Get Even Recension

Jag ser mig omkring, tar in omgivningen och lyssnar efter ljud som kan ge någon sorts ledtråd över vad som komma skall. Vakterna en bit bort pratar strunt sinsemellan, skruvar på sig och går omkring i ett lättanalyserat mönster.

Jag tar ett djupt andetag, osäkrar pistolen och skjuter av ett skott som träffar den ena vakten i huvudet. Sekunderna senare sitter jag på en stol i ett mentalsjukhus. Välkommen till Get Even, en psykologisk thriller.

Är det här början på ännu ett minne eller en scen ur verkligheten?

Ett splittrat sinne

Get Evens inledning är väldigt starkt. Som spelare axlar du rollen som Cole Black, en legosoldat som gjort sig ett namn för att vara en av de bästa i branschen. Ditt uppdrag för stunden är att infiltrera en gammal byggnad i jakt på information som finns där inne. Din uppdragsgivare har varnat för att det finns ett gäng vakter i krokarna. Det första som plockas fram är en modifierad smartphone, som i många lägen agerar multiverktyg samt den manick du kommer använda dig av allra mest genom spelet då allt ifrån karta till uppdragsindikator finns i den. Därefter stövlar du in i byggnaden med nämnda smartphone och en pistol i högsta hugg.

Det visar sig dock snabbt att saker inte är som de ska och uppdraget förändras subtilt till att du måste hitta en person som blivit kidnappad. Eller, stämmer det? Plötsligt hör jag snyftanden längst bort i korridoren, det låter som en tjej. Jag ser mig runt hörnet och ser mycket riktigt en tjej sittandes på en stol iklädd en bombväst. Runt omkring henne går det ett par ruskprickar som kort efter att jag sett dem får syn på mig. Jag nedgör dem, springer fram till tjejen och börjar desperat fippla med bombvästen. ”Koden är…” får hon fram med gråt i halsen, sekunden senare smäller bomben. Cole vaknar upp utanför en märklig byggnad ett litet tag senare. Hände verkligen det där?

En konfabulerad vision

TheFarm51 har verkligen gjort sitt yttersta för att presentera en originell story, som dock i slutändan faller lite platt i sitt utförande. Det handlar om Cole Black som har fått en sorts apparat på huvudet kallad Pandora, som gör det för användaren att återuppleva minnen och gå runt i dem för att söka efter olika saker man nu skulle vilja söka efter i gamla minnen.

Till en början fungerar premissen väldigt bra. Storyn är relativt välskriven och dialogen mellan Cole och den mystiska ”Red”, som är ens minnepsykologdoktor (högst oklart vad hen är), fungerar bra. Du som spelare får söka omkring bland Coles rätt så splittrade sinne och ska försöka pussla ihop vad som faktiskt har hänt karln och varför han är på ett mentalsjukhus. Red gör sitt bästa med att vara så vag som möjligt och även om det funkar till en början, så blir det lite uttjatat att aldrig riktigt få något svar förrän historien verkligen kräver det.

Influenserna från Memento och Butterfly Effect blir lite övertydliga efter ett tag (för att utforska minnena så tittar du noga på fotografier och ”färdas bakåt in i minnet”). Även om vissa detaljer känns som hårda knäppar på näsan så gillar jag ändå den takt som mysteriet uppdagas i. Spelet har ingen stress med att visa allt det har i sitt narrativ på en gång utan låter dig upptäcka sanningen bit för bit.

Det finns även en del referenser till mer litterära verk utspridda här och var

Springa, smyga, skjuta, leta

Det som däremot stör är att spelet inte riktigt vet om det ska vara en ren shooter, en mer stealth-aktigt historia eller om det ska skrämmas. Först tror jag att det handlade om en skräckhistoria, där mentalsjukhuset bygger upp en atmosfär som får mig att ta det varsamt fram och lyssna efter var de andra patienterna fanns. Dessa tenderar nämligen att bli rätt våldsamma när de får syn på mig. De drar sig inte för gillra fällor lite varstans. Det bryter dock av efter tag när jag får en pistol att gå runt med även utanför de minnen du besöker. Något som drastiskt drar ner skrämselfaktorn. ”Ok”, tänker jag, ”då är det en thriller det handlar om” och känner att även om skiftet inte kändes så dynamiskt så är det ändå välkommet.

Kort därefter letar jag efter siffror på väggar och annat märkligt för att lösa det ena pusslet efter det andra. Nog hör jag fortfarande patienter som skriker märkligheter efter mig, men det blir inte mer än så. Även inne i de spelbara minnessekvenserna så verkar Get Even ha lite svårt att hålla sig till saken. Jag blir gång på gång påmind om vikten av att smyga runt i buskar, allt medan jag skjuter ihjäl vakter till höger och vänster utan något straff att vänta. Jag vill verkligen att smygandet skall vara en väsentlig del av det hela (Red varnade för att inte förändra minnena för mycket), men så fort jag upptäcker att det inte spelar någon roll vad jag gjör så struntade jag blankt i allt vad subtilitet innebär. Historien tickar på i vilket fall.

Vid några tillfällen överraskar Get Even med ett narrativ som får vilken mysteriefantast som helst att mysa i fåtöljen

Knakade plankor och stränga stråkar

Det som däremot imponerar något oerhört är den otroliga ljudmatta som ligger över spelaren under Get Evens gilla gång. TheFarm51 har i intervjuer pratat vitt och brett om hur de implementerat ett dynamiskt sätt att genom ljud och subtil musik guida spelaren på rätt väg. Det märks att det är här större delen av budgeten ligger.

Sällan har audiofilen i mig känt en sådan behaglig känsla som när varje golvplanka knarrar och löven rasslar i vinden. Ljudeffekterna är fenomenala. Det märks att det här är den stora styrkan i spelet. Så fort det börjar bli intensivt i berättandet höjs även tempot i musiken vilket får en pulshöjande effekt. Man dras med i vad som uppdagas för stackars Cole. Det enda tråkiga med det hela är att man valt att återanvända samma knep lite för många gånger. Mot slutet så vet man precis vad som väntar i form av avslöjande i takt med att fiolerna börjar gnissla ordentligt.

Rent visuellt är jag av väldigt delad åsikt. Scenografin är snygg. De lite korniga texturerna passar bra in i hur spelet vill få miljöerna att framstå i mentalsjukhuset som man ändå spenderar rätt mycket tid i. Däremot är spelet i klassiskt jämnbrungrå maner exakt överallt. Det passar sig inte när det vankas utomhusmiljöer. Det blir mest svårt att veta vart man ska och det i kombination med knepigt uppbyggd bandesign gör att jag mest vänder och vrider på mig i frustration över vart jag ska. Det stör ut inlevelsen i tillräckligt många segment att jag till slut stryker mig längs väggarna istället för att försöka insupa den atmosfär som så snyggt byggs upp i början.

Halvdassiga utomhusmiljöer känns som trist designval när själva sjukhuset briljerar i porträtteringen

Doktorn ordinerar…

Det blir lite splittrat när jag försöker skriva om Get Even. Det märks att TheFarm51 har potential till att skriva en bra story och bygga upp atmosfär. Samtidigt som det faller på att de försöker lite väl hårt i sitt uppbyggande. Det räcker inte med att det ska vara tillräckligt spännande, det måste trissas upp ännu mer. Det räcker inte med att man till en början inte få reda på så mycket, man får nästan aldrig reda på något. Som sagt, det finns potential och rum för förbättring. Dock vet jag inte riktigt hur man ska motivera ett köp när spelet inte riktigt själv vet vad det är för typ av spel.

Samtidigt är historien tillräckligt tät för att jag ska känna ett starkt engagemang i vad som faktiskt händer och alla de små lekar kring hur minnet hos en individ fungerar. Det känns som att TheFarm51 skjutit sig lite i foten när de velat få med allt i ett paket. Jag kan bara hoppas på att dem lär sig till nästa gång.

Läs mer om vår betygsskala >>

Bra
  • Ljudeffekterna och musiken imponerar
  • Storyn byggs upp väldigt suggestivt
Sämre
  • Det känns splittrat och ofärdigt
  • Röstskådespeleriet blir lite larvigt efter ett tag
  • Dålig bandesign ger upphov till frustration
  • Varför ha vakter när alla reagerar som något mer vakna zombies?
4
Dåligt
Stor spel- och filmentusaist som prompt hävdar att pixel- och spritegrafik är det bästa som hänt världen. Utvecklar småspel, fotar och pysslar med musik alldeles för mycket. Anser att spel är konst, tar gärna upp diskussionen med folk som anser otherwise. Utöver det en rätt chill, kaffeberoende (maler egna bönor!) gamer som inte backar på utmaningar. Orerar gärna högt och ljudligt om Hideo Kojimas briljans och Metal Gear-seriens storhet.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.