[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Tales of Xillia 2″ developers=”Namco Bandai” publishers=”Namco Bandai” platforms=”Playstation 3″ genres=”Japanskt rollspel” release_date=”22 augusti”]
Tales-serien, med sin stabila fanskara i japan, har på senare år byggt upp en liten skara trogna fans i väst. Den importhysteri, som för flera spelgenerationer sedan var det enda sättet för västerlänningar att uppleva den mystiska japanska kulturen, har öppnat dörren till en marknad som tidigare var stängd. Kommer den dörren förbli öppen, kan jag undra…
Tales of Xillia 2 fortsätter historien där det förra spelet slutade, med att en barriär mellan två världar kollapsade och två kulturer ska finna sätt att leva tillsammans. Med de nya karaktärerna Ludger och Elle återser vi gänget från ettan stoppa terrorister, jaga katter och räkna upp alla obligatoriska animeklyschor.
Gamla klyschor
Det var länge sedan jag spelade ett Tales-spel och jag minns Tales of Symphonia som ett ganska häftigt och roligt spel. Inget jag fullständigt dyrkade, men ett helt okej spel. Så jag fick en smärre chock när jag startade upp Tales of Xillia 2 och bombarderades med stereotyper, klyschor, gubbsnusk och så mycket kawaii att jag nästan spydde. Dessutom gick det redan på releasedagen att ladda ner en baddräkt till Milla som hon kan springa runt i. WTF, liksom?
För tio, femton år sedan hade jag funnit det här underhållande, men idag, när jag är äldre, mer mogen och mer medveten, känns Tales of Xillia 2 otroligt skevt. Jag förstår att det är spelets nisch och har förstått att det är det här fans faktiskt vill ha. Men när spelindustrin i väst är otroligt självkritisk och kämpar för förändring i allt från spelmekanik till narrativ och jämställdhet, får jag bevis på att de japanska spelutvecklarna fortsätter att trampa där de stått i flera, flera år. Jag finner det både skrämmande och sorgligt.
Förutsägbart och stelt
I och med att jag sett mycket anime och läst massa manga i mina tonår blir det smärtsamt uppenbart bara efter någon timme att jag kan förutspå karaktärernas beteenden. Xillia 2 bjuder inte på några intressanta porträtt; det har den tomma och platta hjälten, den naiva pojken som vill bli en man, den glada bekymmersfria flickan, den coola och manliga snubben, den lättklädda och storbystade hjältinnan, den perversa gubben och det söta husdjuret.
Bland alla kartongkaraktärer sticker bankassistenten Nova verkligen ut. Sakerna hon säger är så knäppa att de faktiskt är roliga.
Jag hade kunnat tolerera den platta ensemblen om det inte vore för det stela och haltande mellansekvenserna. Det är som om det vore gjort på Playstation 2 och inte 3. Det kan tyckas att utvecklingsteamet haft god tid på sig att lära sig programmera schyssta animationer men uppenbarligen har man nöjt sig med det man åstadkom för tio år sedan. Innan någon anklagar mig ska jag säga att jag vet att Xillia 2 släpptes i Japan redan 2012, men redan då fanns det de som kunde pressa ut otroligt vackra animespel. Titta bara på Naruto Shippuden – Ultimate Ninja Storm Generations till exempel.
Strid är kul men tvinga mig för fan inte till det
Strid i Xillia 2 är snabbt, roligt och med tillräckligt djup att jag känner motivation att anstränga mig. Mycket är sig likt från Xillia 1, med ”Assault Counter”-poäng som begränsar handlingar och attacker, ”Technical Points” som magiresurs, ”Linked Artes”-combos och ”Over Limit”. Det låter avancerat men det är egentligen inget konstigt och efter några strider förstod jag vad jag sysslade med. Det nya systemet där huvudkaraktären Ludger kan växla mellan tre vapen i strid känns mest som en rolig grej dock och jag märker att jag håller mig till ett vapen.
Chromatus-transformeringen är en kraftfull egenskap som gör att Ludger blir tillfälligt odödlig och fruktansvärt stark.
Därför är det irriterande när jag blir tvungen att grinda pengar istället för att fortsätta storyn. Efter bara en timmes speltid drar karaktärerna på sig en skuld på 20 miljoner som hindrar spelaren att utforska världen på eget bevåg. Det är först när skulden börjar lätta som ”reserestriktionerna” banken lagt på karaktärerna lyfts. Vad detta i praktiken gör är att det ger utvecklarna en godtycklig anledning att dryga ut speltiden med en massa tråkiga sidouppdrag som tvingar spelaren att döda X fiender och samla Y föremål. I det här fallet hade jag faktiskt föredragit den gamla hederliga storyutvecklingen som äldre rollspel har, där spelaren går från stad till stad.
Anime i toppklass
Tecknade mellansekvenser är något som alltid imponerat mig, nu senast de i Persona 3 och 4. Tales of Xillia 2 tummar verkligen inte på kvaliteten där, utan det är snarare ett utmärkande drag. De animerade snuttarna är färgsprakande, fyllda med action och dramatiska scener. Det är nästan så man glömmer bort att det är ett spel man ser på och inte en långfilm.
Likt sann anime sker det väldigt många stridsrop. Du vet, ”aaah”, ”eeei”, ”kaah” och sånt.
Godkänd medelmåtta
Med hänsyn till spelets målgrupp är Tales of Xillia 2, trots all min kritik, ändå en helt okej uppföljare. Storyn, om man bortser från de uttjatade karaktärsporträtten, blir mer spännande med tiden och har några riktigt tunga stunder. Trist är det däremot att de val spelaren ställs inför inte har något större inverkan på historiens utspel.
Har du spelat ettan lär du vilja spela Xillia 2. Jag kan även rekommendera Tales of Xillia 2 till dem som älskar japanska rollspel eller anime. För gamern som mestadels spelar västerländska spel, men är intresserad av att testa ett japansk rollspel, tror jag det är bäst att vänta tills Xillia 2 ligger i reabacken.
Tales of Xillia 2 finns ute nu till Playstation 3. Det kräver inte föregående spel. För en sammanfattning av Tales of Xillia, se denna videoartikel.
[youtube id=”W6AVNGSvjK0″ width=”600″ height=”350″]
[recension titel=”Tales of Xillia 2″ betyg=”6″ skribent=”Daniel Vallejo” datum=”2014-08-25″][/recension]