[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Castlevania: Lords of Shadow 2″ developers=”MercurySteam” publishers=”Konami” platforms=”PS3, Xbox 360, Windows” genres=”Äventyr” release_date=”2014-02-28″]
För en gammal retronörd som undertecknad innebär varumärket Castlevania först och främst sidescrollande snubbar med bröderna Lejonhjärta-frippa som spöar läskiga grejer med piska. Dracula ska vara slutbossen och inte figuren du spelar.
Nåja, de har åtminstone behållit frisyren och piskan…
I första Lords of Shadow, för fyra år sedan, rebootades Castlevania-universat som Konami verkar ha tyckt kunde behöva fräschas upp en smula efter drygt 20 år och 30 titlar. (fast vilka friheter man tagit sig med storyn från Super Castlevania IV och framåt vet jag i ärlighetens namn inget om) Således är huvudpersonen i spelet släkten Belmonts anfader Gabriel, som förvandlats till vampyr och fått namnet Dracula. Förutom ovan nämnda frisyr har han helmusche, kropp som en pensionerad bodybuilder och kläder han troligen har stulit av en cosplayer.
En dag i mitten av 1000-talet satt Dracula och kände sig mäktig i sitt slott, stort som en kranskommun. Hans gamla riddarpolare från Brotherhood of Light knackade på för att ta ett allvarligt snack med sin före detta kollega. Efter viss argumentation förintar Dracula hela armén om cirka en halv miljon man. Så börjar spelet. Du får styra Dracula i hans krafts dagar. Efter introsekvensen vaknar Dracula tusen år senare, berövad de flesta av sina förmågor, och måste hjälpa till att rädda världen från Satan, mot löfte att få dö på riktigt. Muntert.
En något dyster framtidsvision, men telefonkiosker finns tydligen fortfarande…
En historia som inte fängslar
Jag får känslan av att utvecklarna till varje pris vill göra nästa episka klassiker bland äventyrsspelen, men eftersom spelet bara är det tredje i den rebootade världen måste det mosas in hundratals sidor bakgrundshistoria varhelst tillfälle ges. Förutom de krönikor över stadens historia och döda riddares dagböcker som ligger utspridda här och var (och är svårlästa eftersom man har valt att använda liten frakturstil med låg kontrast mot bakgrunden) måste jag sitta igenom filmsekvenser i lågt tempo som säkert skulle kännas mer ödesmättade om inte dialogen varit så stapplande. Måste jag tvunget läsa vampyrgothfantasynoveller finns det många bättre alternativ. Dessutom är det lätt irriterande för en som är väl förtrogen med den gamla storyn från spel 1-3 att man återanvänder vissa element ”för att inte fjärma sig från de gamla fansen” men gör våld på dessa element. (Det är ju inte så viktigt egentligen, men vän av ordning uppskattar inte när den etablerade ordningen – att Trevor Belmont är Simons farfar och samarbetar med Draculas son Alucard – ändras till att Trevor är Simons pappa och dessutom samma person som Alucard eftersom han är son till Gabriel Belmont som blivit Dracula). Jag samlar på mig allt för att jag tänker på procenten, men längd är inte det enda som definierar ett epos.
Grafiken i spelet är oftast över snittet, men en del saker känns oinspirerade och filmsekvensernas figurer direkt föråldrade.
Ojämn grafik
Grafiken i det här spelet är en synnerligen varierande historia. Delvis beror det säkert på att man vid det här laget ligger och skaver på övre gränsen för vad PlayStation 3 orkar med om inte laddningstider och latens ska bli besvärande. Man kan nog anta att Windows-versionen har lite mer att ge. Men, det finns också uppenbara skillnader mellan olika delar av spelet. Interiören i vissa byggnader är imponerande, medan merparten av det uppenbart onda kemiföretaget har inredning som starkt påminner om någonting från Quake 2. Alla sprites jag sett hittills i aktivt spel ser väldigt bra ut, men så fort det vankas filmsekvens blir det värre. I dagsläget väntar man sig inte stela och kantiga figurer à la 2004 som tänder en cigarett stor som en kulspetspenna och håller den mellan fingrar som liksom ciggen är orubbligt stela. Till saken hör kanske att studion MercurySteam, för att kunna betala räkningarna, såg till att säkra ett 3DS-projekt i samma serie (Castlevania: Lords of Shadow – Mirror of Fate nämligen). Sen sålde det första Lords of Shadow bäst av alla Castlevaniaspel nånsin och personalstyrkan fick nästan fördubblas för att kunna hinna jobba på det som nu recenseras. Då blir det förstås kompromisser och kommunikationsmissar emellanåt.
Det är på bossavdelningen det faktiskt lyckas bli episkt.
Vägen till epiken
Om jag verkar lite grinig rörande story och grafik, så är jag åtminstone lite mer välvilligt inställd till hur spelet spelas. Traditioner till trots så är det inte så illa med en 3D-värld, eftersom det myckna klättrandet och hoppandet ger en viss plattformskänsla. Däremot saknas något som många spel med tredjepersonsperspektiv har, nämligen en knapp för att återställa den fria kameran till att titta över axeln. Anledningen till detta är, skulle jag vilja spekulera, att alla knappar på kontrollen redan är upptagna till annat. Detta i sin tur gör att det i stridens hetta kan bli helt galet, men det är förstås en vanesak även om envetna knappmosare som undertecknad löper större risk.
När jag ändå är inne på knappmosandet kan jag nämna färdighetssystemet. Varje vapen har en drös olika attacker som kan köpas och uppgraderas för XP. Utförandet handlar mest om hur många gånger man trycker på de två attackknapparna och inte några komplicerade kombinationer, men för knappmosaren kan det vara svårt att hejda sig på tredje trycket.
Överlag känns stridssystemet helt okej, men så långt som jag har spelat känns det som det är lite för lite fight till förmån för tankenötter och smygande i korridorer. Först när det kommer en boss når spelet sin fulla potential och blommar ut. Knappmosaren måste stanna upp lite och fundera, och i tillägg till styrkan också använda klättervilligheten och klurigheten.
Jämfört med föregångaren har LoS 2 öppnare värld och mindre linjär handling, men det är svårt att se poängen med en öppen värld när det ändå inte finns något att göra utom att samla konceptkonst och nya kapitel till tråksagan om Dracula på nya äventyr. Bristen på sidouppdrag och liknande gör att det inte är särskilt lockande att avvika från den utstakade stigen, ett faktum som förstärks av att kartan inte är mycket att hänga i julgran och att miljöerna ibland luktar slentrianmässig goth/horror/thriller. Medeltida borgar med ockulta inslag, övergivna mentalsjukhus med rullstolarna kvar och dystra kemikaliefabriker är inte nervkittlande förrän man gör något med dem.
Utöver fysiska attacker har farbror Dracula ett gäng mer eller mindre magiska hyss för sig, vilka mestadels är väl genomtänkta och utförda, utom när han förvandlar sig till en flock råttor som är så klumpiga att styra att man får hjärnblödning.
Sammantaget kan det verka som jag gnäller så mycket att jag kanske borde sluta spela, men egentligen är det ju mest gnölande över problematiska detaljer. Det är fortfarande definitivt ett underhållande spel, som till större delen är trevligt att titta på och lagom klurigt (beroende på vilken svårighetsgrad du väljer förstås). Som bredspektrumnörd får jag utslag, sjukdomar och spasmer av hur man valt att hej vilt blanda medeltida gotik med 1700-talsromantik till den grad att man misstänker att Spanienbaserade MercurySteam bestämt sig för att överglänsa även Japanproducerade spel i skrikig och överdriven ornamentik, men det händer förmodligen inte alla. För övrigt meddelas det att MercurySteam tackar för sig när det gäller Castlevania. Enligt uppgift är det för att inte riskera att få etiketten ”team Castlevania”, men det är inte utan att man misstänker att intervjun där spelets regissör i princip idiotförklarar recensenter som delat ut låga betyg, bidragit till beslutet.
[youtube id=”0BnY0coLJJU” width=”560″ height=”315″]
[recension titel=”Castlevania: Lords of Shadow 2″ betyg=”5.5″ skribent=”Hampus Lybeck” datum=”2014-03-19″][/recension]