Den 5 september 2013 fick jag och strax över 3000 andra det slutgiltiga beskedet: Ghost Song blir av! Med totalt 54 007 dollar insamlade hade skaparen, Matt White, säkrat finansiering för sitt första riktiga spelprojekt. Han skulle sedermera komma att lära sig att där finns många potentiella kullar och berg att bestiga inom spelutveckling. Dessa inkluderar i fallet Ghost Song ett byte av spelmotor (något som i princip aldrig är vare sig billigt eller lätt) och tilltänkta konsolsläpp. Som referenspunkt kan påpekas att Wii U var en av de tilltänkta konsolerna att släppa Ghost Song på. Följaktligen sitter vi i skrivande stund i slutet av år 2022 och Ghost Song går äntligen att avnjuta.
Pittoreskt ödemarkslandskap
Ghost Song tillhör den så älskade och omdiskuterade metroidvania-subgenren. Det utspelar sig på en icke namngiven måne till planeten Lorian där du spelar som en ”Deadsuit”. Denna till synes/höres kvinnliga karaktär/entitet är i princip en vandrande rymddräkt komplett med armkanon och diverse förmågor för att underlätta utforskande och alienmördande.
Deadsuit vaknar upp efter en lång tid i djupsömn, till synes helt utan minne. Hen/den befinner sig mitt ute i ödemarkslandskapet på en planet som tycks överöst av rymdskeppsvrak. Minnesförlust beblandas med vandringslust och det barkar mot upptäcktsfärd. Efter några sammandrabbningar med den allt annat än vänliga faunan finner hen en skara människor som nyligen strandsatts på månen. Hen bestämmer sig för att hjälpa dem därifrån, i första hand genom att hjälpa dem hitta reservdelar och reparera skeppet.
Uppdraget löper genom såväl skogar och träsk som genom teknologiska sopberg och övergivna laboratorier. Vart och ett av områdena har en närmast unik fiendefauna och gott om bossar och minibossar att drabba samman med. Här finns stor valfrihet i hur en kan ta sig an dessa såväl som huvuduppdraget, och i sann genreanda är det en oerhört belönande design. Varje område har såklart också sin egen musik, som gör ett utmärkt jobb att etablera en kuslig stämning. Planeten känns inte bara levande och hotfull – den är utan tvekan hemsökt.
Mer än en härmapa
Att säga att Ghost Song påminner en del om genregelikar som Super Metroid, Axiom Verge och Hollow Knight är en självklarhet. Så vad tillför Ghost Song en så välmatad genre?
Till att börja med är Ghost Song fullproppat med kvalitativa spelsystem. Kartan är varken enorm eller särskilt svår att hitta i, men miljön saknar varken variation eller visuell identitet. Här finns trots ringa storlek snabbresande via en handfull särskilda punkter. Vid dessa kan du även uppgradera din dräkt för spelets valuta (NanoCells) eller utföra reparationer om du tidigare dött. Dör du tappar du alla pengar (precis som i Hollow Knight) och måste återbesöka platsen för ditt frånfälle för att samla upp dem igen.
Uppgraderingarna blir successivt dyrare för varje nivå, och du väljer själv mellan att uppgradera vapenstyrka, uthållighet eller vigör. Varje nivå ger dig även en kraftpoäng. Dessa kraftpoäng tillåter dig att utrusta din dräkt med lite extra godbitar i form av sekundära vapen och passiva förmågor. Även detta är inte helt olikt Hollow Knight; den enda egentliga skillnaden är att du faktiskt kan nöta dig till att potentiellt kunna bära varenda förmåga i spelet. Det är måhända inte värt det, men det går att göra.
Pang & pow
Likheterna är alltså slående, men Ghost Song tillför i allra högsta grad mer än bara en ny variant på redan beprövade designer. Det främsta exemplet är de många sätten att attackera. Din armkanon är standardvapnet. Denna kan och kommer dock att överhettas så småningom, varpå verkanselden blir långsammare. Du kan då välja att puckla på fienden direkt med den. Faktum med att värmen den fått utstå gör att de fysiska attackerna blir starkare. Balansen mellan skjutande och närstrid är med andra ord viktig, och bland de passiva förmågor du kan utrusta dig med går det lätt att skräddarsy en kampstil som passar tillfället. Själv fann jag att ett set som gav buffad och vampyrisk närstridsförmåga blev synnerligen användbart under en utmaning.
Som grädde på moset har du sedan ett extra vapen, som även detta går att välja och vraka bland alternativ på. Plasmaskott, missiler och hagelbrakare är några av dem. Dessa har sin egen energimätare som ständigt fylls på automatiskt, men påverkar också överhettning av armkanonen. Några av närstridsvapnen nämnda i stycket ovan påverkar i sin tur också energimätaren, vilket vidare låter dig skräddarsy din strategi.
Den tredje mätaren är din fysiska uthållighet. Det är denna som avgör hur mycket du kan använda närstridsvapen, men precis som energimätaren fylls den på automatiskt. Det låter kanske som att Ghost Song blir rätt lätt med alla dessa mätare, varav de flesta fyller på sig själv. Det är dock fråga om ett rättvist system som låter dig slippa onödig resurshantering annat än att hålla din hälsa (och pengapung) så full du bara kan. Hälsan får du nämligen sällan påfyllning av. Du har ett begränsat antal helningspaket (återigen som i Hollow Knight), men de ger aldrig full HP och de fylls på först vid sparpunkterna (som är lite mer generöst utspridda än teleport-reparation-levelup-ställena).
Riktigt finlir med några frustrationer
En genrekompis som lyser med en tydligt influerande flamma över Ghost Song är Axiom Verge. Det är framför allt de bitvis filosofiska och vagt kryptiska texterna i spelet som ger detta sken. Till skillnad från Axiom Verge kände jag dock aldrig att Ghost Song försökte prata över huvudet på mig; det förefaller ytterst sällan pretentiöst. Därmed inte sagt att narrativet är utan brister, men det är aldrig svårt att hänga med. Alla karaktärer i spelet har något att säga, och det är intressant att tömma ut alla mono- och dialoger manuset har att erbjuda.
Något som däremot kan bli frustrerande är att Ghost Song tycks vara designat kring att du ständigt ska återbesöka tidigare områden. Även för ett metroidvania är denna mängd s.k. backtracking ovanligt hög. Men om du inte företar dig den riskerar du att missa några väldigt attraktiva föremål, hyfsat viktiga karaktärer och, framför allt, ett par procent på progressionsmätaren. Kompletionister vill med andra ord spela med en guide bredvid sig – eller nagelfara kartan med rätt jämna mellanrum.
Ghost Song är på det hela taget så pass likt andra välkända spel i metroidvania-genren att det blir iögonfallande. Dock kommer det med såpass bra kombinationer av flera beprövade system, samtidigt som det tillför några egna. Det vore övergeneröst att sätta det på samma nivå som just Hollow Knight, Axiom Verge och Super Metroid, men det är en upplevelse väl värd att sätta sig med. Även om det är sju svåra år försenat. Det vittnar om en ihärdighet som ändå i någon mån har lönat sig och förkroppsligats i ett bra spel.
Ghost Song släpptes den 3 november 2022 på PC/Mac/Linux, Xbox One/Series X|S, PlayStation 4/5 samt Nintendo Switch. Den rekommenderade prislappen är cirka 200 kronor. Denna recension är möjlig tack vare att skribenten backade spelets Kickstarter-kampanj och därmed mottog en produktkod.
