Det finns spel som är bra och så finns det spel som inte är bra. Men så finns det också spel som rent ut sagt är skit. Vilken kategori tror ni Hotel Transylvania 3: Monsters Overboard tillhör? Med två, snart tre, underhållande animerade filmer i varumärket är det lätt att tro att det anknytande spelet håller samma kvalitet som filmerna. Jag är här för att krossa den föreställningen och skina sanning i dunklet.
Hotell Transylvanien är inte direkt en film som nöts hemma hos oss. Inte på samma maniska vis som Frost och Vaiana i alla fall. Men det är en av de filmer som vi i familjen ändå kan se om tillsammans och ha roligt kring. Humornivåerna är flera så att barn av varierande åldrar kan skratta, samtidigt som vuxenhumorn går dem över huvudet. Sedan trean utannonserades har vi gemensamt sett fram emot en filmkväll med uppföljaren. Det föll därför naturligt för mig att gå in i Monsters Overboard-spelet med samma entusiasm.
Det fick jag bittert ångra.
Skeppsbrott
Hotel Transylvania 3: Monsters Overboard börjar med att Dracula och hans familj är på kryssning – om det utspelar sig i samband med den aktuella biofilmen eller efteråt framgår inte. Hur som helst förliser skeppet i en storm och vännerna splittras. Kaptenen berättar att de hamnat i Bermudatriangeln och kommit till de Förlorade öarna. Dracula, hans dotter Mavis och deras vänner måste återförenas och samarbeta med mystiska små monster för att komma därifrån.
Inga animationer, pratbubblor eller textrutor existerar i spelets inledning. Bara en stillbild på Drac.
Spelets premiss är det inget direkt fel på, men jag fick en illavarslande känsla när inledningen presenterades genom stillbilder. Inte samma typ av stillbilder man vanligtvis stöter på i japanska rollspel, utan skärmdumpar från förrenderade sekvenser som har en lägre grafisk kvalitet än Hotell Transylvanien från 2012. Det såg förfärligt ut.
Värre skulle det bli.
Skitgöra
När Monsters Overboard väl låter dig spela möts du av den mest kontraproduktiva kontrollen sedan Top Gun till Nintendo 8-bitars. Med hjälp av vänster styrspak rör du din figur över banan. Med samma spak siktar du dessutom för att markera viktiga interaktiva föremål. Detta resulterar i att siktet flyger åt alla håll och kanter när du spankulerar genom banorna. Dessutom finns det ett brott mellan objekt och skuggor som stör djupledsseendet och gör det besvärligt att precisionsmarkera föremål.
Till råga på allt är kontrollen ditt främsta verktyg för att klara spelets utmaningar. Monsters Overboard går nämligen ut på att värva och styra små odjur vid namn Impas. Dessa gör alla dina sysslor åt dig, de attackerar fiender, hämtar resurser och bär bråte. Men de lyder bara din vilja om du skickar dem på rätt arbete – med markören. Den bångstyriga kontrollen gör det knepigt att i realtid skicka och återkalla tjänarna smidigt. Därför har utvecklaren implementerat en automatisk hjälpfunktion som gör att tjänarna ”antar” vad du vill att de ska göra om ditt sikte är lite fel. Men om flera valbara tjänster finns i närheten av varandra kan du ge dig fan på att de små rackarna gör fel.
Monsters Overboard gör ett dåligt försök till att imitera Pikmins spelmekanik.
Den mest förargande bristen i spelet är att du mellan varje kommando måste återkalla tjänarna till dig. Jag kan inte för mitt liv förstå hur ingen i utvecklingslaget inte kunde forma en så enkel tanke som att tjänarna återvänder automatiskt när de är klara med ett kommando. Varje gång du skickar Impas för att bryta malm, måste du återkalla dem innan du ber dem plocka upp ädelstenen de grävde fram. Efter varje besegrad fiende måste de återkallas. Det här ansamlas till ett otroligt tidsslöseri som inte görs bättre av att alla aktiviteter i spelet är tråkiga.
Eftersom din figur inte lyfter ett finger är det lätt att få känslan av att du bara står och tittar på. Visst kan det i andra spel vara stimulerande att leda och fördela arbete mellan drönare, men i Monsters Overboard är det bara jobbigt och tråkigt.
Det finns fyra olika Impas, alla med olika utseenden och egenskaper. Men de förändrar inte sättet du spelar Monsters Overboard på och hade lika gärna kunnat vara en och samma.
Den generella spelloopen, det vill säga de återkommande mekaniska inslagen som spelet kretsar kring, är att samla Impas genom att springa runt och farma ädelstenar som de bär tillbaka till sitt bo. Detta är en otroligt tidskrävande syssla då du förlitar dig på reservstyrkor efter tuffa bossfighter. Sedan använder du dina Impas för att ta dig an hinder i banan, som till exempel ett fallet träd som ligger i vägen (spelhistoriens mest uttjatade blockad), eller bygga en bro med bråte. Ofta spenderar du flera minuter på att plocka och lämna ädelstenar eller flytta på skrot. Däremellan slåss du mot ointressanta fiender. Ja just det, sa jag att du har tio minuter på dig i varje session? Dracula och vänner är ju monster och kan bara vara ute på natten. Tydligen såg utvecklarna det som en viktig funktion att ha dygnscykler i ett spel om nattvarelser. Vad detta resulterar i är att du varje spelomgång stressar långsamt för att farma så många Impas som möjligt samtidigt som du försöker hinna med andra sysslor.
Ibland fastnar du i spelet vid en punkt där du behöver massa Impas men inte har några kvar. Då finns det inget annat att göra än spendera 40 minuter på att samla ädelstenar.
Glimten i ögat är en tår
Hotel Transylvania 3: Monsters Overboard har en positiv egenskap: humor. Titt som tätt säger figurerna några ord som ska locka till skratt. Till exempel ska du tidigt i spelet hitta Waynes valpar, men trött småbarnspappa som han är säger Wayne att du inte behöver skynda dig – alls. Ordvitsar, juvenila skämt och vuxenhumor visar att i alla fall någon i utvecklingsteamet sett filmerna. Tyvärr är dessa ögonblick alldeles för svaga för att väga upp för resten av spelets mediokra design. Ansträngningarna till skratt blir snarare deprimerande försök till att hålla igen tårkanalerna.
En ren besvikelse
Jag måste erkänna här att jag inte har spelat igenom hela Monsters Overboard, utan enbart fem timmar. Det räckte mer än väl. Med handen på hjärtat kan jag dock inte med säkerhet påstå att kritiken går att tillämpa på helheten. Däremot säger min intuition att spelet inte blir bättre i dess andra hälft. För det första är spelmekanik en bestående del av ett spel som inte förändras. För det andra är kvaliteten så låg att ingen ambition går att förnimma i produkten.
Hotel Transylvania 3: Monsters Overboard gav mig ett så dåligt första att jag inte kan förmå att ge det en andra chans. Det här är ett sådant spel som varken kommer uppdateras eller få en uppföljare. Det är ett spel vars enda syfte är att rida på samma våg som filmen och förhoppningsvis dra in några slantar. Jag hoppas dock att du tar min kritik seriöst. Komplettera den gärna med andra recensioner och glöm sedan att Monsters Overboard någonsin hände.
