[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Monochroma” developers=”Nowhere Studios” publishers=”Nowhere Studios” platforms=”PC” genres=”Puzzle-platformer” release_date=”28 maj 2014″]
Tunga fotsteg jagar dig längs det mörklagda hustaken. En barnlek att komma undan om du inte varit nedtyngd av din skadade bror. Mannen som bryter sig ut från skuggorna är ett muskelberg klätt i regimens röda färger och med ett svepande slag pulveriserar han lådan du för bara ett ögonblick sedan hade klättrat över. Du kan praktiskt taget känna hans andedräkt i nacken när du ökar på dina redan löpande steg. Det är ett långt hopp till nästa hustak och ännu längre ner till marken, men det finns ingen tid att tveka. Du tar steget ut i luften, allt eller inget.
Varför gå på marken när det finns hustak?
Monochroma är ett plattformsspel med många pussel och mycket atmosfär. Du spelar den äldre av två bröder i en version av 50-talet som känns som kärlektsbarnet mellan Limbo och Sin City. Din bror har skadat sig allvarligt och kan inte gå av egen kraft, du måste bära honom till säkerhet genom den fientliga staden och lära er hemligheten bakom regimen.
Det första jag märker när jag startar spelet är att det inte finns någon traditionell startmeny utan du kastas direkt in i storyn. Vill du komma åt inställningar får du göra detta via pausmenyn väl inne i spel. Lite otraditionellt och bökigt, men överkomligt.
Gameplay
Rent mekaniskt kommer Monochroma inte med något nytt till bordet; det är bara ytterligare ett plattformsspel med fysikpussel. Det är tydligt att de satsat som hårdast på atmostfären snarare än leveldesignen, men det finns många solida idéer. Det mest unika är väl att du bär omkring på din bror, vilket leder till att du hoppar lägre, men du kan lämna honom tillfälligt vid en ljuskälla för att nå högre. Denna mekanik utnyttjas dock klart mindre än de kunnat och känns mer som en gimmik än en viktig del av spelet.
Låt din bror vila i ljuset medan du hoppar mot högre mål
Pusslen ifråga är dock av extremt varierande kvalité och det tycks inte finnas någon form av progression i svårighetsgraden. Det är lika stor chans att du springer in i något på dagisnivå som att hamna i ett problem som får dig att slita ditt hår. I många fall är det inte idén bakom pusslet som är svårt dock utan snarare att spelmekaniken inte riktigt tillåter det som leveldesignern velat genomföra. Jag fann att jag bråkade mer med saker som opålitlig vattenmekanik snarare än själva pusslen och osynliga kill-zones som legat kvar trots att den faktiska faran redan försvunnit.
Jaktscenerna är dock något som de lyckats riktigt bra med. Ibland springer man in i en av underhuggarna till den kriminella regimen och dessa börjar naturligtvis jaga dig. Dessa scener är väldesignade och har både solida pussel, högt tempo och en rejäl dos av den atmosfär spelet vill förmedla. Du är liten, du är sårbar och du är jagad.
Flytande lådor med buggig kod är farligare än en armé av fiender
Grafik
Detta är ett av Nowhere Studios första spel och detta märks i både bandesign och grafik. Både nivåerna och grafiken är väldigt simpla i början men ju längre in i spelet man kommer desto mer märker man att teamet bakom har lärt sig och saker ser snyggare ut hela tiden.
De håller väldigt hårt på sin valda visuella estetik, med en värld i gråskala så när som på enstaka röda detaljer á la Noir. Texturerna och modellerna är enkla men används till bästa förmåga, animationerna däremot är väldigt stela och skulle må bra av finputsning.
Att flyga luftballong är dock inte helt fel
En annan grafikstil används på laddningsskärmarna där de ordlöst berättar om bakgrunden till spelet i en väldigt barnvänlig och karikatyrlik stil. Denna är en bra kontrast till resten av spelet utan att gå för långt bort då den fortfarande håller sig till samma färgpalett.
Ett intressant designval de gjort är att inte ha någon musik i bakgrunden förrän långt in i spelet, men när den väl dyker upp så känns den perfekt för den mörka ton spelet etablerat. Övriga ljud är acceptabla men väldigt generiska och jag undrar om dessa inte tagits från något gratis ljudarkiv. De har normaliserats bra till stor del men fotstegen är onödigt högljudda och är dessutom aningen ur synk med animationerna vilket jag fann irriterande.
Lita på roboten. Roboten är din vän. Storebror ser dig.
I sin helhet är Monochroma ett ganska solitt spel, särskilt för att vara bland de första företaget släppt, men tyvärr är det inte nytänkande nog för att stå ut. Berättarstilen och fokuset på atmosfär över gameplay är saker vi ser allt för ofta i indiespel och mekaniken är mer eller mindre kopierad efter mall. Kompetensen och potentialen för något större finns dock där och det kan vara värt att hålla koll på Nowhere Studios i framtiden.
[youtube id=”erp4F3psMPw” width=”600″ height=”350″]
[recension titel=”Monochroma” betyg=”5″ skribent=”Hampus Juhlin” datum=”2014-05-31″][/recension]