[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”God of War: Ascension” developers=”Santa Monica Studio” publishers=”Sony Computer Entertainment” platforms=”PlayStation 3″ genres=”Hack and slash, Action-äventyr” release_date=”13 mars, 2013″]
Kratos är lika biffig och arg som han brukar
När God of War: Ascension började bubbla upp titt som tätt i spelnyheter och videos på internet så kändes det ganska… torrt. Samtidigt som multiplayerläget ställdes i absolut fokus så intygade utvecklarna på Santa Monica Studio att singleplayer-kampanjen skulle bli lika omsorgsfullt gjort som i God of War III. För det är ju så utvecklare normalt brukar behandla spinnoffs, eller hur? Med värdighet?
Men det är exakt så Ascension känns. Värdigt! Singleplayerkampanjen är klockren och lyfter fram vår hjälte Kratos historia både elegant och traditionellt storslaget, samtidigt som multiplayerkampanjen är en fullkomlig nöjespark i sig – till och med för mig som normalt inte brukar finna någon större upphetsning av att spela online. God of War-formeln har bevarats med oväntat stor respekt och även fått en del ansiktslyft här och där.
Vuxna män gråter också
Kratos mår rätt kasst
Det har gått ett halvår sedan Kratos kallblodigt, men omedvetet, mördade sin fru och barn, lurad av krigsguden Ares som hade beordrat attacken. Nu mår han riktigt kasst, och överallt ser han minnen från sin fru som kallar på honom. Kratos måste nu frälsa sig själv genom att besegra de så kallade ”furies”, tre stycken kvinnliga gudinnor som enligt grekisk mytologi bestraffar de som har svurit falska eder, såsom hans egen ed till Ares. Detta är hans mål och äventyr genom spelets gång.
Handlingen – som berättas olinjärt och alltså hoppar fram och tillbaka i tiden – är faktiskt helt duglig, men mer intressant är hur den berättas. Alla cutscenes är som vanligt extremt välgjorda och, till skillnad från de tidigare spelen, så får man mer sympati för vad Kratos har gått igenom. På flera sätt känns han mer mänsklig, dels för att han är lite mer emo och dels för att han ännu inte betraktas av världen som någon oövervinnerlig halvgud.
De tre gudinnorna som står i hans väg försöker då och då locka Kratos med illusioner, så som att han nyss vunnit ett krig och nu skall få ta emot en hedersutnämning, eller med halvnakna förföriska kvinnor som bara har en sak i huvudet. Prövning efter prövning lockar till fördärv som han gång på gång måste genomskåda. Furies är i fokus, medan de gamla hederliga gudarna som Zeus och Hades är mer eller mindre frånvarande genom hela spelet.
Testosteronet sprutar när Kratos släpper loss
Äkta God of War-anda
Vad gäller gameplayet så är det verkligen God of War i ett nötskal – låt ingen säga någonting annat. Man hackar sig igenom horder av monster med sina trogna Blades of Chaos – Kratos ikoniska vapen – med exakt samma kontroller som det alltid har varit i spelen. Jag hade personligen sett fram emot en lite klenare, yngre och mindre erfaren Kratos, med tanke på att detta är en prequel. Han känns dock precis lika strong som alltid när hans kedjebundna blad flyger kors och tvärs och jag graciöst hanterar kontrollen som ett flipperspel.
Monsterna som dyker upp är de gamla vanliga. Stora mängder soldater med gethuvuden, troll som ännu en gång går att rida på, Medusor med sina strålkastarliknande magier och mycket fler. Ett nytt monster är Elephantauren, en större fiende med elefanthuvud som gillar att stampa i marken och komma springande mot en som en wrestlare med hemorrojder. Enskilt är ingen fiende något större problem, men när de börjar flocka sig omkring sig kan läget bli riktigt intensivt…
De som har lyssnat på utvecklarna kanske har noterat att stridssystemet har gjorts om ”helt och hållet” och dylikt marknadsföringssnack, vilket jag inte alls har märkt. Det känns som samma stridssystem som alltid, med mycket små skillnader. Det är exempelvis lättare att chocka fiender genom specialattacker, varpå man kan grabba tag i dem och använda dem som levande sköldar och liknande. Starkare fiender har också fått små minispel när man grabbar tag i dem, där man ska hugga dem så mycket som man hinner samtidigt som man undviker deras attacker med styrspaken. I övrigt är det mesta sig likt.
Låt dig inte luras, småbossarna är tuffare än de ser ut
Fyra element istället för många vapen
Ändringarna som har gjorts när det kommer till striderna är sublima men kraftfulla. Istället för en massa olika magier och vapen så är hela spelet mycket mer orienterat runt fyra olika element: Eld, is, elektricitet och själar. Dessa element är kopplade till de olika gudarna (gissa vilka?) och låses upp under spelets gång. Till detta hör att man inte längre kan samla på sig olika vapen som går att uppgradera, utan är fast med sina Blades of Chaos som istället får styrkor från de olika elementen när man upptäcker dessa.
När man har elektricitet aktiverat så kommer fiender i grupp att elektrifiera varandra när man ger sig på dem, och med själarna aktiverade dyker det upp spöken som flyger omkring och attackerar fiender åt en. Med elden kan man fästa en bomb på fiender som förvirrar andra fiender runtom när den väl exploderar, och isen slöar ned fienders hastighet. Alla element har alltså sina egna fördelar och går att uppgradera för fler combos och attacker. Självklart finns det fortfarande magier, den här gången fyra stycken – en för varje element – som skadar alla fiender i ens närhet med cinematiska specialeffekter.
Vilket vapen passar bäst mot en eldfiende? Hm..
På samma sätt är även fiender bundna till de fyra elementen, men jag lyckades aldrig riktigt lista ut hur det egentligen påverkade spelet. Mäktiga stenkrigare med elektrifierade klubbor var nämligen inte krångligare att ha ihjäl än deras kusiner som bar isklubbor, även om jag använde eldattacker mot båda. Det verkade heller inte som att fiender med det ena eller det andra elementet skadade mig mer eller mindre. Det var ingenting som jag märkte, hursomhelst.
Det finns dock alternativa vapen! Här och där kommer man över en stenklubba, svärd eller spjut som ligger och skräpar på marken och går att plocka upp och slåss med. Skillnaden är att de försvinner efter ett tag och inte går att uppgradera. De brukar ligga rätt lägligt utplacerade så de fyller en trevlig funktion som tillfällig powerup. Tyvärr finns inga boxningshandskar, men Kratos kan fortfarande boxas med sina nävar och leverera goa sparkar med cirkelknappen.
Tackar för utmaningen
Ytterligare en känsla som spelet gav mig var att svårighetsgraden har trappats upp lite sedan God of War III. Fiender känns lite mer tåliga och strider varar lite längre. Det kanske är ren och skär inbillning då det var ett tag sedan jag poppade in trean i min PS3, och jag har inte direkt jämfört, men jag gillar det i vilket fall. Det känns mer som första God of War som i mitt tycke var mer utmanande än någon av efterföljarna. Tummen upp! Det ska smaka blod i Kratos mun när man lägger ned handkontrollen.
Vi minns ju alla flygscenerna från God of War III, där man åkte rakt fram och fick undvika hinder som låg i vägen med hjälp av styrspaken. I Ascension har det bytits ut mot att Kratos ibland hamnar i en skarp sluttning som han glider nedför samtidigt som man får styra till höger och vänster för att inte braka rätt in i väggar och annat bråte, eller trilla ned för stup. Det är inte direkt svåra sekvenser men fortfarande intensiva och spännande.
Yeehaa
I övrigt är det en hel del pussel som i vanlig ordning måste lösas för att öppna dörrar till nya zoner. Den största förändringen på det området är att man, en bit in i spelet, får tillgång till en medaljong från Delfis orakel, med vilken man antingen kan förvittra miljön runtom en, eller reparera den. Man kan exempelvis få raserade broar att lyftas upp och bli hela igen, eller få väggar att rasa samman för att upptäcka ett rum på andra sidan.
På vissa ställen kan pusslen bli ganska kluriga när man måste använda den här förmågan för att manipulera miljön. Vid ett tillfälle var jag tvungen att få en hiss att åka upp genom att placera spänna upp liket från en död soldat på ett rep. Men repet brast varje gång jag försökte hoppa över hissen och jag fick reparera det med min amulett varje gång jag misslyckades. Överlag är det dock rätt simpla pussel som man aldrig spenderar någon längre tid med.
Klar med singleplayer? Fortsätt online
När det kommer till onlinedelen så finns det en del olika spellägen att välja mellan. Man kan kämpa ut sina aggressioner mot andra spelare i spelläget Favor of the Gods där man i Herkules arena får slåss mot andra spelare till döden. I Team Favor of the Gods spelar man på lag och måste övervinna kontrollpunkter för att samla poäng, tills tiden går ut och det lag med mest poäng vinner. I Trial of the Gods samarbetar man med en annan spelare och måste slåss mot tiden samtidigt som man hackar sig genom vågor av mytologiska monster. Till sist finns ett klassiskt Capture the Flag-läge där man måste beslagta motståndarlagets flagga och ta den till sin egen bas.
När man spelar online så kan man välja en gud att tjäna, och när man går vidare så får man poäng som man kan uppgradera sin karaktär för, få nya attacker, bättre magier och starkare rustningar. Faktum är att det fungerar helt klockrent. Det går lagom snabbt att samla experience points och man hinner aldrig bli speciellt uttråkad i de olika spellägena. De uppgraderingar som man kan köpa ersätter dock inte kravet på skicklighet för de som verkligen vill överleva online. Jag är faktiskt imponerad över hur välgjort och balanserat onlineläget blev.
Polyphemus är en titan som man bara kan spöa online!
Episkt på så många plan
Någonting jag verkligen vill passa på att belysa är det brutala och rentav episka i Ascension. Du vet vad jag menar. När man slåss mot hydran i God of War, när man lyckas besegra kolossen i God of War II och när man sliter huvudet av Helios i God of War III. Till mitt stora nöje finns det gott om sådana scener även i Ascension. När man startar spelet befinner sig Kratos i ett gigantiskt fängelse som är urgröpt i själva kroppen av en titan, som fortfarande lever. Några minuter in i spelet så sätter sig den första furyn på titanens huvud, pumpar ut insekter ur sin egen kropp som kryper in under titanens panikslagna öga och förvandlar hela huvudet till en monstruös insektshybrid som man sedan får slåss mot. Det är motbjudande. Det är underbart.
Såväl som all episk vidrighet, är spelets miljöer i sin tur episkt vackra. Det går inte att beskriva hur fantastiskt det känns att stirra ut över ett högupplöst bergslandskap med ruiner och konstruktioner i fjärran, som vanligtvis brukar utgöra resmål för äventyret, och ibland hade jag till och med svårt att skilja mellan vad som var in-game och förrenderat. Som vanligt är det även helt sjukt hur man bara rusar förbi dessa vackra miljöer, när man knappt har förstånd nog att föreställa sig hur mycket arbete och tid grafikerna måste ha lagt ned på dem. Nästan allting på skärmen är ögongodis genom hela spelet.
God of War: Ascension är en spinnoff på huvudserien som bär vidare fanan med huvudet högt och blicken stinn av adrenalin. Kratos utveckling genom sin depression kunde möjligen ha gjorts lite tydligare genom all frenetisk action, men i överlag känns handlingen som ännu en spännande pusselbit i hans otroliga saga. Striderna håller en konstant på tårna och bossarna är lika spännande som de är episka, och när man är klar eller tröttnar på singleplayerläget är det bara att fortsätta äventyret online. Vad kan jag säga? Jag är såld. Sjukt bra spel.
[youtube id=”1aDhfTGkLTg” width=”600″ height=”350″]