Final Fantasy XV Recension

Några av mina starkaste spelminnen kommer från serien som ironiskt nog skulle ha blivit det sista projektet Hironobu Sakaguchi tog sig an. Jag har följt Final Fantasy XV under ett decennium och jag har inte varit ett dugg intresserad. Nu har jag spelat spelet och jag kunde inte ha mer fel.

Final Fantasy släpptes 1987 och det visade sig att den slutgiltiga fantasin bara var starten på en av de största spelserierna vi har idag. Min första erfarenhet av serien tog mig till en mörk, hotfull värld där magi och teknologi utgör sidorna på det dystopiska mynt som är Final Fantasy VI. Det var ett äventyr som skulle komma att bli en av de starkaste spelupplevelserna jag skulle få fram till idag, både vad gäller grafik, musik och berättande.

Så mycket att göra, så lite tid

Världen är stor och packad av platser, personer och monster; en del är alldeles för starka för stunden och på natten kommer de riktigt tuffa varelserna fram.

Idag är open world-konceptet stort och Final Fantasy XV är ett av spelen som använder detta. Jag blir otroligt glad över att spelet ger mig den där ”bara en quest till”-känslan. Jag kan känna att det kanske är dags att göra något oviktigt som att äta, gå på toaletten eller sova, men det tar alltid en eller två timmar innan jag kommer till skott. Till råga på detta måste jag jobba ibland också. Det är timmar jag vill lägga på att spela vidare och uppleva världen.

Utöver alla huvud- och sidouppdrag finns det en myriad av andra saker att lägga tid på. Om du pratar med ”tipsters” kan du få olika uppdrag där du ska dräpa något monster (eller grupp av dem) för att få en belöning i exp och gils. Det sistnämnda är spelseriens klassiska valuta och det är inte lika lätt att fylla plånboken som det varit i tidigare spel. Du får inte gil av fiender, utan måste istället göra bounties och quests för att få ihop pengar till ny utrustning, matingredienser och andra nödvändigheter. När du besegrar fiender släpper de ibland olika föremål som du sedan kan sälja också.

Alla har sina talanger

Det är viktigt att hålla sig uppdaterad med sina vapen. Se även till att alla är utrustade ordentligt så blir striderna lättare. Och snyggare.

Spelets protagonister är fyra killar från kungariket Lucis. Prinsen Noctis är huvudpersonen och han är den där halvdeppiga killen som går runt och ser snopen ut. Hans talang är fiske och precis som hans vapen trollar han fram ett fiskespö på samma sätt. Hans livvakt är Gladiolus, ett charmigt muskelberg som är pappan i gänget. Han håller ordning på dem och ser till att de inte bråkar, medan han hela tiden värnar om Noctis. Ignis är den kalla, beräknande av dem. Han ser saker på ett rationellt sätt och är som oftast väldigt allvarlig, precis som Noctis, fast mer målmedveten. Han är även kocken som lagar all mat som ser så oförskämt god ut. Varje maträtt har olika bonusattributer som varar under en viss tid nästkommande dag. Det är allt från mer HP eller attack, till immunitet mot elementmagi och exp-boosts. Han är även personen som kör er överallt, såvida inte du som spelare vill ta över. Prompto är busfröet som gruppens energiknippe. Hans specialitet är fotografering och han tar en massa foton på er resa. Allt från lugna landskapsbilder och selfies, till actionfyllda foton under striderna, vilket kan resultera i riktigt snygga kort. När det är dags att sova får du gå igenom korten han tagit under dagen och bestämma vilka du vill spara och/eller dela på sociala medier. Trots hans högljudda och obstinata natur är det svårt att inte tycka om honom när han säger ”Arigatooo chocobooo!” efter en ridtur, eller nynnar ”victory fanfare” efter att du spöat ett gäng monster. Och på tal om att slåss mot otrevligheter…

Tillfredsställande strider

När du väl slåss mot fiender kan du välja att göra det i realtid eller i Wait Mode. Dessa två erbjuder olika spelstilar, men jag känner att realtidsfighting är mycket roligare. Du kontrollerar Noctis och kan attackera med max fyra olika vapen. Du kan även utföra kombos med dina kamrater som kan se helt galet tuffa ut. I en kombo, om du använder ett spjut, låter Gladiolus Noctis ställa sig på svärdet för att sedan skicka upp honom i luften. I sann Dragoon-anda dyker Noctis ned med sitt spjut och piercar fienden på ett sätt som får Kain Highwind från FFIV att nicka imponerat.

Det är ett stridssystem som går snabbt att lära sig, men har ändå ett djup som är viktigt att behärska inför de tuffare striderna. Det förekommer dock QTE’s (Quick time events) i striderna, men det är på en väldigt grundläggande nivå. Du kan blocka fiendeattacker genom att hålla inne fyrkant och när fyrkant visas på skärmen har du chans att kontra den attacken med cirkel som river ned hälsan ordentligt på fienden. Det är implementerat på ett så smidigt sätt att det är svårt att se det som QTE’s, särskilt då de är så lätta att utföra.

Med rätt timing kan du utföra kombos som känns lika bra att göra som de är snygga.

Striderna mot de större fienderna känns episka och det är svårt att inte rycks med i striden. När du sedan möter de giganter som är Hexatheons (summons) pratar vi om storslagen, episk strid på ett helt annat plan. Det är extremt häftigt och vid första mötet känns det som att det skulle kunna vara slutstriden. Mängden ödesmättad dramatik är på toppnivå.

Ljud som förtjuser

När du är i närheten av en fiende och de kan känna vittringen av dig byggs stämningen och spänningen upp ordentligt.

När jag startar spelet går jag såklart in i options för att kika igenom vad jag har att jobba med. Att du kan välja japanskt tal är ett stort plus. Trots att XV avviker så starkt från den traditionella JRPG-genren har det sannerligen den där speciella japanska känslan över sig. Med japanskt tal känns det verkligen som jag sitter och tittar på en anime och det märks att karaktärerna är läppsynkade med det japanska talet.

När jag springer runt och utforskar hör jag mysiga melodier överallt och musiken känns verkligen genuint bra. Om du hamnar i ett område med fiender förändras musiken och det skapar verkligen en känsla av spänning. Jag tänker på de kusliga melodierna från vissa Metroid-spel av någon anledning. Fightingmusiken är inte lika ikoniskt som i de äldre titlarna men den håller fortfarande måttet.

Tillfredsställande uppgraderingar

Det är lätt att hitta bland alla uppgraderingar tack vare de olika kategorierna och det är lika spännande att ge sig ut is trid efter en teamwork-uppgradering.

Magier fungerar ungefär som i VIII, där du drar resurser från olika källor i världen, oftast i närheten av campingplatser. Du kan även kombinera olika resurser för att skapa starkare magier. Av exp ökar din level och höjer dina attributer på det klassiska sättet. AP (Ability Points) får du genom att klara quests, hunts eller bara röra dig genom spelet. De används för att skaffa bonusar för strid, teamwork och utforskning, för att nämna några. Det finns sammanlagt nio olika kategorier som du kan använda AP i och det kan drastiskt förändra oddsen senare i spelet. Det är rekommenderat att lägga dina första uppgraderingar i ”exploration”-kategorin, då det kan ge dig AP av att resa långt till fots, i bilen, på chocobos eller när du slår upp läger. Ju mer AP desto bättre.


Ett mindre minus, ett desto större…

Många har retsamt kallat spelet för en ”roadtrip med ett pojkband” och jag håller till viss del med. Roadtrip-elementen är riktigt mysiga och eftersom du kan köpa soundtracks till tidigare FF-spel är det riktigt avslappnande att glida fram på vägen, titta på den fantastiska utsikten och lyssna på de nostalgiska melodierna från tidigare spel. Om en skulle bli rastlös kan en passa på att handla lite, då du kan göra det från bilen. Pojkbandsaspekten förklaras inte bara i introt, men även när du går in i menyn och börjar kika runt på din utrustning. Anledningen till att vårt ”pojkband” har unisona kläder är för att det är den officiella uniformen för Lucis, det kungarike Noctis tillhör. Med det i åtanke är det ungefär lika rimligt att klaga på deras kläder som det är att klaga på kidsen i Harry Potter. Under spelets gång kan du hitta nya utstyrslar och kan då göra dem lite mer personliga.

Att det bara är killar i ensemblen har jag inga problem med, de har en väldigt involverande personkemi och det är en fröjd att följa dem på äventyret. Det som retar mig är att Square Enix vid ett tillfälle berättade om varför det bara är manliga huvudpersoner med den sämsta tänkbara förklaringen: ”Vi vill att spelare ska kunna relatera till dem”. Snabb reality check, Squenix – Hälften av alla spelare i världen är tjejer. Hälften. Att göra alla huvudpersoner till killar och förklara det på det viset är bara pinsamt och otroligt ignorant. När jag kommer fram till Hammerhead, det garage som jag kommer återvända till flera gånger under spelets gång, möts jag av det desto större minuset – Cindy.

Tuttfixerade tonårspojkar världen över jublar…

Jag tycker det är riktigt schysst att den klassiska Cid (som också är med) har fått kliva åt sidan för henne. Tyvärr är hennes design är så uppenbar och beklämmande, då hon enbart är designad för att vara ögongodis. Ett par jeansshorts som är så korta att det ser ut av vara sporttrosor. Vi vet att det är jeansshorts dock, för hennes röda stringtrosor sticker såklart upp lite diskret ovanför linningen. Hennes gula jacka är stängd nedtill så att hennes röda BH/bikini och klyka tydligt ska hamna i blickfånget. Hon är en mekaniker, Square Enix! Vet ni ens hur en mekaniker ser ut? Gammelgubben Cid sitter såklart med jeans, helknäppt skjorta och skinnjacka, men det är inte gamla gubbar hormonstinna pojkar vill titta på, eller hur? Jag hade mycket hellre sett henne i ett blåställ som hon knutit i midjan, med ett skitigt, svettigt linne under. Då skulle hon åtminstone kännas som en mekaniker och inge lite trovärdighet. Avsikten är så uppenbar med den här designen och för mig förstör det spelets kontinuitet något enormt. Det är beklämmande, pinsamt och skitlöjligt.

…men trots det:

Visst är orsaken till att det bara är killar fullkomligt idiotiskt, för att inte tala om designvalet av Cindy, men trots detta är det här ett otroligt roligt och bra spel. Jag hade inga förväntningar på spelet när det släpptes, men jag blev glatt överraskad över hur beroendeframkallande det är. Jag har velat spela ett ordentligt JRPG riktigt länge nu och jag är så otroligt glad att Final Fantasy XV är här. Jag glider runt i Regalia, lyssnar på musik och tittar på en värld som så snyggt blandar realism med ypperlig fantasi. När jag sprungit rakt ut i ingenstans och bråkat med en massa märkliga bestar, letar jag förtjust reda på ett campingställe, bara för att få se Ignis laga mat, grabbarna sitta och småprata och titta på Promptos kort han tagit under dagen. Mina tre resekamrater är så mycket mer än bara en unison, opersonlig uniform – tvärtom. De har en personlighet som drar in mig i världen och jag älskar det. Det är hur mysigt som helst.

Med hälsningar från Eos.

Med det lämnar jag er med lite bilder från mitt egna lilla fotoalbum, från början av min resa genom Eos.

Läs mer om vår betygsskala >>

Bra
  • Underbart fightingsystem
  • Campingen är en mysig paus i all action
  • "Bara en quest till..."
  • Välskriven musik med snygg design
  • Gladiolus. Snygg och charmig.
Sämre
  • Cindys hormonstinna tonårsdesign.
9
Grymt
Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Fastnar för de små detaljerna och fingertoppkänsla i spel. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.