Tomb Raider

[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Tomb Raider” developers=”Crystal Dynamics” publishers=”Square Enix” platforms=”Xbox 360 | Playstation 3 | PC” genres=”Actionäventyr” release_date=”5 mars 2013″]

Yngre, naturligare och mänskligare. Ungefär så kan vi sammanfatta den nya Lara Croft.

Lara Croft är tillbaks. Sug på de orden ett litet tag. Väg dem på tungspetsen och försök att inse hur stor denna comeback egentligen är. Lara är en ikon, en gudinna bland actionhjältar som lätt kan mäta sig med Rambo eller Indiana Jones. Föreställ er bystdrottningen gå bärsärkagång med en pistol i varje hand och ett snett leende på läpparna.
Nu har ni säkerligen en bild på näthinnan av den Lara Croft vi alla lärt oss att älska genom åren. Den bilden är förmodligen långt ifrån den Lara vi får lära känna i nystarten av Tomb Raider-serien från Crystal Dynamics.

Den Lara Croft vi nu får presenterat för oss är en bräcklig varelse som nästan ber om ursäkt för sin existens. Hon är vek och mänsklig. Hon sitter ensam vid en lägereld, snyftar och ber om hjälp. Hon får dåligt samvete när hon tvingas döda någon. Förtvivlan över den eländiga situation hon hamnat i lyser i hennes ögon, men samtidigt växer hon sig starkare och mognar för varje minut som går.

Äventyret börjar med en storm

Det nya Tomb Raider är som sagt omstarten av den klassiska spelserien som såg dagens ljus redan 1996. Den här gången är handlingen förlagd till tiden innan Lara Croft blev en fullfjädrad action-arkeolog. Lara och ett gäng arkeologkollegor har genomlidit en lång resa till havs i jakt på en försvunnen civilisation. Hon lyckas övertyga skeppets kapten och hennes mentor Roth om att deras destination förmodligen gömmer sig i något man kallar The Dragon’s Triangle, en plats på kartan som får Bermudatriangeln att framstå som ett besök på Disneyland.

Jaga för att överleva. Och samla XP förstås.

Sagt och gjort, skeppets kurs läggs om mot The Dragon’s Triangle och i samma stund beseglas också ödet för dess besättning. En ursinnig storm drar nästan med sig alla i djupet, men som genom ett mirakel lyckas de flesta ur besättningen spolas upp på stranden till en gudsförgäten ö. Lara har kommit ifrån sin grupp och kampen om överlevnad har inletts.

Till en början är Lara förkrossad och känner stor skuld över skeppsbrottet. Det var ju trots allt hennes fel att man satte kurs mot de farliga farvattnen. Lara tvingas direkt att lära sig lösa ett av den mystiska öns många väl genomtänkta pussel och det dröjer inte länge förrän hon inser att ön inte är obebodd. Hon blir snart tillfångatagen av en galning som hänger henne upp och ner i en grotta fylld med mänskliga skelettdelar. Med hjälp av list och en stark överlevnadsinstinkt lyckas Lara ta sig loss och i samma veva råkar hon spränga hela grottan. I en hektisk kamp mot klockan och ett stort stenras tvingas hon fly för sitt liv. Precis när man tror att hon klarat livhanken så greppar en galning tag om Lara fot och försöker dra henne tillbaks ner i avgrunden. Det är också nu vi tvingas genomgå spelets första Quicktime-event. Med ett snabbt tryck på rätt knapp i rätt tid räddar Lara undan sin förföljare.

Ganska linjärt

Det är först ute i friheten som det riktiga äventyret börjar. Alla överlevande expeditionsmedlemmar är utspridda över hela den märkliga ön och Lara bestämmer sig för att rädda dem en efter en. Här följer ett ganska linjärt, men spännande äventyr som tar oss över hela ön. Nästan överallt gömmer det sig dolda skatter och historiska föremål. Dessutom så finns det gott om små sidouppdrag att utföra, så som att tända ett visst antal eldar eller plundra någon av de många uråldriga gravkamrarna som gömmer sig på ön.

Det är ingen enorm, öppen värld vi presenteras för. Lara Croft har hela tiden ett mål med sina strapatser och vägen mot målet är allt som oftast ganska glasklar och erbjuder inte mycket rum för utsvängningar och utforskande. Fallna träd har placerats mycket lägligt för att kunna ta sig över en rasande fors. Ett gammalt flygplan har kraschat precis så att det skapar en bro över ett annars oframkomligt vattenfall. Ja, ni fattar poängen.

Att ta en zipline går både snabbt och är effektivt. Men det blir lite enformigt i längden.

I många spel som kräver precisionshopp och fasadklättring så kan ibland kontrollerna vara minst sagt bångstyriga. I Tomb Raider är det precis tvärt om. Ser jag en avsats på andra sidan en ravin så försöker jag naturligtvis nå den genom ett vågat hopp. Även om jag ganska tydligt råkar missa avstampet så hoppar Lara nästan uteslutande dit jag vill, vilket ger ett härligt flyt i kontrollerna utan svordomar och irritation. Istället kan man koncentrera sig på att leta skatter eller dolda passager.

Elaka män ingen match

Givetvis finns det fiender i Tomb Raider. De består alla uteslutande av män som på ett eller annat sätt hyser agg mot alla utomstående och de tvekar aldrig att kasta brandbomber eller skjuta pilar mot vår hjältinna. Striderna i sig är inte direkt utmanande. Om man håller sig gömd så är pilbågen det perfekta vapnet. Tyst och skoningslöst sänker en välriktad pil vilken fiende som helst. Med lite tur och skicklighet så är det inga större problem att rensa en plats på elakingar. Då och då så stöter man på tuffingar beväpnade med sköld. Då gäller det istället att vänta in rätt tillfälle då motståndaren visar sin svaga sida. Ett snabbt pistolskott mot huvudet säker även den tuffaste slagskämpen.
Tyvärr är Lara helt urusel på närstrid. Undantaget är då hon lyckas smyga sig på en intet ont anande fiende bakifrån och strypa honom med sin pilbåge. Därför rekommenderar jag att sköta alla strider på lagom avstånd. Det blir både mycket roligare och framför allt enklare så.

Mitt tips är att använda pilbågen. Då slipper man ofta hamna i eldstrid.

På sin väg mot sina delmål så samlar Lara på sig föremål och journaler som berättar historien om det som hänt på ön och det krävs inte mycket slutledningsförmåga för att inse att fienden är ett ondsint folk som inte drar sig från att mörda för att skydda sina egna intressen. En kuslig bild av dess ledare Mathias målas upp och trots att han vid första mötet verkar både snäll och hjälpsam så växer sig hatet snart starkare och starkare.

Laras drivkraft i spelet är att rädda sina vänner från den mystiska ön och dess illasinnade innevånare. Ändå finns det alltid tid för skattjakt och upptäcktsfärder. I stort sett överallt gömmer det sig lådor och skattkistor som bara väntar på att länsas.  Allt man gör ger erfarenhetspoäng som sedan kan utnyttjas för att stärka Laras olika egenskaper. Det finns två kategorier att uppgradera, överlevnad och vapenhantering. Exempelvis så kan hon lära sig att återfå ammunition från fallna fiender eller spänna sin båge under längre perioder.
Då och då så hittar man också delar till sin utrustning som kan användas för att bland annat förstärka sin älskade pilbåge eller ge mer eldkraft till pistolen.

Kluriga pussel

Ön gömmer också många hemliga grottor och gravkammare som bara väntar på att länsas. Varje gravkammare består av ett pussel som kan lösas med hjälp av lite vilja och mycket uppfinningsrikedom. Pusslen är något av de mest välgjorda jag upplevt i ett spel över huvud taget.  De är ofta väldigt kluriga, men aldrig helt omöjliga. Lara lokaliserar nästan alltid slutmålet genast. Det gäller sedan att lyckas ta sig dit med hjälp av olika anordningar och lite vighet. Råkar man köra fast så kan man med hjälp av Laras överlevnadsinstinkt få hjälp på traven. När man aktiverar den så lyser helt enkelt intressanta objekt upp i rummet.

Å hopp! Lara hoppar i stort sett alltid dit du vill.

Det nya Tomb Raider bjuder på vackra miljöer, väl designade banor och kluriga pussel. Men framför allt så presenterar det oss för en skör Lara Croft. Vi får se en sida av henne som vi aldrig sett förut. Hon är mänsklig på ett plågsamt verkligt plan. Förtvivlan lyser allt som oftast i hennes ögon, men när det krävs så visar hon styrka, vilja och mod. Att rädda sina vänner är en intensiv drivkraft som med tiden skapar den hårdhudade äventyrare vi lärt känna i de tidigare spelen. Skådespelaren Camilla Luddington gör en lysande rösttolkning till Lara och vi känner verkligen hur känslorna växlar i tonläget hos spelets hjältinna. Att hon dessutom är vackrare och naturligare än någonsin gör inte saken sämre.

Ett kärt återseende

Jag kan villigt erkänna att jag har saknat Lara Croft och Tomb Raider. Det är ett nytt äventyr och en helt ny historia vi får berättad för oss, men samtidigt så är den mer mänsklig och djupare än någonsin. Tyvärr är spelet ibland lite för linjärt och i vissa stunder alldeles för självspelande. Känslan av att du inte kan påverka scenerna kan lätt bli påträngande för vissa och kontrollerna är då och då allt för förlåtande.
Det var det obligatoriska gnället som måste finnas i varje recension och det lilla kan jag utan vidare leva med.

Crystal Dynamics har förvaltat Tomb Raider mycket väl och gett oss en helt ny inblick i människan och äventyraren Lara Croft. Jag hoppas innerligt att Square Enix ger studion fortsatt förtroende i eventuella uppföljare, för som det känns nu så har berättelsen om Lara Croft bara börjat. En berättelse vars fortsättning jag redan längtar efter.

[youtube id=”yml1UGgXoEc” width=”600″ height=”350″]