Var gång du tappar bort något, glömmer bort dess existens och går vidare i ditt liv, öppnas en liten ficka i verkligheten. I den fickan hamnar detta något och förs till en värld på andra sidan av vår egen kallad The Forgotton Realm. Denna glömskans plats är en egen värld av uttjänta, bortkastade ting och kvarlåtenskap. Här får alla föremål en personlighet och ett eget liv. Med det föds också en önskan om att få komma tillbaka till The Ether, till människornas värld.
Bland alla lampor, strumpor och bowlingklot lever också två människor: Bonku och Anne. Med Bonku som ledare och ingenjör och Anne som upprätthållare av lag och ordning bygger föremålen, the Forgotlings, en bro tillbaka till människovärlden. Bron har tagit lång tid och möda att konstruera. Allt medan invigningsdagen närmar sig börjar tvivel kring hela projektet att ljuda högt och rebeller går till angrepp mot etablissemanget.
Forgotton Anne för onekligen tankarna till verk som Lånarna och Skönheten och odjuret. Fokusen på borttappade vardagsföremål som fått ett medvetande gör en del, skalan på alla föremål en annan. Medelstorleken är cirka 50 % av en människa – knappast på en lånares nivå, men storleksproportionerna gör inte tankesprånget särskilt långt.
Ett handritat försäljningsargument
Forgotton Anne är till ytan ett handritat interaktivt äventyr. Det ser ut som en tecknad film har fått liv och är för det allra mesta ett riktigt kraftprov på hur långt denna teknologi har kommit i spelvärlden. Animationerna är detaljerade, färggranna och uttrycksfulla på ett sätt som börjar närma sig filmkvalitet – en del mellansekvenser har fler bildrutor per sekund än Netflixs Castlevania, som exempel.
Interaktiviteten är som ett plattformsspel möter en visuell novell eller interaktiv film. Spelaren styr Anne på ett sätt som närmast påminner om de traditionella Prince of Persia-spelen. Den detaljerade animationen i karaktärens sprite gör plattformssegmenten något otympliga och mindre responsiva. Jag tillhör själv de spelare som uppskattar snygg, välflytande animation lika mycket som responsiva kontroller, så jag är extremt kluven i vad jag tycker om detta.
Kontroll och pusslande
Spelaren styr även över Annes moraliska val genom storyn. Som sedvänjan lyder så är det ofta en fråga om liv och död. Dessa val påverkar berättelsens flöde och sätt och ger ett härligt omspelningsvärde, även om det inte mynnar ut i många olika slut. Förutom att springa och hoppa så kan Anne även flytta rundor på energi, anima, för att lösa diverse pussel. Dessa är för det mesta enkla och fyller sin funktion som utfyllnad mellan storysegmenten hyfsat väl.
Ljudbilden
Karaktärer är både intressanta och väl röstförsedda. Det märks att alla röstskådespelare inte är helt invigda i branschen, men de allra flesta gör ett alldeles utmärkt jobb med sina karaktärer. Det är därför tråkigt att ljudmixningen är undermålig; karaktärer överröstas ofta av andra ljudeffekter. Detta görs mer frustrerande av att volymmätaren för röster och ljudeffekter är desamma på inställningsmenyn.
I övrigt gör musiken precis det den ska, det vill säga förmedlar och förstärker atmosfären. Den är stämningsfull och av hög kvalitet, tonsatt av Peter Due och orkestrerad av Copenhagen Phil. Här finns inga öronmaskar eller särskilt minnesvärda stycken, men samtidigt skulle en Forgotton Anne-vinyl i samlingen verkligen inte göra ont någonstans.
Lovande debutanter
Forgotton Anne föddes hos den danska studion ThroughLine Games och är deras första utgivna projekt. Det kallas ett indiespel, trots att Square Enix Collective står som utgivare. Oavsett indiestatus är det som första projekt betraktat ett riktigt litet underverk; ThroughLine är ett namn jag kommer att lägga på minnet. Jag vet inte hur andra versioner står sig, men just på Switch skulle Forgotton Anne må bra av en extra polering, då framför allt gällande ljudmixningen och ett par krävande områden där bilduppdateringen hickar. Dessa är dock små petitesser i förhållande till vad spelaren får.
