Final Fantasy VII var det första spelet i serien jag kom i kontakt med. Nobuo Uematsus fantastiska musik och steampunk-temat förtrollade mig och gjorde mig till en Final Fantasy-fan. Genom åren skulle jag samla på och konsumera serien i sin helhet. Förutom ett par avstickare (främst onlinerollspelen samt den med Emporio Armani-modellerna) har seriens numrerade delar stannat i sina konventioner. Final Fantasy XVI är nästa inlägg i huvudserien och det bryter mer med sina rötter än någon av sina föregångare.
Final Fantasy XVI är ett actionspel. Till skillnad från seriens föregångare väntar du inte på att en mätare ska fyllas upp innan en av dina kämpar kan agera i strid. Och istället för tre, fyra stycken hjältar, styr du bara en: huvudkaraktären Clive. Han har egenskaper och attacker som du knappar in för att kedja ett anfall, inte helt olikt något som Devil May Cry. Som supplement har Clive seriens kännetecknade helande drycker och magier till sitt förfogande. Under spelets gång går dessa att anpassa, utöka och uppgradera för att skapa en personlig fightingstil.
De mest spektakulära ögonblicken är när du transformerar Clive till ett enormt eldsprutande monster och går loss på andra, lika stora monster. Då övergår Final Fantasy XVI till ett filmiskt monster smashing-spel med quick time events och kontextuella knapptryck istället för skicklighetsbaserad fighting. Dessa Kaiju-strider är helt makalösa i sitt utförande och ett bevis på att Square Enix fortfarande gör bland de snyggaste spelen i branschen!
Game of Eikons
På flera håll har Final Fantasy XVI liknats vid Game of Thrones. Fast då jag varken läst George R.R. Martins böcker eller sett HBO:s filmatisering kan jag bara föreställa mig aspekterna de delar. Det jag med säkerhet kan säga är att Final Fantasy XVI har en mogen ton och växlar mellan det personliga och det politiska. Medan många tidigare spel i serien har dribblat i politiska intriger, gudomlig drama och existentiell filosofi, är Final Fantasy XVI troligtvis det mest våldsamma. Redan under den första timmen dekapiteras en förälder framför ögonen på sitt barn, som täcks av förälderns blod. Inget Final Fantasy i historien har börjat lika brutalt och visuellt explicit. Final Fantasy XVI har en åldersgräns på 18 år.
Varje nytt spel i Final Fantasy-serien, förutom direkta uppföljare, tar oss till en ny värld att utforska. Även om skådeplatserna är olika bygger de på samma mytologier och varelser. Till Final Fantasy XVI besöker vi Valisthea, en värld berikad av moderkristaller. Dessa enorma berg av kristall sprider aether till de omkringliggande länderna och förser dess folk med magi. Världens samhällen har blivit så pass beroende av magin från kristallerna att ett liv utan det skulle vara primitivt.
Territorier och strikta gränser är dragna runt de största moderkristallerna. Naturligtvis är kontroll över dessa resurser något som motiverar krig och förstörelse.
Vårt äventyr börjar i hertigdömet Rosaria där vi ser en ung Clive Rosfield bevittna förödelsen av hans hemland. Resan tar oss sedan genom ett krigsdrama centrerat kring världens dalande magi som sporrar nationerna att aggressivt greppa efter moderkristallerna. Innan vi når slutet får vi uppleva stunder av ömhet, brännande svek, hjältemodiga uppoffringar och episka drabbningar.
Starkt berättande, svagt tillvägagångssätt
Likt föregångarna har Final Fantasy XVI ett starkt karaktärsgalleri och över äventyrets gång får du lära känna dem. Många av dem är älskvärda och går att relatera till. Och när deras liv korsar, bryter upp och stupar i tragedi känner du för dem. 16 blandar också de personliga berättelserna med större politiska sammanhang där konflikter mellan nationer och högre makter prövar individerna i sagan. Det hela är mycket engagerande att följa!
Däremot är rälsen som berättelsen rullar på, det vill säga spelmekaniken som bär storyn framåt, berättigad kritik. Bortsett från att Final Fantasy XVI är ett ytterst linjärt spel jämförbart med Final Fantasy XIII har det också mycket sysslor som verkligen känns som utfyllnad. I förhållande till många andra spel i serien (och japanska rollspel i synnerhet, som vanligtvis löper över 70 timmar) klockar 16 in på cirka 35 timmar. Det är nog möjligt att dubbla tiden om du orkar besvära dig med allt extra vid sidan av. Fast med tanke på att sidouppdrag är skamligt enformiga och hemligheter överlag är ointressanta finns det inte mycket motivation att vare sig hundraprocenta Final Fantasy XVI eller spela om det.
Kanalen till besten
Ett centralt tema i Final Fantasy XVI är magin från moderkristallerna och de monstruösa manifestationer som representerar krafterna hos dem. De så kallade Eikon. Några få individer i världen har möjligheten att förkroppsliga dessa mäktiga varelser. Fast istället för att de som i tidigare delar i Final Fantasy-serien fungerat som mäktiga besvärjelser (summons) är de i 16 fullständiga färdighetsträd! Jämfört med tidigare spel i serien, där styrkeökningar varit statiska uppgraderingar som kompletterats med utrustning och magiska besvärjelser, styr du över Clives färdigheter direkt genom Eikons.
Du har möjlighet att mixa och matcha stridsförmågor från tre olika Eikons. Och beroende på vilka Eikons du väljer att utrusta honom med kan du skapa en spelstil som passar dig eller situationen framför dig. En del kombinationer är riktigt starka dessutom! Fast du kommer ha svårt att byta ut den otroligt händiga Phoenix Shift, som får dig att rusa mot fienden likt en våg av eld. Den här karaktärsutvecklingen i Final Fantasy XVI blåser verkligen nytt liv i serien. Måhända har inte 16 de mest moderna eller innovativa spelsystemen i industrin, och de befäster det som ett rent actionspel – inte ett japanskt rollspel.
Om det är något jag har att klaga på så är det bristen betydelsefulla vapen. Clive använder bara svärd. Även om egenskaperna från de olika elementbestarna ger honom unika rörelser blir det lite enformigt med svärd framåt slutet – särskilt när de bara är numeriska uppgraderingar. Detta är dock ett mindre huvudbry och inget som sker på bekostnad av den generella stridsupplevelsen. Det hade dock varit häftigt att kunna variera mellan till exempel svärd och sköld, dubbla yxor och så vidare.
Future Fantasy
Med så många förändringar till seriens ursprungliga spelmekaniska traditioner, vem är då Final Fantasy XVI för? För min egen del, någon som inte alls fann intresse i korvfesten Final Fantasy XV, är 16 ett suveränt underhållande tidsfördriv! Medan jag personligen älskar turordningsbaserade rollspel, där strategiska anfall och taktiska försvar stimulerar nervcentret, har dåtidens slumpmässiga och monotona strider handlat mer om uthållighet och hushållning av resurser än smart krigföring. Final Fantasy XVI är däremot konstant engagerande i sina actionfyllda drabbningar och jag gillar det skarpt!
Square Enix har med sina senaste Final Fantasy-spel försiktigt testat nya system. Final Fantasy XIII var det senaste numrerade spelet i serien som använde turordningsbaserade strider. Om Final Fantasy XVI är en indikation på seriens framtid så ser den ut att övergå till action och äventyr. Genren japanska rollspel fortsätter att vara generellt starkt, men är en alltmer nischad sådan. Final Fantasy XVI i egenskap av påkostad trippel-a produktion behöver nå den bredare publiken. Det har den chans att göra med mer direkta spelsystem. På gott och ont.
Läs mer om Final Fantasy XVI på dess hemsida.
Med andra ord är Final Fantasy XVI en strålande startpunkt för nykomlingar till serien. Det är lätt att komma in i spelsystemen, förföras av dess fantastiska värld och bli hänförd av det spektakulära produktionsvärdet. Samtidigt är spelet troget sitt arv och innehåller välkända aspekter i allt från Chocobos, magier, Phoenix down, segermelodier och logotyp som övertygar gamla fans att 16 är ett huvudspel i serien. Men denna påkostade produktion kan gott invänta en prissänkning innan inköp.
