Sly Cooper: Thieves in Time

[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Sly Cooper: Thieves in Time” developers=”Sanzaru Games” publishers=”SCE” platforms=”PlayStation 3, PlayStation Vita” genres=”Plattform, Smyg” release_date=”28 mars 2013″]

Sly Cooper-serien har blivit rätt poppis sedan det första spelet landade till Playstation 2 för över tio år sedan, men på något sätt har de lyckats gå helt och hållet under min radar. Att döma utifrån Sly Cooper:Thieves in Time, som är mitt första möte med serien, så är spelen en grovhuggen blandning av Spyro the Dragon och Splinter Cell ämnat åt barn. Man smyger omkring i öppna världar, gömmer sig för vakter, stjäl föremål och löser pussel. Det är wacky och knasigt i utförandet, men håller det för äldre spelare som mig själv?

Sly och gänget åker i tiden

Sly Cooper: Thieves in Time är den officiella fjärde titeln i serien, och som vanligt kretsar spelet kring huvudpersonen Sly Cooper, en tvättbjörn som härstammar från ett långt släktträd av professionella tjuvar. Tillsammans med sina polare – Bentley, en sköldpadda som också är en expert på datorer, Murray, en flodhäst som bara vill slåss och äta mat, och Carmelita Fox, en kvinnlig räv som delar en kärlekshistoria med Sly – måste Sly resa tillbaka i tiden för att stoppa en ond mästerskurk, som försöker ta död på Slys förfäder och därmed radera Cooper-släkten ur historien.

Spelet är episodindelat vilket innebär att man hoppar från tidsepok till tidsepok som avlösande kapitel. Till en början åker gänget tillbaka till det feodala Japan där Sly måste rädda sin förfader ninjamästaren Rioichi Cooper, från den elake El Jefé, en mäktig tiger som jobbar för det mystiska, onda geniet som ligger bakom allt. När El Jefé besegrats så åker man vidare till en ny tidsepok (vilda västern) där Sly på nytt måste rädda ännu en gammal släkting, och på den vägen fortsätter det genom hela spelet.

Sly och gänget, med Slys japanska förfader Rioichi till vänster

I grund och botten är det här ett smygspel som kombinerar plattformande och action med enklare pussellösning. Sly kan hoppa omkring på hustak och stolpar, klättra uppför rep och balansera på linor, samtidigt som man ständigt måste vara på sin vakt för patrullerande fiender. Ifall en fiender upptäcker Sly så kan man alltid springa iväg och gömma sig tills kusten är klar, men om man väljer att slåss så kan man inte räkna med att komma ifrån oskadd. Sly är ganska klen och gör därför bäst i att springa hellre än fightas.

Många olika uppdrag i de olika världarna

När man kommer till en ny tidsepok så får man tillgång till en liten by där handlingen äger rum. I den första världen, feodala Japan, så består byn av en massa bambuhus, berg och floder, som går att springa omkring i och utforska så mycket som man känner för. När man har ett uppdrag att göra så dyker en liten prick upp på Slys minikarta, som startar när man kommer i närheten. Uppdragen går alltid ut på att rädda Slys släkting i den aktuella tidsepoken, men de är aldrig sig lika. Faktum är att Thieves in Time är sjukt varierat. Varje uppdrag är unikt och kommer ofta med egna unika minispel.

I ett tidigt uppdrag får man i uppgift att hoppa omkring i den japanska byn och fotografera viktiga byggnader – spelet har en inbyggd kikare som man kan zooma in och ut med, ta bilder med som en kamera eller snacka med Bentley. I ett annat uppdrag måste man smyga efter någon vakt och sno nyckeln ur hans bakficka utan att han märker något. Ibland måste man ta sig igenom byggnader genom att hoppa omkring längs med väggar och takbjälkar, undvika fiender och lösa pussel för att öppna dörrar. Det är nya uppdrag hela tiden. Man hinner inte direkt tröttna.

Världarna är mestadels öppna med mycket att utforska

Spela som olika karaktärer

Mellan uppdragen så samlas Sly och gänget på sitt hemliga gömställe, vilket också fungerar som en liten spelmeny. Här kan man välja att gå tillbaka till gamla uppdrag, köpa uppgraderingar, hoppa till en annan tidsepok eller lira lite arcade-minispel. Man också välja att spela som någon annan karaktär! Även om spelet i huvudsak kretsar kring Sly, så är det ibland nödvändigt att spela som Bentley eller Murray för att ta sig vidare. Bentley kan nämligen kasta bomber och hacka sig in i datorer som kan låsa upp låsta dörrar, och Murray kan banka sig förbi fiender med enbart sin överdrivna muskelstyrka. I varje tidsepok får man, förr eller senare, också chansen att spela som Slys släkting för den tidsepoken. Omväxling förnöjer.

Minispelen är riktigt kul. De brukar oftast gå ut på att Bentley hackar sig in i en dator, vilket illustreras med att han åker omkring på en datorskärm och slåss mot digitala fiender. I ett av minispelen måste man använda handkontrollens sixaxis för att putta en kula över ett bräde utan att ramla utanför kanten. I ett annat minispel hoppar man in i en sidescroller där Bentley får skjuta fiender och samla powerups. Vid ett tillfället, i slutet av Japan-tidsepoken, fick flodhästen Murray klä ut sig till en geisha och dansa förföriskt inför en massa vakter, vilket kom med ett litet rytm-spel där man fick trycka på rätt knappar i takt till musiken. Väldigt oväntat!

När Sly behöver lite mer muskelkraft finns alltid Murray till hands

Barnsligt på rätt sätt

Jag var till en början ganska skeptisk till Thieves in Time. Mycket av berättandet är rätt goofy med stela animationer (till syntes gjorda i Macromedia Flash) och det överdrivna röstskådespelet kan vara rätt påfrestande att lyssna på.  Tillsammans med blockig grafik och lågupplösta texturer som får spelet att se flera år äldre ut än vad det faktiskt är, så var det första intrycket ingen höjdare. Men när jag lämnade spelet så var det med en sorts nostalgisk efterkänsla, ett eko från min barndom då man satt förtrollad av spel som Crash Bandicoot, Spyro the Dragon och Banjo Kazooie. Som barnspel är Sly Cooper nämligen av samma skrot och korn: kul att titta på, lätt att spela och mycket att utforska.

De olika världarna som håller ihop banorna går att utforska i evighet. Det finns skatter att hämta tillbaka till basen, flaskor som kan låsa upp hemliga kistor, minispel och äventyr i varje hörn. Även om man klarar ut spelet så kommer man fortfarande kunna utmana sig själv med att gå tillbaka och hitta alla gömda föremål i de olika tidsepokerna, speciellt de som spejande fiender bär omkring i bakfickan. För varje föremål man hittar får man pengar som man kan använda för att låsa upp nya attacker eller verktyg till Sly, Bentley och Murray. Sly kan exempelvis låsa upp en fallskärm som han kan glidflyga över större områden med, och Murray kan lära sig att skaka fiender så att de tappar alla sina pengar.

Bentley kan både hacka datorer och langa granater

Härlig bakgrundsmusik

Till sist skall tillägnas ett eget stycke åt musiken i spelet. Den ligger och trycker väldigt sublimt i bakgrunden, med sluga basgångar och melodiösa slingor som smälter ihop så bra med miljöerna att man helt enkelt inte tänker på den. Vi snackar inte om någon pretentiös orkestermusik nu, utan om ett soundtrack som faktiskt är helt perfekt anpassat för spelets design och idé. Bara lyssna själv på hur det låter när man kommer in i vilda västern-epoken.

Sly Cooper: Thieves in Time är ett spel som inte tar sig själv på för stort allvar. Det stojas och skojas väldigt billigt om att Murray är tjock och dum, att Bentley är nördig och Sly alldeles för självgod för sitt eget bästa. Men det är så barn vill ha det: Enkelt att följa och ge sig in i. Spelet är exemplariskt ur den aspekten, och studion Sanzaru Games får en stjärna i kanten för att de håller fast vid äventyr som faktiskt passar hela familjen utan att skära ned på dess kvalitet – även om jag hade velat se snäppet modernare grafik.

[youtube id=”RI6vkyyK4Lc” width=”600″ height=”350″]