[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”PixelJunk 4am” developers=”PixelJunk” publishers=”Q-Games / SCEE” platforms=”PlayStation Network” genres=”Musik” release_date=”2012-05-15″]
Musikspel har gått en lång väg från Parappa the Rapper och Guitar Hero. Det senaste i raden heter PixelJunk 4am och har nu släppts till PlayStation Network som en nedladdningsbar titel. Studion som ligger bakom spelet är såklart PixelJunk som tidigare har stadgat sig på onlinemarknaden med mindre mästerverk som PixelJunk Monsters, Eden och Shooter, alla i ärorik tvådimensionell HD-grafik med en visuell stil som står sig i originalitet än idag. Med 4am tar de nu en ny vändning genom att gå från traditionella spel till experimentiellt musikutforskande som visar en ny sida från dessa briljanta utvecklare – på gott och ont.
Vad är 4am? Glöm att kolla på gameplay-videos och trailers. Du kommer bara att rynka pannan och känna dig ännu mer förvirrad. I det stora hela är 4am en musikstudio med förinspelade ljudspår som man kan manipulera med hjälp av Move-kontrollern menad att göra upplevelsen, musikskapandet och den kreativa processen, mer organisk och intuitiv. Det är en fantastiskt intressant vändning på musikgenren, som vanligtvis är präglad och begränsad till att att hålla takt och rythm framför att faktiskt skapa ny musik. Därav är 4am ett oerhört spännande och vågat experiment som lyser av en rad nyskapande funktioner, bland annat möjligheten att kunna se andra spelares sessioner online över hela världen.
Jag ska göra ett tappert försök i att så objektivt som möjligt beskriva gameplayet, så försök att hänga med. Det absolut första man gör när man startar spelet är att måla upp en ”canvas” med sin move-kontroller, genom att rita upp en cirkel i luften framför sig. Denna canvas är fältet där musikskapandet äger rum, verktygslådan där man manipulerar låtarna och utför alla sina idéer. Därefter hoppar man in i en visualizer med musik som redan finns inlagd i spelet, återigen med PixelJunks fantastiskt trans-liknande 2D-grafik. Ju mer man spelar, ju fler låtar låser man upp. När man väl befinner sig i denna visualizer så använder man movekontrollern för att på olika sätt manipulera låten med sin canvas.
Det är nu den påtänkta, interaktiva magin är menad att äga rum. Genom att dra move-kontrollern till kanten av sin canvas börjar den vibrera vilket är en signal för att det finns musik att hämta där. Genom att hålla in trigger-knapppen och dra in musiken till sin canvas så har man plötsligt en ny loop som fortsätter att spelas tills man säger åt den att sluta. Om man sedan drar kontrollern till andra sidan av sin canvas så hittar man en ny loop som låter annorlunda, som man kan mixa in med den första om man vill. Ifall man slår snabbt med sin movekontroller mot sidorna av sin canvas så spelas ljudeffekter upp, såsom ett trumslag, en synthslinga eller andra snabba ljud. Även dessa kan man koppla samman i en slinga som loopas.
Om man håller in Move-knappen så kan man dra kontrollern mot eller från TV:n för att ändra diskant, vrida kontrollern med handleden för att ändra efterklang, eller föra sidleds för att påverka ytterligare effekter. Genom att trycka på triangel, fyrkant, kryss eller cirkel kan man byta mellan olika instrument som var och en har egna slingor och ljudeffekter att leka med. Dubbelklickar man på någon av dessa knappar kan man stänga av den kanalen om man så vill, eller hålla in för att stänga av ljudet för alla övriga kanaler. Låter det knepigt? Övning ger färdighet, och efter ett tag har man ganska bra koll på vad alla handsvingar och knapptryckningar är till för.
Musiken i sig är skapad av Baiyon, kompositören bakom det underbart elektroniska soundtracket till PixelJunk Eden, vilket i sig betyder att musiken är ganska skön för den som uppskattar house. Detta innebär dock att house är det absolut enda som man har möjlighet att röra sig med i 4am, vilket är lite synd då interfacet och kontrollerna hade varit väldigt intressant att se i koppling till någon annan genre. Det betyder också att det blir svårare att höra förändringar i kanalerna vilket leder mig till mitt största klagomål i spelet: Jag vet inte vad jag håller på med. Det är en enda stor röra av att manipulera ljudeffekter, slänga in eller ut loopar och ändra ljudspår, så pass att det blir svårt att höra skillnad i musiken, eller faktiskt få det att låta som man vill, eller ens bra.
En positiv parantes är att det inte är ett klassiskt rytm-baserat musikspel. Man kan slänga ljud och loopar hur man vill, när man vill vilket gör det något mer fritt att testa nya idéer.
Efter att ha spelat i några timmar – hela vardagsrumsgolvet till godo för att fäkta och dansa med surround-systemet på högsta volym och sinnet förberett för en trancefrälsning utan dess like – så gav jag till slut upp och kastade mig utmattad över YouTube för att se hur andra har lyckats mästra spelet. Jag blev inte förvånad av att det till större del verkar vara DJ:s som bäst uppskattar 4am, med andra ord de som redan har vana av att manipulera musik på liknande tekniska sätt och är härdade för extrem, rytmisk repetition. För dessa kanske spelet är en transfrälsning. För mig var det ett enormt projekt att enbart lära mig kontrollerna, för att efteråt inte komma längre än att klia mig i huvudet och undra hur jag ska få musiken att låta som min egen och inte Baiyons.
Mitt näst största klagomål är att det här inte är ett spel, utan en interaktiv musikupplevelse; en kul grej; ett förslag till ett nytt sätt att skapa musik på. Redan efter tutorialen i början av spelet så visas en text där det står att ”det finns inget mål” med spelet, och att man måste vara öppnesinnad för att kunna ta det för vad det är. Det köper jag. Spel måste inte konformera sig till den traditionella stöpform som präglar många nya titlar. Det finns dock en gräns för när experimentellt spelande blir så pass experimentellt att det slutar att vara motiverande och istället bara är flummigt, konstigt och otympligt, vilket 4am tyvärr är. Såvida man inte är en erfaren DJ som älskar Baiyons musik. Om jag fick summera det hela så skulle jag säga interfacet och styrningen med move-kontrollern är riktigt bra, men att resultatet av att faktiskt förändra musiken är så pass svår att upptäcka att det blir svårt att lära sig hur man ska använda det på rätt sätt.
Något bra är dock att man kan ladda ner en gratisversion av spelet där man kan där man kan kolla på andra spelares sessioner och ge ”kudos” (motsvarigheten till en gilla-knapp) genom att skaka kontrollern. Där kan man säkerligen hitta andra spelare som faktiskt är duktiga på 4am och kan trolla fram de föreställningar som spelet är ämnat för. Hittar man någon bra spelare så kan man säkert slänga på 4am som bakgrundsmusik på förfesten. I ärlighetens namn hade jag ändå velat att PixelJunk som studio gick tillbaka till det de faktiskt kan göra riktigt bra: högklassiga, originella äventyrsspel.
En eloge skall gå till initiativet att testa nya gränser för musikgenren. Därom förtjänar PixelJunk enbart pluspoäng. Att det sedan inte är ett vidare engagerande eller väldesignat spel rent mekaniskt är en annan femma, som dessvärre är vad som fundamentalt fäller spelet. Jag tror absolut att det här är ett spel där övning och färdighet är livsviktigt för ett lyckat musikskapande resultat, men i så fall går det ju rakt emot tanken med en intuitiv design ämnad åt att förenkla den kreativa processen. Nej, PixelJunk, detta var ett tappert försök, men den här gången får ni inte mer än en sympatisk klapp på axeln för ansträngningen.
Officiell hemsida: http://pixeljunk.jp/library/4am/
[youtube id=”FniCTN7zBXE” width=”600″ height=”350″]