Impact Winter kan sammanfattas snabbt med tre ord: Snö, snö och snö. Runt Juletid hade detta varit vad alla barn drömt om. Ibland får man dock för mycket av det goda, exempelvis när ett meteoritnedslag resulterar i att den moderna världen helt plötsligt begravs under tillräckligt med fruset vatten för att göra en snögubbe förkyld.
Du är Jacob – ledaren för ett litet följe med överlevare som tagit skydd i en begravd kyrka. En dag vaknar Ako-light, din robotkompanjon, till liv med en svag signal från andra människor. Exakt vad som sägs är svårt att avgöra, men av informationen ni lyckas få ur meddelandet så tycks hjälp vara på väg. Problemet är att denna är åtminstone 30 dagar bort.
Det är upp till dig som gruppens ledare och primära utforskare att hålla alla vid liv och gott humör fram till detta. Vintervindarna piskar på kyrkans väggar och resurserna sinar snabbt. Kommer ni överleva?
Trots vädret är Jacob den enda snögubben i spelet
Jag älskar postapokalyps. Jag älskar det till den graden att min psykolog troligtvis skulle hävda att jag har ett illa dolt begär att se den moderna världen i ruiner. Lyckligtvis för mig och min potentiella framtid som superskurk så har jag ingen psykolog. Istället har jag framför mig en speltitel som byter den radioaktiva ödemarken vi vant oss vid mot ett mordiskt snölandskap. Impact Winter ser onekligen annorlunda ut vid första anblick, men har det vad som krävs för överleva?
Tekniska problem
Min första utmaning med Impact Winter var inte dess mekaniker, utan att ens få det att fungera som jag ville från första början. Först och främst envisades spelet med att bara visas i windowed-mode, oavsett vilka inställningar jag körde med. Efter detta var det en del problem med själva interfacet: Även om man med muspekaren kan markera majoriteten av alla knappar och menyval i spelet så är det bara vissa som går att klicka på.
De andra kräver generellt att man använder Enter eller “Use”-knappen, vilket inte hade varit några problem om det varit ett genomgående val. Jag antog att detta var för att spelet var kodat med handkontroll i åtanke, så jag kopplade istället in min trogna Xbox-gamepad. Problemen slutade dock inte där, för även om kontrollen tekniskt sett funkade så hade deras kontrollschema utformats med Playstation-kontroller i åtanke, vilket ledde till att knapparna på ett Xbox-dito var bundna minst sagt kaotiskt. Ännu en gång: Detta hade inte varit ett problem om man kunnat binda om knapparna, men även om kontrollmenyn ser ut som att den har valet så finns inte funktionen med.
Nya kläder på gammalt koncept
Lyckligtvis är jag flexibel nog för att kunna spela trots dessa problem, så hur ser själva gameplayet ut? I all ärlighet är det exakt samma recept som i andra survival-spel i genren: vänd upp och ner på varje sten du hittar och hoppas på att du får tag i resurserna du behöver. Den stora skillnaden är dess deadline. Till skillnad från många andra titlar så är inte målet att klara sig så länge som möjligt utan du har en satt mållinje du behöver nå. Till att börja med är denna på 30 dagar, men allt eftersom du levlar upp Ako-light kan denna sänkas.
Du levlar egentligen inte upp din karaktär. Istället för att bara ha en samling teknologiträd så har du istället kompanjoner i baslägret som fyller samma funktioner. Exempelvis har du en kock och en annan som bygger överlevnadsutrustning. Samtliga har uppdrag du kan utföra för att låsa upp fler recept och ritningar. Dessa uppdrag låter dig också lära dig mer om deras individuella bakgrunder.
Varje karaktär utom Jacob själv har ett eget träd med föremål de kan bygga
Samtliga karaktärer, inklusive du själv, har flertalet mätare du behöver hålla på god nivå. Gör du inte det finns risken att folk dör eller lämnar gruppen. Dessa är de klassiska mätarna som hunger, törst och moral. Med vintertemat kommer dock även behovet av värme. Det finns en lägereld i kyrkan som måste hållas vid liv med vadhelst för brännbart material du kan finna. Ofta behöver du prioritera lägerelden mot andra projekt då saker som plankor används i mycket annat.
De är dessutom ganska skrymmande så det är svårt att ha många tillgängliga på samma gång. Du måste själv ransonera ut resurser till de olika karaktärerna och du kan även ge dem speciella förmågor. Dessa är oftast en positiv egenskap till kostnaden av en negativ effekt. “Heavy sleeper” låter exempelvis karaktären regenerera moral när denne sover. I gengäld behöver han eller hon sova längre för samma mängd vila
Långa resor
Det är ett långt malande efter resurser och även när du hittar vad du söker har du väldigt sällan plats. Detta leder till att du nästan alltid måste går flera vändor vilket snabbt blir enformigt. Även de närmaste skattgömmorna är flera minuters gång bort. Allt du har för att navigera är en radar med väldigt kort räckvidd och en sliten turistkarta. Du får dessutom väldigt få förklaringar om hur man använder de andra verktygen i spelet. Man kan exempelvis bara öppna stora containers med C4, men man får själv gräva upp hur och var detta tillverkas.
Utöver en väldigt liten mängd djur så finns det inte så mycket liv alls ute i vildmarken. Namnet The Void känns alltså passande, men på fel sätt. Man kan hitta vissa läger för nomader som byter material mot fröer. Detta är ett stabilt alternativ att enkelt hitta mer sällsynta resurser. Fröer tar inget utrymme i packningen så varje gång du hittar några behöver du inte prioritera dem över nåt annat. Du har en helt separat kategori bara för dem.
Det tar inte lång tid innan dina resor blir så utdragna att du måste ta med dig lägerutrustning
Visuellt charmerande
Impact Winter är ett snyggt spel. Om det är någon front de verkligen glänser på så är det här. Allt ifrån den deras valda grafiska stil till hur spelvärlden är uppbyggd får mig att fnittra som en liten skolflicka. Det är precis rätt känsla av hopplöshet som förmedlas när stackars Jacob pulsar fram i meterdjup snö till deras vackra men dystra soundrack. Det är precis lagom mycket landmärken för att allt inte ska se ut som ett enda snötäckt fält.
Även i de fallen då Ako-light får slut på batteri kan du relativt enkelt navigera dig tillbaka till kyrkan. I alla fall så länge inte minnet sviker dig. Begravda byggnader blir under snötäcket konstgjorda grottor. Första gången man klättrar ner i ett bostadskvarter som nu är gömt inne i stora istunnlar känns rent magiskt.
En gång i tiden var detta en generator utomhus – idag är det en skatt begravd under hundratals ton med snö och is
In alles
Med alla tekniska problem så undrar jag i all ärlighet om jag istället för den färdiga produkten fick en tidig betaversion. Även efter flertalet patcher så är dock den stora majoriteten kvar. Inte ens dess charmiga grafik kan rädda dem där.
Överlag är det en fantastiskt snygg och intressant spelvärld med ett intressant koncept med en satt deadline. Dess gameplay känns dock bristfälligt testat och balansen mellan att aktivt göra saker och att bara springa från punkt A till B är nära obefintlig. För varje timme du spelar så spenderar du kanske 45 minuter med att bara trycka ner samma knapp i samma riktning. Hade inte risker som rovdjur i stil med vargar funnits hade det varit så monotont att jag knappt kunnat kalla det färdigt som spel.
Trots vissa enstaka fordon så tar alla resor i The Void absurt lång tid
Jag vill verkligen gilla Impact Winter. Dess värld är riktigt snygg och jag vill se den utforskas mer, men tyvärr gör inte dess gameplay det rättvisa. Det är inte nog med nytänkande för att det ska stå ut nämnvärt från sina rivaler i genren och den enda egentliga säljpunkten är dess utseende. Med frustrerande tekniska problem och monotont gameplay kan jag inte ge Impact Winter betyget som jag tycker att konceptet borde fått. Allt jag kan ge titeln är ett kyligt bemötande.
