Jag minns väl mitt första möte med bröderna Mario. Jag och hade fått ett NES av mina föräldrar i julklapp och när vi under mellandagsrean skulle köpa vårt första, egna spel så var förväntan stor. Säljaren på Stor & Liten, som butiken hette, rekommenderade det helt nya Super Mario Bros och det skulle passa alla åldrar. Vid titelskärmen var hela familjen fast. Musiken satte sig med en gång och spelet var fantastiskt roligt. Redan då kommer jag ihåg hur glad man blev när man lyckades hitta de gömda godsakerna på banorna och jag minns euforin när man lyckades besegra Bowser och ”varva” spelet för första gången.
Money, money, money. Must be funny. In a rich man’s world!
Mycket vatten har flutit under broarna sedan 1987 och konsoler har kommit och gått. Mario har fått vara huvudperson i mängder av spel. Vi har sett honom i 3D, köra gokart, spela golf, lira brädspel och mycket annat. Men det är ändå den första versionen som satte en helt egen standard. Det är därför Nintendo år efter år kommer med uppdaterade plattformslir med den tjocke rörmokaren i huvudrollen.
New Super Mario Bros. 2 är ännu ett kapitel i framgångssagan. Vi har sett det förut. Prinsessan är kidnappad, Mario käkar svamp och elaka sköldpaddor står i vägen för ett lyckligt slut. Samma klassiska upplägg funkar lika bra då som nu. Kampen mellan gott och ont och priset är en vacker flicka. Dessutom skall man samla pengar, mycket pengar. Enligt det klassiska upplägget så genererar 100 insamlade mynt ett extraliv. Problemet i New Super Mario Bros. 2 är att mynt finns överallt. POW-block genererar mynt, gyllene skal genererar mynt. Ja, Mario kan till och med fastna i ett guldblock som gör att han själv sprutar mynt omkring sig.
Detta är dock ett medvetet drag från Nintendo. Mario har blivit girig och via en räknare på skärmens botten kan man se hur rikedomarna växer. Då undrar ni säkert vad man kan köpa för alla dessa pengar som man samlar på sig under spelet gång? Svaret är lika enkelt, som tråkigt: ingenting.
Undantaget är dock de stora mynt som finns gömda på mer eller mindre finurliga platser på varje bana. Med dessa kan man låsa upp ett antal bonusbanor på spelplanen. Att samla alla stora mynt är, åtminstone för mig, den stora utmaningen.
Världens enda flygande tvättbjörn. Så vitt jag vet i varje fall.
Mantrat när man utvecklar nya plattformsversioner av Mario tycks vara ”Varför ändra på ett vinnande koncept?” och jag förstår de tankarna. I mer än 25 år har man bevisat att det här upplägget säljer. Som så många gånger förr så består spelet av olika världar med olika egenskaper. En del banor är täckta av is eller lava, medan Mario andra gånger hoppar runt uppe bland molnen eller simmar med glupska fiskar. Fienden är de samma som alltid. Nästan harmlösa Goombas och skygga Boo-spöken är bara några exempel på alla de monster vi lärt känna i tidigare titlar.
En frisk fläkt i det nya spelet är återkomsten av det bruna lövet från Super Mario Bros 3 som förvandlar Mario till en tvättbjörn. Inte för att jag sett några flygande tvättbjörnar, men när vår hjälte begåvats med svans så kan han flyga fram genom luften. Givetvis så finns det mängder av hemligheter som gömmer sig ovan molnen som bara går att komma åt i tvättbjörnsskepnad. Något annat som återkommer är jättesvampen som gör att man, likt en bulldozer, mosar allt i sin väg. Motsatsen är den blå minisvampen som är min personliga favorit. Som extremt liten så kan Mario springa på vattnet och hoppa jättelångt genom luften. Dessutom så kan han ta sig in i utrymmen som annars hade varit omöjliga att nå.
En annan bonus är det blad som dyker upp om man dött för många gånger på en och samma bana. Om man väljer att ta det så förvandlas Mario till en osårbar tvättbjörn och rent teoretiskt så är det bara att springa igenom banan. Undvik dock eventuella fallgropar, något som är lättare sagt än gjort på en del av banorna.
Gyllene Koopas ger, just det, mynt!
Likheten med sina föregångare till trots så är jag ändå förvånad över hur Nintendo åter igen lyckas fånga mitt intresse med New Super Mario Bros. 2. Layouten är i stort sett exakt den samma som i New Super Mario Bros till Nintendo DS. På den undre skärmen så ser man hur långt man har kommit på banan. Här finns också plats för en extra power-up som man kan ge till Mario genom att helt enkelt trycka på det med ett finger. Själva spelandet sker på den övre skärmen och även om inte 3D-effekterna är av större betydelse för spelet, så ger de faktiskt ett behagligt djup till New Super Mario Bros. 2.
Man kan välja om man vill spela med den analoga styrspaken, ett alternativ som jag ibland finner lite bökigt, då gränsen mellan exempelvis framåt och neråt kan vara hårfin. Givetvis så kan man även styra med det gamla, hederliga styrkorset. Den metoden passar bäst för mig personligen. Men det kanske mest har att göra med att jag har för klumpiga fingrar.
För att beskriva musiken i spelet kort, så kan jag säga så här; man känner igen den. Givetvis är det den gamla klassiska Mario-melodin som ackompanjerar titelskärmen och de flesta banorna. Inte heller här här så har man inte lagt ner någon energi på att ändra ett vinnande koncept, vilket man gjort helt rätt i. Ingen musikslinga är väl lika känd i spelvärlden som just den från Super Mario?
<
Jag har hört om guldmedaljer, men en förgyllning är ju nästan löjligt.
I New Super Mario Bros. Wii så började min hatkärlek för samarbete i Mario-spelen. Upp till fyra spelare kunde hjälpa varandra genom banorna, men i praktiken så blev istället varje bana en kamp på liv och död. Att putta ner en medspelare i lavan blev minst lika viktigt som att försöka överleva själv. Naturligtvis så har Nintendo tagit med detta ”samarbetsläge” i New Super Mario Bros. 2, men det kräver att två spelare i närheten har tillgång till både var sitt 3DS och var sitt spel. Något samarbete över internet finns dock inte inkluderat. Åtminstone inte i den första versionen, men det kan säkerligen ändras i framtida uppdateringar.
De elaka spindlarna har snällt nog spunnit nät där det som bäst behövs.
Det märks tydligt att Nintendo aldrig tummar på kvaliteten i sina älskade Mario-spel. Åter igen så har man skapat ett nästan exakt likadant spel som tidigare, men man har ändå lyckats behålla charmen. Jag blir lika förvånad varje gång när jag inser hur enkla, men geniala dessa spel är. De är inget för den som kräver en djupare mening i sitt spelande, men lik förbannat engagerar New Super Mario Bros. 2 så som det första Mario-spelet gjorde 1987.
Jag gillar utmaningen i att hitta alla dolda hemligheter på varje bana och låsa upp varenda bonus på vägens gång. Däremot så är jag inte lika förtjust i att se Mario och Luigi så otroligt pengakåta. Den lilla detaljen känns redan efter ett par banor ganska uttjatad. Det är dock något vi kan leva med när Nintendo åter igen levererar ett så genomarbetat spel som New Super Mario Bros. 2.
[youtube id=”bHdu3slBIY8″ width=”600″ height=”350″]