[gameinfo title=”Spelinformation” game_name=”Deadpool” developers=”High Moon Studios” publishers=”Activision” platforms=”PC, PS3, Xbox 360″ genres=”Action” release_date=”28 juni 2013″]
En, minst sagt, sunkig lägenhet. Golvet är täckt av… ja, jag är osäker på om jag vill veta vad allt är. Pizzakartonger, tomma flaskor och pizzakartonger är i alla fall identifierbara inslag. Det ligger en lätt rökridå över hela rummet. Väggarna är täckta av gräsliga tapeter med minst lika gräsliga neonskyltar. Men där, mitt i rummet sitter han. Spelets huvudperson.
”Jag är fullständigt fantastisk”
Deadpool är, för att uttrycka mig milt, något full av sig själv. Hans egen beskrivning är att han är ”en av de mest populära karaktärerna i Marvel universumet nu för tiden. Inte för att skryta eller så, OK, jag skryter. Men för att vara ärlig, jag är fullständigt fantastisk”. Han är en egensinnig karaktär. Antihjältarnas, antihjälte. Marvel-figuren, som är högst medveten om att han befinner sig i en serie, dök upp så tidigt som 1991, i seriealbumet ”The New Mutants”.
Deadpool skapades i Weapon X-programmet där han blev av med sin cancer. Problemet är att han drabbades av vissa bieffekter. Han drabbades av hudproblem, vilket man kan se om man ställer sig framför spegeln i badrummet, och han fick något av en mental instabilitet. Han blev visserligen också i princip odödlig. Vid ett tillfälle låter han exempelvis spelaren veta att ”we don’t take fall damage”.
Deadpool sitter, något oergonomiskt, i sin fåtölj när han får ett telefonsamtal. Återigen får han ett nej angående idén att skapa ett spel, med Deadpool själv som huvudperson.
Den här gången har han dock ett ess i rockärmen. Ett knapptryck, några hysteriska vrål från andra sidan telefonen och vips är han huvudperson i sitt egen spel. Sedan går det tämligen snabbt. Det ringer på dörren, varpå han öppnar dörren och blir presenterad manuset till spelet. Manuset, å andra sidan, är inte så viktigt. Deadpool avvisar hela tanken med ett manus, gör några snabba korrigeringar (med krita!) och återgår till att göra sig redo för sitt spel.
Mycket av charmen i spelet ligger i att Deadpool är medveten om att han befinner sig i ett spel. När budgeten tar slut redan efter första uppdraget fastnar han i en tvådimensionell värld. Till vår (anti-)hjältes stora förtret. Detta korrigeras dock efter ett kort, men ack så hotfullt, samtal.
Deadpool är en charmig karaktär
Den mentala instabiliteten, återigen ‒ milt uttryckt, visar sig dessutom tydligt i spelet. Han har långa konversationer med de två röster han har i huvudet. Många gånger är de både mer samlade och har andra åsikter än Deadpool själv.
På många sätt är Deadpool en charmig karaktär. Rappa kommentarer när han dödar fiender får mig ofta att dra på smilbanden. När han blir lovad ett sexigt, givetvis kvinnligt, fan går utan att tveka rakt på. Det visar sig dock att kvinnan inte finns där, och att han gått på den luringen tidigare.
Det går inte att spela Deadpool utan att märka av sexismen. Den är ständig och återkommande. Från första till sista delen av spelet. Han erbjuder sig att ligga med en kvinnlig kombattant i stället för att slåss mot henne.
De faller båda några hundra meter rakt ner i en ravin, varpå kvinnan spetsas. Deadpool kommenterar snabbt, möjligen återger jag det inte helt korrekt, ”pålen jag skulle ge dig hade varit skönare än så”. Vilket givetvis följs av ett fniss. Men känslan jag får är att sexismen kanske är djupare än vad det först verkar. Sexismen blir på många sätt ett förlöjligande av Deadpool och av hela mansrollen.
Det finns saker jag stör mig på. Dåliga eller få instruktioner gör det stört omöjligt att förstå sig på vad det är tänkt att man ska göra. Det har lett till många svordomar och långa funderingar över: vad-ska-jag-göra-nu?!
Striderna i spelet är enkla att förstå och likaså att hantera. Det finns flertalet vapen att välja mellan, och ju längre spelet lider ju fler vapen låses upp. Striderna påminner till stor del av Assassin’s Creed-striderna, men något svårare ‒ på ett bra sätt. Det är ganska lätt att kontra, men till skillnad mot Assassin’s Creed väntar inte motståndarna på att var och en ska attackera åt gången.
Marvelfavoriter i gästspel
Det ligger en serietidningsatmosfär över hela spelet. Vilket givetvis är högst medvetet. Grafiken ger en serietidningskänsla. Pratbubblorna som kommer upp när Deadpool har djupa (nåja) konversationer med sina inre röster (bubblor som även kommer till användning, hint hint) bidrar även de.
Marvelfantasterna får även se gästspel från gamla favoriter. Något som leder till en av de vassaste kommentarerna i hela spelet, som avslutas med ”om du klagar på det här är det dags att du flyttar ut ur din mammas källare”. Spelet är, med andra ord, inte för de lättstötta. Men det har man nog förstått när man kommit såpass långt.
Sammanfattningsvis är Deadpool ett trevligt spel. Ett mycket trevlig spel, till och med. Han är en karaktär som går att uppskatta när han är i ett tv-spel. Då går han att stänga av. Hade han varit verklig hade jag antagligen inte uppskattat honom alls lika mycket.
Deadpool är ett spel med självdistans. Det är ingen episk berättelse och kommer antagligen aldrig att bli en klassiker. Men det är ingenting som det försöker vara heller.
Deadpool är Deadpool. Och det räcker gott för mig.