[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Gears of War: Judgment” developers=”Epic Games, People Can Fly” publishers=”Microsoft Studios” platforms=”Xbox 360″ genres=”Thid-person shooter” release_date=”18 mars 2013″]
Det är hårda tider. Slemmiga kreatur med ont i sinnet svärmar överallt, beväpnade till tänderna och andra onämnbara kroppsdelar, fast beslutna om att pulverisera allt i sin väg. Dessa vederstyggliga Locusts måste sättas på plats med allt vad det innebär, om det så krävs maxat övervåld. Det lär knappast komma som en större överraskning att det är just vad som krävs, samt att det var plan A från början i vilket fall som helst.
Gears of War: Judgment är en prequel och utspelar sig följdaktligen tidigare än den redan publicerade trilogin. Detta är bra för undertecknads del då jag endast varit åskådare till de äldre spelen och icke spelat dem själv, så det var med ett helt oskrivet blad jag hängde på mig tungt artilleri och kastade mig ut i striden, ovetandes om vad som skulle krävas av mig.
Damen i sällskapet är manligare än vad du är
Spelet inleds med att man får möta Team Kilo, fyra extremt stenhårda soldater som under vaga detaljer står inför en krigstribunal, anklagade för förräderi. Vad man misstänks för är höljt i dunkel, men de militära höjdarna är ursinniga och kräver korten på borden. Vad hände? Vem gjorde vad? Vad gick snett? Och framförallt, vems fel är det?
På bästa filmiska vis snabbspolas bandet tillbaka till händelsernas början, och under dramatisk voice-over läggs bitarna på plats en efter en. Episodvis får vi följa varje karaktärs berättelse ur dennes perspektiv, med övriga medlemmar i välfungerande NPC co-op. Vill dina polare ta över kontrollen för någon av dessa så går det bra, flerspelarläget stödjer fyra pers om andan faller på. Hur storyn utvecklas och vad som egentligen hände skall lämnas därhän, men utan att spoliera något så är det säkert att säga att det rör sig om en konflikt som bäst löses medelst superior firepower och inget mesigt finlir.
Han sköt först
Grafiken är givetvis top-of-the-line och musiken följer exakt alla direktiv för hotfull och suggestiv Hollywood-action. Fienderna är av varierande sort och det kletigaste, slemmigaste och överjävligt äckligaste sedan Dead Space, samt föredömligt skitförbannade med svåra agressionsproblem. Det enda språk de förstår är explosivt våld, och det är ingen överdrift att påstå att det är ungefär så avancerad storyn är.
Testosteronet rinner tjockt ur min Xbox och bildar svarta pölar på golvet, och till och med teamets kvinnliga medlem har större bollar än de flesta skjutgalna snubbar som någonsin hivat en frag grenade genom ett hav av antagonister på en skärm. Karaktärerna är därvidlag en smula platta; det är inte direkt så att man får någon relation till dem som i andra spel (jag ser t.ex fortfarande Ezio och Shepard som gamla bästa kompisar, medan Lt. Baird mer känns som den där gapige men ganska lustige killen vars namn man alltid glömmer på krogen).
Kontrollerna är varken bu eller bä, knapparna gör vad de brukar i shootersammanhang och inga banbrytande nyheter vad gäller den saken. I vissa strider hinner man helt enkelt inte se vad det är för djävulskap som härjar framför en och vet man vad som är bäst för en så är det bara att skjuta på exakt allt som rör sig — så det är tur att utvecklarna valt friendly fire, annars hade man nedgjort sina team mates fler gånger än vad den lede fi hade hunnit med själva.
En vanlig dag på jobbet, strax innan rusningstrafik
På det stora hela levererar Gears of War: Judgment högoktanig dum-action på ett grabbigt underhållande vis, vilket är nog så roligt om man är på det humöret. Förvänta er inga nyskapande paradigmskiften i genren, men om man anser att höjden av spelglädje är totalt, storskaligt förintande av i stort sett allt som finns så är det bara att koppla in sig, stänga av hjärnan och låta primitiv förstörelselusta sätta agendan för kvällen.
Och, ibland räcker det precis hur långt som helst.