[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Ni No Kuni: Wrath of the White Witch” developers=”Level 5 och Studio Ghibli” publishers=”Namco Bandai” platforms=”Playstation 3″ genres=”Rollspel” release_date=”1 februari 2013″]
Känner ni till Ghibli? Inte det? Då skall jag berätta för er att det är en filmstudio som är Japans motsvarighet till Disney. Med andra ord så är de megastora i Japan, medan vi i Europa sällan för ta del av deras filmer. Nu har Ghibli slagit sina påsar ihop med spelstudion Level-5 och skapat spelet Ni No Kuni Wrath of the White Witch.
Faktum är att spelet egentligen inte är speciellt nytt. Det släpptes till Playstation 3 i Japan redan 2011 och året innan kom en utgåva till Nintendo DS. Det är alltså vi i västvälden som fått vänta på en version av detta rollspel i över ett år. Ni No Kuni har redan många fans i Europa (varav vår redaktör Kim är en) och de har alla med spänning sett fram emot den nya utgåvan anpassad till en engelskspråkig publik.
Oliver förlorar sin mor
No Kuni Wrath of the White Witch är som sagt en japansk skapelse med allt vad det innebär. Berättelsen kretsar kring den lilla pojken Oliver som bor med sin mamma i staden Motorville. För mamman är hennes son allt och en dag råkar pojken ut för en olycka. Mamman räddar honom från att drunkna men samtidigt så offrar hon sitt eget liv. Skuldkänslorna gnager i Oliver och tårarna vill inte sluta rinna. Han kramar sitt mjukisdjur som han fått av sin mamma hårt och tårarna droppar ner på det lilla djuret som plötsligt väcks till liv.
Det är nu vi får lära känna den överkäcka figuren Drippy med sin vassa humor och grova, skottska dialekt. Drippy berättar för Oliver att det finns ett sätt att få tillbaks hans mamma, men då måste Oliver följa med till Drippys värld.
Staden Motorville är som vilken småstad som helst, men vackrare.
Sagt och gjort. Tillsammans med Drippy lär sig Oliver sina första trollformler och han lyckas snart öppna en portal till den parallella värld som Drippy kommer ifrån, kallad Ni No Kuni. Olivers uppdrag blir att hitta sin mors själsfrände i den nya världen och ett stort och vacker äventyr tar sin början.
Det finns mycket nytt för vår hjälte att lära sig i Ni No Kuni. Att läsa och kasta trollformler är bara början. Oliver får ganska snart tillgång till den bottenlösa ryggsäcken där han kan förvara allt ifrån mat till sina trogna små följeslagare. Det dröjer inte länge förrän Oliver stöter på sin allra första fiende.
Ta hjälp av Familiars
Stridssystemet är enkelt och rakt på sak, men samtidigt onödigt invecklat. I bästa Pokémon-stil sker striderna i turordning och man kan attackera handgripligen, eller på avstånd med hjälp av magi. Tajmingen är viktig då det ofta gäller att träffa sina motståndare när de är som svagast.
Man väljer sin attack genom ett system med pratbubblor och det kan ibland bli väldigt stressigt. Det är lätt hänt att man råkar rusa framåt för att anfalla när man egentligen hade tänkt försvara sig.
Om hälsan är låg eller om man av annan anledning vill undvika att slåss så finns det nästan alltid medhjälpare till hands. Dessa små figurer kallas Familiars och blir Olivers följeslagare under resans gång. Familiars kan när som helt avlösa Oliver i strider och samlar precis som huvudpersonen erfarenhetspoäng vid varje strid. Man kan även ge sina Familiars lite extra kraft genom att då och då mata dem med allehanda godsaker som man hittar lite varstans i spelet.
Hej där! Vem är du? Jag är en Familiar som vill hjälpa dig.
Ni No Kuni har lånat både det bästa och det sämsta från japanska rollspel. Studio Ghibli har skapat en makalöst vacker värld med många minnesvärda städer och karaktärer. Samtidigt lider spelet av alldeles för mycket omotiverat prat som ofta känns helt onödigt. Då dialogerna sker i vackra cutscenes där röstskåedepelarna ger liv till scenen så går det an, men tyvärr blandas detta allt för mycket med ljudlösa dialoger där man måste läsa textrad efter textrad av meningslöst dravel. Samtidigt vill man ju inte riskera att missa något i den viktiga historien. Jag vet att det finns många som älskar denna typ av dialoger, men själv får jag utslag av dessa sega delar i spelet.
Spelvärlden är minst sagt vacker. Jag kommer ibland på mig själv att bara strosa runt i skogarna eller någon stad bara för att det finns så mycket fint att titta på. Utforskandet blir också ofta till en fördel då man titt som tätt stöter på en gömd kista eller någon annan hemlighet. Dessutom så finns det mängder av sidouppdrag att genomföra. De flesta uppdrag är ganska fantasilösa. Man skall hitta ett gömt föremål eller döda ett visst monster. Belöningarna gör dock det hela värt besväret.
Uppdragen ger Oliver stämplar och när man lyckats samla på sig tio stycken så belönas man med härliga bonusar. Detta gör att sidouppdragen känns både motiverande och spännande.
Är det Harry Potter och Hedwig? Nej, det är Oliver och Drippy!
Ni No Kuni ackompanjeras av vacker musik som gör sitt för att höja den redan uppskruvade stämningen. Dessutom så har man gjort ett riktigt bra jobb med röstskådespelet. Oliver verkar alltid lite ängslig medans följeslagaren Drippy är raka motsatsen. Ibland kan man dock tröttna på Drippys grova dialekt och självsäkra attityd.
Dialogen gör att man som spelare ibland tvivlar på att Oliver verkligen befinner sig i Ni No Kuni, eller om han helt enkelt flytt till en fantasivärld för att dölja sorgen efter sin döda mor.
Bra, men inte bäst
No Kuni Wrath of the White Witch är ett gediget rollspel i japansk anda. Det har bitvis lånat hel ogenerat från storverk som Harry Potter, Zelda och Pokémon, men det känns ändå märkvärdigt unikt. Ghiblis omfattande arbete med spelet visuella del har betalat sig bra och det krävs många timmars spelande innan ögonen tröttnar på de vackra miljöerna.
Däremot så blir dialogerna ibland plågsamt långa och striderna onödigt invecklade. Gillar man turbaserade strider där man kan ta hjälp av olika följeslagare så lär man älska Ni No Kuni. Vill man däremot ha ett rollspel med mer action och ett simplare gameplay så finns det bättre alternativ.
[youtube id=”EgkObc15CoE” width=”600″ height=”350″]