Som att kliva in i Charn och försöka rädda vad som räddas kan
Lika bra att erkänna det direkt. Jag var nära att tröttna på spelet och stänga av efter redan ca 2-3 timmar. Sen upptäckte jag att det gick att ställa ned svårighetsgraden och frustrationen byttes mot utforskningslust.
Spelkänslan i Ender Magnolia: Bloom in the Mist ger mig en nostalgisk throwback till NES-klassikern Shatterhand, med den skillnaden att jag nu är roboten som får assistans av de olika människor vars själar jag synkroniserar med och genom det drar tillbaka från vanvettet. Genremässigt är detta en sci-fantasy metrovania. Stundtals känns det som ifall jag klivit in i CS Lewis värld Charn. Jag är sen till festen och det mesta är dött och korrumperat. Det går att ana hur detta en gång var en prunkande värld sprudlande av byar och liv, men nu ligger de där – lika röda, döda och grå som i Bioshock.
Med det inte sagt att spelet skulle vara fult. Tvärs om är det en sprakande fest för både ögon och öron. De har alla kvaliteter som en indieutgivning behöver för att kunna kvalificera för kultstatus bland emo-kidsen, och mitt 20-åriga jag hade definitivt känt mig sjukt trendig och edgy om jag hade haft detta tillgängligt runt 2005. Det perfekta spelet att dra fram på dejten med pandapopflickorna. Lagom melankoliskt och ångestdämpat med ett romantiskt lyster. Utmanande, men med nedställd svårighetsgrad, aldrig för svårt för att en nybörjare skall tröttna innan spelet fångat dig i sin berättelse om ett sedan länge förlorat kungarike.
