[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”The Bureau: XCOM Declassified” developers=”2K Marin” publishers=”2K Games” platforms=”PC, Xbox 360, PlayStation 3″ genres=”Taktisk Shooter” release_date=”23 augusti 2013″]
Dåligt röstskådespel, enformiga strider och idiotiska kompanjoner får The Bureau: Xcom Declassified att tappa all känsla för en tactical-shooter.
Det är tidigt sextiotal och Kennedy håller ordning på de amerikanska staterna. I största hemlighet har en organisation skapats som enbart ett fåtal personer känner till och går under namnet The Bureau som är en motståndsrörelse tänkt att agera vid en sovjetisk invasion. Men de får sig en överraskning när hotet istället kommer från en annan planet.
Utomjordingar finns det visst gott om
Du spelar som den manlige amerikanske spelstereotypen, William Carter som har förlorat allt han en gång älskat djupt och måste nu försjunka sig i sprit och bitterhet. Jag förlorade en hel del respekt för valet av röstskådespelare då William Carter avslutar varje mening med konstiga stönanden och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det låter väldigt ansträngande och förstör karaktären ännu mer än vad hans klassiska bakgrundshistoria redan gör. Det är inte bara röstskådespelet i sig som gör spelet dåligt. Läpprörelserna är otroligt dåliga och varje gång en karaktär öppnar munnen får jag nästan hålla mig för skratt. Öppna och stäng är det enda de verkar kunna göra med munnen, där är ingen mänsklig känsla över munrörelserna.
Dock gillar jag verkligen idén med det utomjordiska hotet samt att det hela ska utspela sig på sextiotalet vilket ger spelet överlag en bra känsla. Mysiga gator, skyltar och gatlyktor får mig att på något sätt känna en bekvämlighet i miljön då det grafiskt är väldigt fint men den otroligt linjära bandesignen ger upphov till sura uppstötningar. Varje strid är pang på och inget du med list kan smyga dig förbi. Innan du beger dig in i striden ser du oftast de otroligt väl utplacerade stenblocken (eller dylikt) som agerar det perfekta skyddet åt dig och ditt team.
William Carter må se tuff ut men han pratar som om han har konstant andnöd
De sträcker sig även ofta runt den arena-liknande gatan så antingen du kan flankera fienden eller ge order till dina kompanjoner att göra det. Ordersystemet är verkligen det som kunde fungerat bäst ifall kompanjonerna bara hade följt mina instruktioner. Spelet går in i ett slow-motion-stadie och du väljer vilken karaktär du vill bossa över och väljer sen en order. Det är en väldigt enkel funktion som kan fungera bra i andra spel.
På tal om kompanjoner så skulle killen eller tjejen som programmerade dem få sig en rejäl utskällning eller sparken. Kompletta idioter som inte kan förstå simpla order sammanfattar varje kompanjon väldigt bra. Jag ger ordern ”gå till punkt a”, dem springer till punkt b och blir brutalt skadade på vägen dit. Det är tröttsamt och jag förlorar alla förhoppningar jag hade på en bra AI.
Tack och lov så är fienden någorlunda intelligenta vilket jag verkligen hoppades på om de nu skulle anfalla jorden med så pass stor styrka. De tar skydd där de ska och gillar att flankera och deras samarbete är något som mina kompanjoner gärna skulle få lära sig av. Skjutmekaniken i spelet är aningen stel och det blir tröttsamt att ens försöka få in några bra skott på fienden. Krypskyttegeväret förlorar, enligt mig en hel del funktionalitet då det nästan är svårt nog att få in ett bra skott när fienden står stilla. Eller är det bara så att William Carter har något ticks. Ljuden när man avfyrar ett skott från vilket vapen som helst i spelet gör verkligen inte vapnen någon som helst rättvisa. Det är faktiskt inte med luftgevär som man bekämpar utomjordingarna med.
Bra stridssystem, synd bara att kompanjonerna är dumma
The Bureau: Xcom Declassified kunde varit ett riktigt bra spel om inte mekanikerna med ordersystemet och det grafiska hade tryckts ner av dålig ljudkvalité, animering och dum AI. Där fanns potential men tyvärr 2K Marin, gör om och gör rätt.
[youtube id=”bMckFJcpGAU” width=”600″ height=”350″]
Tomas NuclearAnt Hultgren
Gillar speciellt när man beordrar någon att ligga i skydd på ett specifikt ställe och han lyder till punkt och pricka, i cirka 2 sekunder. Även de som utrustningsmässigt utmärker sig som prickskyttar uppvisar viss förvirring när dom står tå-mot-tå med det största utomjordiska åbäke man sett. Har alltid trott att ett snipergevär gjorde sig bäst på avstånd men tji fick jag.
Nej, tillbaka till turbaserad strategi. Där fungerar spelserien som bäst.