[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Metro Last Light” developers=”4A Games” publishers=”Deep Silver” platforms=”Playstation 3 / Xbox 360″ genres=”Action, FPS, Shooter” release_date=”17 maj 2013″]
”Det händer skumma saker här”.
Artyum och Pavel har precis flytt från ett nazistfängelse. Och det är på det viset som de hamnade vid flygplanet där ”skumma saker händer”. Det är egentligen ett ”förbjudet” samarbete de försöker sig på. Artyum kommer från Ordern och Pavel från kommunisternas röda armé. Men redan från början förstår jag att om jag följer Pavel kommer jag att komma ut. Vilket visar sig vara korrekt. Men inte mycket mer än så. Trots pratet om att Artuym och Pavel är de tre musketörerna (fastän de är två) byts snart det nazistiska fängelset ut mot ett kommunistiskt dito.
Metro Last Light utspelar sig året efter föregångaren. Men till skillnad från Metro 2033 är Last Light inte baserat på boken, även om författaren Dmitry Glukhovsky hjälpt till att göra spelet.
Ge tid, få berättelser
Det finns många styrkor med Metro Last Light. Var du än går kan du hitta personliga berättelser. Ge spelet tid och i utbyte får du ett spel som ger mycket tillbaka. Du kan stanna i princip överallt och låta varenda karaktär i spelet, betydlig som obetydlig, berätta sitt innersta för dig. Och jag uppskattar det. Det går att göra det lätt för sig och bara ge betydelsefulla karktärer liv, men Metro har inte nöjt sig med det. Personer som du aldrig kommer att se igen öppnar sig verkligen för dig.
Men den största styrkan med Metro är inte karaktärerna. 4A har på ett begåvat sätt lyckats skapa en fasansfull stämning, hela spelet igenom. Miljöerna och bakgrundsljudet (och ibland avsaknaden av ljud) gör spelet många gånger rent vidrigt. Det finns tillfällen då jag överväger om jag ska stänga av spelet och fortsätta när solen gått upp. Det finns en otrolig blandning mellan fasansfull stämning, där inget eller väldigt lite händer, och där fienden aldrig tar slut. Högt tempo blandas med lågt, men det finns hela tiden en spänning. Jag vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn. Aldrig är jag besviken över att ett uppdrag är över, snarare är det så att jag ser fram emot den korta andningspausen jag får under den korta laddningstiden.
Nazisterna i spelet har bytt hakkorset mot ett svart C mot vit bakgrund. Men det finns ingen tvekan om att de fungerar likadant 2034 som hundra år tidigare.
Storyn är bra. Men den börjar otydligt, och möjligtvis något klyshigt. Det tar några timmar innan jag blir påverkad av storyn, men när jag väl gör det är det svårt att slita sig. Artyum skickas ut för att ta hand om den sista ”dark one” (resten överlevde inte det dussintals atombomber som skickades ut över Moskva). Han besitter nämligen den ovanliga förmågan att kunna kommunicera med de onda varelserna. Uppdraget går snett och inom några timmar har Artyum hamnat i konflikt med både nazister och kommunister.
2030-talets nazister
Och visst känner jag mig som en del av historien. Speciellt när jag kliver in mitt under ett Hitler-liknande tal och soldater med högerarmarna upp i vädret. Det finns tydliga referenser mellan spelnazisterna och 30-talets diton. Fångläger där fångarna blir ihjälgasade, efter att ha blivit stämplade som mutationer, ger mig kalla kårar och ger spelet en ytterligare dimension.
I takt med att tiden går blir det också tydligare att ett eventuellt inbördeskrig är att vänta. Och det är också här man får nytta av om man har stannat kvar och lyssnat, även när man inte längre är önskad. För den uppmärksamme har redan fått ledtrådar om vad som är på gång att hända.
Moskva är inte vad staden en gång var.
Finns det då ingenting dåligt med Metro Last Light? Jo, det är klart.
Metro är snyggt. Men inte så snyggt. Miljöerna är vackert uppbyggda och hjälper till att skapa stämningen, som vid flera tillfällen får mig att sätta mig i fosterställning. Men om vi ska prata grafik finns det inte ett enda tillfälle då jag känner ”wow”.
Låt mig göra en parallell. Rockstars LA Noire var ett överlag ganska taffligt spel. Men det fanns banbrytande grafik i det. Helt plötsligt kunde man se vem som pratade, och att karaktären pratade. Munnarna rörde sig precis som de borde. Jag hade förhoppningar om att det skulle bli en branschstandard. Låt oss konstatera att Metro är rena motsatsen till det. Många gånger har jag svårt att se vem det ens är som pratar.
Halvfärdigt spel
Men det jag stör mig allra mest på är att Metro inte känns som ett färdigt spel. Vid flera tillfällen slutar personer jag följer efter att gå. Då finns det inga andra alternativ än att starta om Xboxen och hoppas på att det inte är längesedan det sparades. Och där har man tur, för checkpoints finns det gott om.
Det finns också något att säga om hur kvinnor framställs i spelet. Första kvinnan, och det som snart ska visa sig vara den enda kvinnan som är en ”riktig” karaktär i spelet, är en stark sådan. Hon ska med Artyum ut på första uppdraget, och är ganska brysk emot honom. Men sedan försvinner hon från storyn under en ganska lång period. Och när hon kommer tillbaka är hon i nöd. Mellan att hon försvinner ur spelet och att hon äntrar igen är de enda kvinnorna som går att interagera med strippor.
Tunnelbanan är mörk. Och det finns hemska ting som gömmer sig där nere.
Det finns små glitchar som stör helhetsintrycket. Tänd din tändare och en röd ruta dyker upp bakom lågan. Kan tyckas vara en petitess, men jag kan ändå inte sluta störa mig på det. Att man dessutom måste ha förhandsbokat spelet, eller köpa till i efterhand, för att få spela på svåraste drar ned betyget en hel del likaså.
Kontrollerna gör vad de ska. Det finns egentligen ingenting att klaga på. Det är lätt att byta vapen, fylla på hälsa och kasta handgranater. Det är en av de saker jag knappt har tänkt på, och det får anses vara ett bra omdöme.
Mycket att vara imponerad av
Det finns även annat som borde nämnas. Paniken som infinner sig när man är på ytan och inser att syret i gasmasken är på väg att ta slut, och du samtidigt blir jagad av ett monster. Sättet som Moskva är totalt öde och förstört efter bomber som briserat i staden. Det fullkomliga mörker som tar över skärmen vid flera tillfällen. Kort sagt finns det mycket att vara imponerad över.
Jag vill säga att Metro Last Light är ett smart spel. I vissa stunder blir jag överväldigad av alla fiender som kommer emot mig (jag har skrikit: ”jag vill inte mer, släpp ut mig”) och andra gånger sitter jag nästan och skakar av rädsla för vad som ska komma härnäst. Det är sällan man kan slappna av när man spelar Last Light. Men det gör mig absolut ingenting.
[youtube id=”8DwJOhW5KYU” width=”600″ height=”350″]