr ett återkommande problem och det är frustrerande att min karaktär, som bevisligen kan övermanna folk som kan spränga planeter, inte kan gräva sig upp när jag ännu en gång har fallit igenom golvet. Detta är särskilt ett problem för PC, men förekommer ibland även på konsol och oftast är enda lösningen att logga ut och in igen.
I korta drag är Dragon Ball Xenoverse 2 ett fantastiskt spel. Fantastiskt bra och fantastiskt dåligt, med en suddig gräns emellan dessa. Spelet låter dig dels återuppleva din barndom genom att sätta din egen personliga karaktär i de scenarion du satt klistrad framför TV’n för att se. Men det tvingar dig även att mala igenom sagda scenarier om och om igen för att komma vidare.
Dragonball-tid har länge varit ett skämt på internet då fem minuter i serien kunde ta flera timmar i realtid och tyvärr har denna tradition behållits i den interaktiva varianten. Inte nog med att många sidouppdrag är kopierade från Xenoverse 1, många är dessutom bara olika versioner på samma grundscenario. Jag har i skrivande stund misshandlat Freiza så många gånger att jag kan anklagas för massmord.
Jag tar tillbaka allt – målar man sig själv i guld förtjänar man att misshandlas
På något sätt är detta spelet extremt beroendeframkallande trots repetitiv mekanik och uppdragsdesign. Exakt varför är svårt att sätta fingret på, men kanske är det en kombination av skaparglädje, nostalgi och roligt fightingsystem som ligger bakom. Praktiskt taget alla kläder och alla attacker man ser i hela Dragonball-serien finns med i spelet, samt några nyskapade ifall du vill känna dig mer unik.
1.5 snarare än 2
I all ärlighet är detta mer ett Dragon Ball Xenoverse 1.5 snarare än 2, för det är i grund och botten bara mer av det som fanns i förra spelet utan att ta bort särskilt många av problemen det första hade. För ett dedikerat fan är detta spelet ett måste att ha, men för en mer generell spelfantast finns det bättre saker på marknaden. Dock ska jag inte ljuga: Jag har haft extremt roligt med Xenoverse 2 och har fortfarande det, men jag tillhör å andra sidan den målgruppen som utvecklarna vänder sig till.