[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Saints Row IV” developers=”Volition” publishers=”Deep Silver” platforms=”PC / PS3 / 360″ genres=”Actionäventyr” release_date=”23 augusti 2013″]
Vad får man om man blandar Grand Theft Auto, inFamous och Postal 2? Svaret är Saint’s Row IV, den (namnet till trots) sjunde installationen i spelserien som kombinerar en öppen värld med superkrafter, kopiösa mängder våld och ohämmad humor.
Zinyak är ledare för den utomjordiska invasionen.
”En utomjording med storhetsvansinne – vad originellt..”
Saints Row IV utspelar sig fem år efter föregångaren Saints Row: The Third slutar och som vanligt tar man rollen som ledaren för gatugänget Third Street Saints, numera president över USA.
Så fort spelet startar etableras huvudkaraktärens presidentskap genom att han måste ta tuffa beslut som att “bota cancer” eller “eliminera fattigdom”, men inom kort attackeras världen av utomjordingar och presidenten blir bortrövad efter ett actionpackat försök att hålla tillbaka den utomjordiska invasionen.
Antagonisten i dramat är utomjordingarnas ledare Zinyak som placerar presidenten i en digital värld (som råkar vara staden Steelport från Saints Row: The Third) á la the Matrix som tortyr och allmän underhållning. Men allt är inte bu och bä; i denna virtuella verklighet lyckas man nämligen låsa upp olika superkrafter. Man kan exempelvis springa supersnabbt eller hoppa femtio meter rakt upp i luften, vilket ger en twist till open world-konceptet och större frihet att utforska eller blixtsnabbt ta sig från punkt A till punkt B.
Presidenten i egen hög person. Och hans homies.
Det blir spelarens uppgift att försöka bryta sig ur simulationen och stoppa Zinyak tillsammans med sin kompanjon, datorgeniet Kinzie Kensington som kan hacka allt. Under spelets gång måste man hjälpa ett flertal andra mer eller mindre viktiga karaktärer att ta sig ur detta digitala fängelse och sakta men säkert bygger man upp en mindre motståndsrörelse.
Kryddat med ett par kilo humor
Redan när man startar spelet blir den hämningslösa komiken glasklar då man får designa huvudpersonen helt efter eget tycke. Vad sägs om en manlig karaktär med tatueringar över hela ansiktet och kvinnlig röst nedpitchad till ett alldeles löjligt lågt tonläge? Nej, jag valde en biffig hunk med rockstjärnetatueringar runt ögonen och grov cockney-engelska. Den perfekte presidenten.
Men, i huvudkaraktärens egna ord: “som vanligt vet jag inte vad jag gör eller varför”. Man spelar inte Saints Row för handlingen, man spelar för att det är så jäkla kul. Allting känns galet – som om utvecklarna hade injicerat hela spelet med crack.
När man sparkar stackars fotgängare på gatan så flyger de iväg tjugo meter och landar med stel ragdoll-fysik, när man hittar powerups så skriker huvudkaraktären ett överdrivet “YEEAAHHH!!” och i ett specifikt uppdrag spelas Haddaway – What Is Love medan man intensivt manövrerar en rymdfarkost genom en trång tunnel.
Att slakta utomjordingar är sällan så här kul.
Fortfarande ett actionspel
Grunden till spelet är dock pangpang och många uppdrag går ut på att helt enkelt ta sig till en punkt i staden och skjuta ihjäl utomjordingar med olika vapen. Men det byggs ofta upp av en kontext såsom att man måste försvara en station i en viss tid, eller att man måste ta över en nod som sabbar simulationen.
Uppdragen varieras också av helt fristående småspel. I ett annat uppdrag kastas man in i ett gammalt textäventyr som bryter helt från det vanliga spelet.
Uppdragen är faktiskt sjukt varierade. Man vet aldrig om man kommer få köra motorcykel-racing, hoppa in i en mech robot, flyga omkring i en utomjordisk rymdfarkost, styra en tank i top down-vy eller göra små pussel för att låsa upp låsta zoner. Och humorn är alltid där, så man hinner aldrig bli uttråkad i vilket fall. Svordomarna haglar och när Kinzies nördspråk blir lite väl komplicerat så kan huvudkaraktären utan vidare rädda situationen genom att säga att han inte fattar ett smack.
Varför stjäla en bil när man kan ta apostlahästarna?
I striderna kan man ta hjälp av superkrafter som man låser upp under spelets gång med hjälp av så kallade datakluster som man hittar lite här och var i världen. Med dessa superkrafter kan man bland annat tända eld på eller frysa fiender, eller med blotta tanken lyfta upp fiender och använda dem som sköldar eller projektiler. Vissa fiender har sköldar som inte går att tränga igenom utan hjälp av dessa superkrafter.
Opolerat på ett stiligt sätt
Det är mycket som är medvetet opolerat. Fysiken i fordon är fullkomligt odräglig och när man krockar med andra bilar så studsar de iväg som bollar eller rentav exploderar. Vissa animationer ser helt gräsliga ut; när man exempelvis går på huk ser det ut som att benen lever sitt eget liv. Men allt detta bidrar till spelets charm. Det ska liksom vara lite oslipat i kanterna – det bidrar till komiken.
Det finns otroligt mycket att se och göra i Saints Row IV, men det mesta upptäcker man genom att spela spelet normalt och klara av huvuduppdragen. Den varierade spelmekaniken och alla roliga uppdrag löser av varandra utan att flödet av underhållning någonsin bryts. Soundtracket är fenomenalt varierat med en tracklista på över 100 låtar för spelets sju olika radiokanaler.
’Murica!
Underhållning done right
Det är snabbt, galet, vågat och roligt – vad mer kan man begära av ett spel? Saints Row IV kittlar mig, nykomling som jag är till serien, på ett sätt som får mig att minnas barndomsåren när man satt klistrad framför TV:n och spelade spel för att det var kul och inget annat. Jag är en superhjälte med laserpistoler i en värld där utomjordingarna radar upp för slakt; min eskapism mättas, mina smilband får kämpa för att hålla takten och jag ger tummen upp.
[youtube id=”Jd-iI2U_fZo” width=”600″ height=”350″]