Square Enix hade en riktig drömvinter 2022 för gamers begeistrade i japanska rollspelsgenren och dess subgenrer – Harvestella är ett av dem. Namnet och upplägget för tankarna till Harvest Moon (numera delvis Story of Seasons), Stardew Valley och de otaliga liknande blandningar mellan RPG och agrikultur vi hunnit få se genom åren. Med sina dygns- och årscykler anar jag även ett mått av Final Fantasy: Crystal Chronicles och Animal Crossing i formeln. Faller du in i samma smakprofil som dessa spel lär Harvestella ha något att erbjuda dig.
Att äta i säsong
Ett stort problem med resurshanteringsspel (och bondesimulatorer tenderar ju att vara sådana per definition) är den enorma volym av föremål, mekaniker och system som ligger bakom. Frön ska sås, grödor ska skördas, deras råmaterial förädlas för att sedan användas eller säljas för en fin profit. Att sköta hand om en hel gård när du samtidigt förväntas rädda världen känns spontant som att bita av på tok för mycket.
Lyckligtvis är formgivarna på Square Enix kompetenta. Resurshanteringen i Harvestella känns aldrig överväldigande, och det mesta vävs in så sömlöst som det går i berättelsen. Frön och de fruktgivande växter de ger (grödor, buskar och träd) är den viktigaste resursen. Förutom det har du dock vilda växter/örter, maskiner och diverse råmaterial du samlar in på dina exkursioner i världen.
Den som får ut mest av Harvestella är nog ändå den som kan konsten att planera. Harvestella är den sortens spel jag gärna hade haft en liten guide till för att få ut mer av upplevelsen – verkligen utnyttja alla säsongerna optimalt. Alla grödor har nämligen en eller flera säsonger under vilken de kan sås eller skördas. När sommaren är förbi och du missat plantera/skörda dina meloner, får du vackert vänta till nästa år. Och mellan säsongerna dör alla obeständiga växter (mestadels grödor) i ett skede som kallas för Quietus.
Världens undergång
Harvestella tar sin början under ett av dessa mellanspel kallat Quietus. Denna kusliga mellansäsong varar en knapp dag mellan varje årstid och försänker landskapet i ett dött, lila skimmer. Du vaknar upp i spelets första by, utan något minne av hur du kom dit, eller vem du ens är. Alla dörrar och fönster är stängda. Ingen svarar på knackningar, ty Quietus är en händelse lika farlig som den är fort över. Du träffar på en flicka i långt vitt hår. Hon pratar med dig och ger dig de första ledtrådarna till ditt syfte här, innan hon lämnar dig avtuppad till den första av Harvestellas många NPC:er.
Så här långt haglar klyschorna, och det kommer de att fortsätta göra. Harvestella uppfinner inte något fancy narrativt hjul direkt, men är långt ifrån utan fängslande berättelser. Några av dem kommer från ditt party – en hel konkarong av färgstarka karaktärer med sin egen motivation till att bistå dig. Det är blandat hur välskrivna de är, men dialogerna flyter på utan större skorrande detaljer. Vilket så klart är bra, för Harvestella innehåller sjukt mycket text, varav det mesta är i dialogform. Emellanåt (relativt ofta, till och med) får du alternativ på vad du vill svara. De är dock falska valmöjligheter och vad du väljer har väldigt lite inverkan på något över huvud taget, tyvärr.
Med så många olika uppdrag är det inte undra på att dialogträd inte finns. Uppdragen hjälper dig att stärka banden till dina gängmedlemmar, samt förser dig med lite förnödenheter till bondgården Bird’s Eye Brae. De är väldigt många under perioder i spelet, vilket lätt kan kännas överväldigande. Harvestella är dock extremt tydlig med vad du ska göra och när du kan göra det. Enda undantaget är att takten i vilken vissa gängmedlemmar ger dig uppdrag är väldigt ojämn till en början. Du kommer antagligen att bli bundis med Asyl först, men de andra har alltså inte buggat sig(!). Uppdragen varierar mellan nödvändig syssla och genuint fina berättelser, men är i helhet något underpresterande. Detsamma kan inte sägas om musiken.
Överprestation
När jag startade Harvestella satt jag helt stilla vid titelskärmen i gott och väl en kvart innan jag kunde trycka start. Pianot stal nämligen mitt hjärta långt innan det fick stöd av blås och stråkar – jag satt som trollbunden. Ett sådant fantastiskt första intryck som menymusiken ger, är svårt att följa upp. Men faktum är att musiken i Harvestella överlevererar på nästan varenda punkt.
Go Shiina, som gjort soundtracken till bland andra Klonoa 2: Lunatea’s Veil och Code Vein (och mycket annat för bl.a. Bandai Namco), har bevisligen ambitioner långt utöver vad Harvestella som spel har. Varenda låt är ett konstverk i sig, även om de inte alltid är så bra implementerade. Somliga dialoger får plötsliga tonskiften, som när ett lite väl alldagligt uppdrag får lite för episka toner. Så, viss dissonans åsido går det helt enkelt inte att säga mer än att Harvestella har ett fantastiskt soundtrack. Och jag har fått upp öronen för en ny kompositör.
Inte precis strömlinjeformat
Slagsmålssystemet i Harvestella har fått en del kritik, och det är med rätta. Till att börja med finns tre mätare att hålla reda på: din livmätare, uthållighetsmätare och hungermätare. Livmätaren säger sig självt och fylls på via mat och dryck. Uthållighetsmätaren går neråt av alla sorters ansträngningar utom att gå. Det innebär slag mot fienden, sprint och specialattacker, men även att gräva, plocka och fiska. Din uthållighet fylls på av mat (men inte dryck!), och en liten bit per automatik – så länge din hungermätare har minst en poäng. Hungermätaren ska därmed aldrig vara tom, men behöver heller aldrig vara full. Faktum med att du inte kan äta mer mat om den är full (men däremot dricka mer dryck!). Så, för brutala strider bör du fylla upp med rejält av både mat och dryck. Verklighetstroget, men också lite överkomplicerat.
Vad gäller själva handgemänget är det fundamentalt inga fel i det; varje attack känns bra, spelet flyter på. Månne kunde vi fått lite lättare för att ducka inkommande attacker. Du har med dig upp till två spelare från ditt gäng samtidigt, plus dig själv. Dina vänner kan normalt bara utföra ett litet antal attacker av en viss typ, medan du själv kan välja och vraka mellan upp till 12 olika typer. Det är här problemen börjar.
Dina jobbklasser låses upp i maklig takt under spelets gång, samtidigt som de individuellt utökas och ger dig fler färdigheter via separata ”jobbpoäng”. Alla attacker/färdigheter besitter ett eller flera attribut av tolv. Dessa ska du helst matcha med vilka fienden är svaga mot. Det finns dock ingen bra meny för att se exakt vad varje attack har för attribut; spelaren lämnas åt att själv hitta vilka som har vad. Det hjälper inte heller att denna vetskap är kritisk mot vissa av de svårare fienderna och bossarna i Harvestella. Bossarna och svårare fiender (kallade Fear) har nämligen Break-mätare som när de fylls låter dig göra tyngre och snabbare skada om du spelar rätt.
Låter det här lite för mycket att ta in så räds inte helt ännu. Harvestella gör ett bra jobb med att vänja användaren vid i princip allt. Efter mer än 40 timmar i spelet är det största problemet för undertecknad att få till just en Break på tilltänkta fiender. För det mesta kan du dock levla dig förbi problemet och fara fram över även tuffa fiender som en ångvält. Är du ute efter mer mikroorganisering finns här dock utrymme för väldigt varierade spelstilar.
Bitvis ojämn tidssänka
Harvestella är en rejäl tidssänka. Dagarna går fort (både i och utanför spelet!). Detta är något utvecklarna fick kritik för redan innan spelet nådde oss – såpass att tidsprogressionen faktiskt är modifierad i en dag-ett-uppdatering. En intressant anekdot är att köpare av spelets fysiska Switch-release därmed kommer att kunna spela den ”obalanserade” versionen om man väljer att inte uppdatera spelet. Frågan är om inte Switchen är Harvestellas tilltänkta hemmaskin. PC-versionen präglas i och för sig inte av buggar eller några större problem, men Steam-forumet saknar en supporttråd – ja, faktiskt någon form av kontakt alls med utvecklarsidan.
Tidsprogressionen i Harvestella gör det hur som helst svårt att planera dagarna fullt ut, särskilt med tanke på att kvällspersoner straffas hårt. Är du uppe lite för länge efter midnatt tuppar din karaktär av och du tvingas betala en ansenlig summa till Cres, samma doktor-NPC som hjälpte dig i början. Lyckligtvis är det en barnlek att ta sig hem till sängen näst intill varifrån som helst i världen. Det gäller om du så är mitt i ett uppdrag.
Uppdragen i sig har avhandlats längre upp i texten, men tilläggas här skall att de inte tycks vara särskilt obligatoriska. Det enda straffet för att skippa dem är lite sämre teamwork mellan partymedlemmarna och uteblivna extraintäkter och material. Det vore kul att testa en no-quest-playthrough och se hur långt det går.
Tysta karbonpapper
En sista detalj som Square Enix ska ha fingerpekande för är karaktärsmodellerna. Alla de unika – protagonisten och dess gängmedlemmar, nära vänner och antagonister – är träffsäkra i sin design, både i 2D-porträtten och i 3D-modellerna. Det gäller framför allt de kvinnligt kodade karaktärerna (vilket enligt somliga Steam-användare är exakt alla). Bland NPC:er dröjer det dock inte länge förrän dubbletterna börjar trilla in. Liten flicka/pojke, tonårig tjej/kille, medelålders man/kvinna samt kärring/gubbe är de variationerna som finns – och det är pinsamt hur ofta de ser exakt likadana ut. Att hoppa från ett uppdrag till ett annat och se exakt samma modell (och i vissa fall är det verkligen exakt!) får det att kännas som ”questandet” är onödigt fluff. Det är synd, för som sagt finns här väldigt många berättelser att ta del av, vilka blir ”förbilligade” av modellupprepningarna.
Harvestella är ett riktigt kul och beroendeframkallande resurshanteringsspel och stundtals riktigt bra rollspel, men med en del skavanker. Det märks dock att det är utvecklat med stor kärlek, vilket inte minst bevisas av de ändringarna som gjordes i sista minuten. En kombination mellan ett typiskt JRPG och bondgårdssimulator är verkligen den mest träffande beskrivningen. Och även om Harvestella inte gör något av dem perfekt, har dess blandning av mekaniker och gott-till-riktigt-bra författarskap mycket att erbjuda.
Harvestella släpptes den 4 november 2022 på PC (via Steam) och Nintendo Switch med en prislapp på cirka 600 kronor (den fysiska utgåvan är i skrivande stund billigare). Den recenserade versionen är den på Steam, och möjlig tack vare en recensionskod.
