Manny Calavera är den ofrivillige liemannen som inte kan lämna dödsriket för vidare färd till himlen. Istället tvingas han jobba som reseförsäljare åt nyligen avlidna själar som förtjänat en plats i paradiset. Problemet är att Manny inte längre är firmans guldgosse. Hans klienter är fattiga som kyrkråttor och de har sällan levt ett fläckfritt liv. Ganska snart går det upp för Manny att många klienter faktiskt har gjort sig förtjänt av lyxresorna, men av någon mystisk anledning blir de erbjudna en promenadkäpp som enda alternativ.
Manny och vapendragaren Glottis är en odödlig duo.
Grim Fandango är ett av mina absoluta favoritspel genom alla tider. Den subtila, mörka humorn och de genomtänkta, väl avvägda pusslen skapar en perfekt mix. Det är i alla fall så jag minns Grim Fandango. William Faulkner sade att man ibland måste döda sin älsklingar. Jag tänker inte döda Grim Fandango i denna recension, men jag tänker ta ner mig själv på jorden.
Spelet som dödade en genre
Grim Fandango var spiken i kistan för peka och klicka-genren. (Alla dödsreferenser är helt slumpmässiga, jag lovar!) Lucas Arts, studion bakom massiva storsäljare som Monkey Island och Full Throttle hade gjort sig ett namn på de humorfyllda peka och klicka-spelen, men i slutet av 90-talet hade branschen och framför allt spelarna gått över till mer actionfyllda spel. I ett sista försök att återuppliva den älskade genren satsade man, för den tiden, enorma summor på att producera Grim Fandango.
Lucas Arts övergav SCUMM-motorn som fått stå som grund för många av deras tidigare spel. Istället utvecklade studion en helt ny spelmotor som fick namnet GrimE. Borta var de tvådimensionella miljöerna. Istället introducerades en 3D-värld där figurerna kunde röra sig fritt och vrida på sig som spelaren önskade. Många element var hämtade från peka och klicka-spelen, men istället för att klicka för att förflytta spelaren, styrdes istället huvudpersonen med tangentbordet.
Grim Fandango mottogs väl av recensenter över hela världen, men tyvärr uteblev den stora försäljningen. Branschen insåg snabbt att om inte ens Lucas Arts lyckas skaka liv i genren så är den dödsdömd för all framtid. Ändå väljer man nu alltså att ge ut spelet igen, den här gången till PS4, PS Vita, PC, Mac och till och med Linux. Visst är det ett kärt återseende för oss gamla fans, men jag tvivlar starkt på att spelet kommer att nå ut till en större skara nya gamers.
Tim Schafer är tillbaks
Bakom nyutgåvan av Grim Fandango står en studio som kallar sig Double Fine Productions. Grundaren av studion är ingen mindre än Tim Schafer, skaparen av många Lucas Ars-klassiker, däribland Grim Fandango. Med sig har han ett helt team av gamla Lucas Arts-anställda. På senare tid har de lagt mycket tid på att anpassa sin kronjuvel till dagens konsoler. Texturerna har fått små, men välbehövliga uppdateringar. Ljuseffekterna har fått sig en rejäl ansiktslyftning och soundtracket är helt nyinspelat.
Dialogerna är underbara, om än lite för långa.
Ändå måste jag tyvärr medge att min gamla älskling inte har åldrats med värdighet. Visst, spelet står fortfarande i en egen klass när det gäller mörk humor. Tony Plana gör en helt genialisk tolkning som rösten åt Manny Calavera. Men det går så otroligt långsamt. Att klicka förbi minutlånga dialoger hör definitivt till det förgångna. Tempot är lågt och transportsträckorna för långa. Pusslen är som sagt bra, men ibland inte helt logiska. Jag funderar ibland på hur jag lyckades spela igenom spelet i en tid då åtminstone jag saknade tillgång till Internet, och därmed också ledtrådar.
Misstolka mig inte, jag älskar fortfarande Grim Fandango. Det ger bara inte samma känsla som för 15 år sedan. Spelet känns tyvärr som en relik som borde få leva kvar som ett fint minne från en svunnen tid. Nyutgåvan är bra och möjligheten att klicka med en markör på skärmen för tankarna till en tid då peka och klicka var som störst. Grim Fandango fungerar utmärkt som en nostalgitripp och det faktum att min fru fastnat totalt i spelet borgar för en hel del kvalitet. Personligen tycker jag sorgligt nog att det spelat ut sin roll.
