The Last of Us

[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”The Last of Us” developers=”Naughty Dog” publishers=”Sony Computer Entertainment” platforms=”PS3″ genres=”Äventyr, Action, Skräck” release_date=”14 juni 2013″]

Naughty Dog, skaparna bakom den framgångsrika spelserien Uncharted kastar oss in i en mörk och hopplös framtid där ett farligt virus sprider sig som en löpeld genom världen och vi tvingas att med små medel försöka överleva.

En Otroligt gripande story

Storyn är otroligt gripande från början till slut och den håller mig fastklistrad framför tv:n på ett sätt jag aldrig har varit med om tidigare. Allt känns så trovärdigt och inte alls overkligt som jag fruktade när jag för första gången läste om den ödelagda staden och dess infekterade invånare. Att jag använder ordet infekterade istället för zombies beror på att det inte är zombies utan det är levande människor som bär på en typ av svampinfektion som gör dem aggressiva och hungriga efter människokött.

Joel är namnet på den skäggige vardagshjälten man styr i detta äventyr och mina tankar dras direkt till likheten med huvudpersonen i Uncharted vilket kanske inte är så konstigt då det är samma utvecklare, men Joel känns genomarbetad och äkta så de tankarna försvann nästan lika snabbt som de uppkom.

Det är svårt att berätta om storyn utan att avslöja viktiga detaljer men för er som inte vet så handlar det lite kort om en man vid namn Joel som är en av de överlevande efter den hemska infektionen som drabbade jorden. Han gör allt i sin makt för att överleva och skydda de han älskar mot farorna där ute och han får snabbt insikt i hur allvarlig situationen är. Hans uppdrag är att eskortera en ung tjej vid namn Ellie, som kan hålla på hemligheten som kanske kommer att rädda mänskligheten från den dödliga infektionen.

Det är en emotionellt djup berättelse som pågår framför mina ögon och den berör mig på många olika stadier vilket för mig är oerhört sällsynt idag. Det är fullt med små oväntade vändningar som bidrar till den där ovissheten om vad som ska hända näst och man blir väldigt ofta stressad och tvingas till snabba beslut som skapar en mer personlig upplevelse. Storyn är den samma för alla men du kan spela den på ditt sätt.

Karaktärerna är välgjorda och visst är Joel lite lik Nathan Drake?

Underbara Animationer

Det första jag tänkte på när jag startade spelet var den otroligt sköna kontrollen, allt flyter på som det ska med mjuka rörelser och kameran rör sig effektfullt på ett sätt som förstärker den filmiska upplevelsen avsevärt. Joels karaktär måste ha byggts upp utav många timmar i Naughty Dogs motion capture studio för det känns som att jag ser nya rörelser hela tiden. Han viftar undan damm, täcker för ögonen när någon lyser med ficklampan i ansiktet och han gör alla möjliga saker du kan tänka dig. Att alla personer i spelet rör sig så verklighetstroget ökar känslan av att man är inne i spelet och att se hur de darrar när de får syn på en fiende och att höra deras andetag bli allt tyngre och snabbare gör att mitt eget hjärta börjar att slå frivolter och jag får sträcka mig efter min astmaspray för att kunna fortsätta. En så enkel sak som att jag kan gå ner till midjan i en djup vattenpöl för att sedan gå ur den och se att Joel blir blöt just ända upp till midjan får perfektionisten inom mig att njuta till bristningsgränsen. Alla dessa detaljer, tillsammans, skapar de en känsla av verklighet och jag är fruktansvärt imponerad av hur genomarbetat The Last of Us verkligen är.

Vapenlicens i cornflakespaketet

AI:n i ett spel som detta är extremt viktig då man titt som tätt behöver lite hjälp på traven och det fungerar som förväntat. Människor man stöter på är dock inte allt för smarta och fick förmodligen sin vapenlicens i cornflakespaketet men överlag tycker jag att det är en stabil AI utan massa konstiga buggar. Dialogen mellan de olika karaktärerna är snyggt utförd och inget känns speciellt krystat. Joel snackar lite för sig själv emellanåt och mumlar andfått ord som ”okey, we gotta move. It’s not safe here anymore” efter man valt att konfrontera några infekterade i en liten mysig kiosk.

Man vet aldrig när man stöter på de infekterade, här i en liten kiosk mitt under dagen.

Blodigt och brutalt

Bandet mellan karaktärerna fyller en med värme och en känsla av närhet som gör mig alldeles rörd inombords. Det behaget kan dock väldigt snabbt bytas ut om du har oturen att dra till dig uppmärksamheten hos de infekterade. Att krossa kranium mot hårda träbalkar är inget som är ovanligt och att stampa in pannbenet på en golvad kötthungrig galning är vardagsmat för Joel. Blodet sprutar och målar väggarna röda, skallar krossas och kroppar pumpas fulla med bly. Den extrema brutaliteten gör nästan ont i mig men det är ett nödvändigt ont för jag måste samtidigt överleva och det finns inget som heter barmhärtighet i världen längre. Man blir vid ett flertal tillfällen påmind i spelet om att man faktiskt inte måste brutalt kötta ner allt man ser utan det går att smyga sig fram likt en renodlad lönnmördare. Man kan använda sig av Joels äckligt vassa hörsel för att lokalisera fiender för att sedan smyga sig upp bakom och strypa eller sätta knivbladet mellan nackkotorna på dem.

Ellie med sina oskuldsfulla ögon drar även hon fram pistolen ibland.

Ett mästerverk på många vis

Jag måste säga att Naughty Dog har gjort ett fruktansvärt bra jobb med den grafiska biten då det är väldigt lätt att glömma att det är en sju år gammal konsol jag sitter och spelar på. Ljuset är bländande bra och skuggorna faller perfekt på alla tänkbara underlag. Att texturerna inte är jätte högupplösta på nära håll är något jag kan leva med då alla effekter så som ljussättningen, rök och dammpartiklar väger upp och döljer spelets små grafiska brister på ett snyggt sätt.

Utvecklaren har lyckats att skapa en sällan skådad atmosfär som får dig på helspänn, dina armhår att resa sig och dina känslor att explodera likt ett vulkanutbrott. Den stressen som infinner sig när du är jagad och lättnaden som uppstår när du äntligen kommer ut i ljuset och känner dig säker i några minuter är obeskrivlig. Det är sådant som gör att du fastnar och inte vill stänga av. Det är som en enda lång påkostad film och det känns nästan som ett brott när jag måste stänga av för att vila hjärnan i några timmar på min mjuka dunkudde.

Ljudet är även det något som tål att nämnas då det är i absolut högsta klass, fullt jämförbart med Battlefield 3. Ljudeffekter studsar runt på ett snyggt sett beroende på om du är inomhus eller ute, omgiven av träväggar, skog eller betong. Musiken är interaktiv och ger dig en onödigt hög puls när du som minst behöver det.

Det bjud även på lite uppgraderingar in-game. Du kan för att ta ett exempel, uppgradera din pistol för att kunna ladda om snabbare eller om du känner att du är i större behov av att kunna avlossa dina blyprojektiler med en högre hastighet så kan man även uppgradera detta. Man kan samla på sig små piller av okänt fabrikat som permanent kan öka din hälsa eller ge dig bättre hörsel för att ge några exempel. Möjligheten att kunna uppgradera sin karaktär ger ännu mer djup i spelet och gör det belönande att våga utforska och ta större risker än vad man annars inte hade gjort.

Växtlivet tar över sin forna plats på tronen och får staden mer och mer att likna en djungel.

Ett oförlåtande landskap

Miljöerna som man vistas i känns kalla och oförlåtande men samtidigt, på ett naturligt sätt väldigt levande och lämnar dig stundtals sittandes i soffan med hakan i knät och totalt förbryllad över det faktum att de lyckats åstadkomma något så vackert på en så gammal konsol. Kärleken som är nerlagd på alla detaljer, från de vackra vattenpölarna på marken till den mäktiga vegetationen som tagit över staden och slingrat sig upp längs höghusen är ”mindblowing”.

Variationen i kartdesignen är god och man blir ofta överraskad av hur fyndiga utvecklarna har varit när man skapat alla banor. Det är ett linjärt spel i stil med Uncharted men man känner sig aldrig, och jag menar aldrig, styrd åt ett visst håll. Alla blockader som gör att man måste välja en annan väg känns självklara och det gör det lite extra kul att leta efter den andra vägen runt hindret för att komma vidare.

Omgivningarna är otroligt snygga.

 Mycket snack, stor verkstad

Man blir ofta lovad väldigt mycket av utvecklaren innan deras spel ska släppas och det är för mig tyvärr väldigt ofta en mindre besvikelse när den färdiga produkten väl snurrar inne i mitt PS3. Naughty Dog, som så många andra snackade mycket, men oj vad de levererade också. Jag vet att det knappt finns något negativt att läsa i denna recension och det är bara för att det inte finns något negativt att ta upp med detta spel.

I min bok är detta en klar tiopoängare och en måttstock för kommande spel i alla genrer. Att kunna skapa detta mästerverk med de begränsningar Playstation 3 faktiskt besitter är för mig helt ofattbart. Utvecklaren tog mig med storm och levererade underhållning i världsklass. Med de orden kommer vi slutligen till det enda negativa jag kan komma på, det är att spelet har ett slut.

Läs om vår betygsskala.

[youtube id=”W01L70IGBgE” width=”600″ height=”350″]