Något är ruttet i staden Columbia. På ytan är fasaden perfekt, ja till och med människorna är perfekta. Men skrapar man bort de översta, fläckfria lagren så gömmer sig misär och depression jag sällan skådat i ett spel. Men vi börjar väl ifrån början?
Booker DeWitt är en skuldsatt och nerbruten man. Hans långivare är inte guds bästa barn och när Booker får ett erbjudande som kan göra honom skuldfri så kan han helt enkelt inte tacka nej. Uppdraget låter enkelt. Bege dig till staden Columbia och hämta hem flickan Elizabeth. Redan från början så står det ganska klart att detta inte är ett vanligt rutinuppdrag. Booker ros i en eka ut till en liten ö med en fyr och lämnas där helt ensam. Fyrvaktaren är brutalt mördad och i toppen av fyren väntar en märklig stol. I brist på alternativ så slår sig Mr. DeWitt ner i stolen och bjuds snart på en hisnande färd upp ibland molnen.
När farkosten tar mark så öppnar sig en värld som är ljuvligt vacker, insvept i ett varmt solljus där gatorna kantas av rosenbuskar och små fåglar som kvittrar. Booker har landat i staden Columbia som svävar bland molnen. Stadens grundare är Profeten Zachary Hale Comstock, även kallad Fadern. Tanken med Columbia är den samma som Rapture från de tidigare spelen i serien, nämligen att låta dess innevånare komma ifrån förtrycket från regeringen och vara ett Utopia för dess befolkning. Skillnaden från Rapture är att Columbia inte förfallit, utan blomstrar av välgång.
Columbia är vackert, men under ytan gömmer sig rasism och slaveri.
Det står redan från början klart att Columbias invånare är djupt troende kristna som alla litar blint på Profeten. Året är 1912 och på ytan ser allt ut att vara frid och fröjd. Kvinnorna är klädda i långa klänningar och har stråhattar på sina huvuden. Männen bär kostym och deras ansikten pryds av en välansad mustasch. Barnen skrattar och leker på de rena gatorna. Men ganska snart så inser man att något inte står riktigt rätt till i Columbia. Överallt hänger affischer med polisens slagord ”Skyddar vår ras” och avsaknaden av svarta människor blir efter hand allt mer uppenbar.
Rasismen är tydlig
Columbia är en stad för den vita, kristna högern och här finns ingen plats för det som anses vara lägre raser. Istället är stadens få svarta invånare förpassade till hushållsarbeten under slavliknande förhållanden. Visst kan det tyckas grymt, men faktum är att det förmodligen var så det amerikanska samhället såg ut strax efter det förra sekelskiftet.
Det är i denna segregerade stad Booker DeWitt gör sin entré. När han anländer så pågår förberedelser för en stor karneval och det är i några av de många stånden längst gatorna som man får bekanta sig med sitt första vapen. En annorlunda, men väl fungerande introduktion till vapensystemet med andra ord. Man får öva sin träffsäkerhet på träfigurer och efter väl genomfört skytte så belönas man med en mindre summa pengar.
Den kroken vill jag ha! Jag tänkte nämligen svinga mig i ert transportsystem.
Booker flanerar bland festklädda människor och kommer så småningom fram till en scen där en uppspelt folkmassa samlats för en lottdragning. Av en slump så vinner Booker första pris och får äran att kasta en boll på ett kärlekspar där flickan är svart och pojken är vit. Denna rasblandning är en dödssynd i Columbia och nu får man som spelare valet att kasta bollen på det förtvivlade paret eller på den smilande konferenciern. Det är det första valet av många som alla påverkar i vilken riktning handlingen skall utvecklas.
Nu faller det sig inte bättre än att i samband med bollkastningen så avslöjas Booker som ”den falske hedern”, vars ankomst förutspåtts av Profeten och satt fruktan i befolkningen. Här tar spelets första riktiga eldstrid vid, då Columbias poliskår plötsligt ser dig som lovligt byte. Med hjälp av sin första ”superkraft” så kan Booker få maskiner att arbeta för honom och att förmå ett av stadens många automatiserade maskingevär att rikta sina kulor mot fienden kan betyda skillnad mellan liv och död.
Mänskligare fiender
Det är användandet av dessa genmodifieringar, eller Vigors som de heter, som gör Bioshock-serien så unik. Istället för att bara erbjuda en mängd olika skjutvapen så kan man också genom små glasflaskor skaffa sig övernaturliga förmågor, så som att kasta eld eller skjuta elektricitet. Min personliga favori dock skölden som absorberar fiendens kulor för att sedan kasta tillbaks dem mot dina antagonister. Det faktum att vi i Bioshock Infinite ställs emot mer eller mindre mänskliga fiender känns upplyftande. Borta är de zombiefierade splicers från seriens tidigare delar. Istället ställs vi mot soldater, motståndsmän och poliser med vanliga skjutvapen. Då Columbia är en högteknologisk stad så skyddas den också av robotar i form av Geroge Washington som pepprar dig med sina maskingevär.
Det är först när man skjutit sig fram till sitt egentliga mål, flickan Elizabeth, som spelet tar sin början. Det är inga problem att få henne att följa med. Hon är trött på att sitta inlåst och tanken på att få promenera på Paris gator gör att hon inte tvekar någon längre stund. Booker och Elizabeth utgör ett radarpar jag sällan skådat i något annat spel. Booker är den tystlåtne slagskämpen som bara vill slutföra sitt uppdrag, medan Elizabeth är den nyfikna flickan som undersöker allt och mognar med tiden.
Elizabeth är skeptisk till en början, men snart följer hon villigt med i dina fotspår.
Elizabeths tillför ett djup till spelet, vars historia oftast bara berättas genom de skivspelare som Booker hittar lite varstans. Hennes historier berättar om en grym fader, en frånvarande moder och åratal av isolering. Dessutom så besitter Elizabeth förmågan att på vissa platser öppna revor i tiden som kan förändra delar av landskapet eller ibland hela världar. Hon är till och med behjälplig i strider då hon förser Booker med både liv och ammunition. Då och då så hittar hon saker så som mynt eller dyrkar som hon glatt kastar till Booker. Mest behjälplig är hon dock när det gäller att dyrka upp Columbias många låsta dörrar.
Allt efter som man tar sig fram igenom Columbia så börjar det uppstå sprickor i den fläckfria fasdaden. Ju längre ner man kommer, desto större blir fattigdomen och förtrycket. Det har växt fram en motståndsrörelse och gör allt i sin makt för att störta Comstock och där de drar fram lämnas död och förödelse. Hungern och desperationen hos den mindre välbärgade befolkningen blir ibland så tydlig att den nästan tränger ut genom tv-rutan och lämnar spår av förtvivlan hos ig som spelare.
Ta en tur i transportsystemet
När man är som mest nere så livar det alltid upp att ta en sväng i stadens luftburna transportsystem. Booker svingar sig graciöst mellan linorna och fartkänslan är fantastisk. När man lärt sig att använda dessa linor på rätt sätt så kan man använda dem till sin fördel i striderna. Det är en fröjd att hänga i linan med ena handen samtidigt som man pepprar sina motståndare fulla med bly från vapnet som man håller i den andra handen.
Bioshock Infinite bjuder på många oförglömliga upplevelser. En av dem som etsat sig fast på min näthinna är scenen där Booker och Elizabeth har tagit sig ner i en källare. Där står en gitarr lutad mot en stol och Booker kan inte motstå frestelsen att spela en melodi. Genast stämmer Elizabeth in i en ljuvlig sång samtidigt som hon kärleksfullt räcker över en apelsin till en rädd och hungrig tiggarpojke. En annan stark scen utspelar sig i Columbias arbetarstadsdelar. Här får vi bevittna en auktion där desperata arbetare bjuder ut sina tjänster till så lågt pris som möjligt. Det ger ytterligare ett perspektiv till detta mångbottnande spel.
Handymans blir knappast fulare än såhär.
När ett spel är så fulländat som Bioshock Infinite så saknar man inte multiplayer eller meningslösa träningsbanor. Här får vi istället en perfekt balans av vackra omgivningar, en otroligt välskriven story och varierande strider. Ju mer du spelar, desto fler frågetecken uppstår. Vilka är det mystiska paret som förföljer dig under din framfart? Varför höll Comstock Elizabeth inspärrad? Vad är det för jättefågel som dyker upp i tid och otid? Varför hör Booker Creedence spelas från en av tidsrevorna? Frågorna blir många och man vill hela tiden veta vad som händer runt nästa hörn eller vad som gömmer sig bakom den där låsta dörren. Dessutom så finns det mängder av dolda utrymmen att upptäcka, så del lönar sig ofta att vara nyfiken.
Vår första fullpoängare
Bioshock Infinite är nog så nära fulländat man bara kan komma. Ljudet går från trallvänlig jazz till dyster ödesmarsch och röstskådespelet är fläckfritt. Grafiken har jag redan hyllat, men det kan inte sägas för sällan, Bioshock Infinite är ett makalöst vackert spel. Det är inte det mest fotorealsitiska du sett, men det är inte heller tanken. Du skall vara i en fantasivärld bland molnen och ingen annan stans. Kontrollerna behöver inte heller någon ytterligare djupdykning, då de gör det de skall och varken mer eller mindre. Kort och gott så älskar jag Bioshock Infinite och därför så delar jag också ut den första fullpoängaren någonsin från oss på Varvat.
[youtube id=”uB9yYfKq4ZA” width=”600″ height=”350″]
[tabs tab1=”Ett andra utlåtande av Fabian”]
[tab]BioShock Infinte är ett nästintill oklanderligt spel. En fartfylld resa i en spännande miljö med otroligt skön Disney-liknande grafisk stil med en touch av brutalitet. Det är ett spel jag tror kommer vara en kandidat till Årets Spel 2013 då spelet bibehåller den sköna känslan från mästerverket BioShock men tillför även så mycket mer. Jag kunde inte slita mig från spelet och det ligger väldigt högt upp på min all-time-favourite lista.
Betyg 10 av 10
[/tab]
[/tabs]