Jag kan erkänna att jag inte har spelat några spel i Legoserien tidigare. Jag har provat några stycken, men aldrig riktigt spelat dem. Det är på både gott och ont, då jag kan se spelet med färska, opartiska ögon. Det som är mer åt det onda hållet är all fantastisk humor jag missat! Herregud, legomänniskor, det tar ju aldrig slut! Bland de spel jag spelat nu senast är Lego City Undercover ett som åtminstone håller mig fast i huvudstoryn. Jag VILL fortsätta den, då den erbjuder mig ny humor vart jag än hamnar. Storyn är generisk och inte ett dugg originell, men i ett dylikt spel behöver den inte vara det. Den håller ihop och tappar inte tråden, trots sitt upplägg, vilket är viktigare för mig.
En aldrig sinande brunn av skratt
Konstapel Honey är lika korkad som rolig. Glöm inte att läsa all galenskap han häver ur sig i laddningssekvenserna!
Jag är väldigt kräsen och selektiv när det kommer till humor. Det betyder inte att min typ av humor håller en högre kvalitet, men jag tycker om när det är lite genomtänkt och anspelar på motsatser. Antingen i sarkasm, ironi eller liknande. Små menlösa detaljer kan även de skapa en fantastisk komik och starten på Lego City Undercover ger mig både och. Chase frågar Honey (ett namn som känns genomtänkt, inte slumpmässigt) om han behöver hjälp med att bära den busslast av munkar han vinglar runt med. Efter att ha tappat precis allihop tar han en sekund för att vi ska få ta in misslyckandet, innan han svarar ”nej då, det är lugnt”. Det är inte menat som sarkasm, särskilt inte med tanke på att Honey är en comic relief som heter duga. Han är bara för dum för att fatta det.
När Chase sedan sparkar en munk i ansiktet på honom, utan att på något vis avbryta diskussionen, kommer det där härligt slumpmässiga in i bilden också. Jag blev kär i spelet nästa omedelbart och humorn fortsätter leverera på ett perfekt sätt. Den försöker inte vara för spydig, utan håller det på en snygg, torr nivå som skulle få de mest hängivna brittiska komikerna att ge spelet några slow claps.
Vissa kanske tycker att humor inte ska föra ett spel framåt och dee har helt rätt. Det kan dock vara en viktig byggsten, som det är i Lego City Undercover. Vissa spel använder pangpang, andra använder pussel – Lego City Undercover använder humor. Det lyckas väldigt bra med det också. Det är inte direkt Dassboken som stått modell för humornivån, vilket gör en otrolig skillnad. Humorn är inte intvingad och skitnödig utan känns genuin och välskriven i de flesta fall. Eftersom spelet bl.a. är för barn kan manusförfattarna inte använda fullt så grov humor som de kanske skulle vilja, men som en barnslig vuxen känner jag att det är helt okej ändå. Det måste inte vara grovt för att vara roligt. Att höra en kille gå förbi och tänka extremt högt: ”JAG UNDRAR VARFÖR JAG INTE FICK JOBBET PÅ BIBLIOTEKET?” talar bara för hur subtil och smart humorn för det mesta är.
Den som har mest saker när han dör vinner!
Samlandet. Detta eviga samlande som går att undvika men nästintill omöjligt att ignorera. Konstant saktar det ned dina framsteg då du bara MÅSTE ha den där raden med studs innan du sticker vidare. Är det något som gör Lego City Undercover så tilltalande så är det allt samlande. Utvecklarna driver med samlandet i Banjo & Kazooie: Nuts & Bolts och det här spelet lever upp till stereotypen så väldigt bra. Det är ett konstant samlande, men det känns helt underbart att springa runt och plocka studs och legobitar, precis som i tidigare spel. Studs, som är spelets valuta, används för att bl.a. köpa loss nya fordon och förklädnader. Om du kör vårdslöst och krockar med det mesta, eller leker vandal och slår sönder saker, får du legobitar. Dessa används för att bygga ’superstrukturer’ runtom i Lego City. Om du hittar särskilda specialklossar får du en hel bunt byggbitar att bygga upp ditt förråd med.
Utöver själva valutan finns det en myriad av saker att göra och du kommer se ”?/?” mer än en gång. Det finns mycket att samla och få ihop och spelet kommer definitivt erbjuda en hel del timmar utöver huvudstoryn. För alla samlare med mild OCD kan jag definitivt rekommendera Lego City Undercover. Det enda som kunde göra spelet bättre är en lista att bocka av manuellt medan du spelar, bara för att se vad du åstadkommer på vägen.
Självklart kan du, som i tidigare legospel, ägna dig åt tvångsmässigt samlande och förstörelse med en vän också. Spelet erbjuder flerspelarstöd och tillsammans med en vän blir spelet ännu roligare. Som spelare två kan du hoppa in när du känner för det. Ta bara en kontroll och tryck in dig i matchen, så är du med. Fler spel borde lära sig av det här och implementera en drop in-funktion för andra spelare. Det är inte bara smidigt, men väldigt lätt att spela med vänner, utan att behöva gå igenom en massa överflödiga menyer.
Snygg speldesign
Du kan åka en mängd olika fordon, bl.a. motorcyklar.
Trots att Lego City Undercover har några år på nacken, det släpptes till Wii U 2013, håller spelet ändå en bra kvalitet. Den nya versionen är mest bara en portering och med den stilrena, ikoniska grafik som Legospelen erbjuder kommer spelet definitivt åldras med värdighet, åtminstone visuellt.
Inte nog med att det är en fröjd att se alla legoskapelser, spelet har en välfungerande och rolig spelmekanik när det kommer till alla pussel. Med hjälp av vissa förklädnader du hittar kan du låsa upp nya förmågor. Om du följer storyn kommer dessa förmågor komma till pass i nästa uppdrag och det är lika lätt som tillfredsställande att lösa dem. Inget är överdrivet krångligt, utan mer en att-göra-lista att beta av för de äldre spelarna.
Trackbackeffekten är väldigt stark här, då du hittar många dörrar, pussel och hinder som inte låter dig komma förbi. När du väl fått en ny förmåga är det svårt att inte ge sig iväg på skattjakt för att försöka hitta det du tidigare inte kommit åt. Med en stark samlarmentalitet blir det svårt att inte ge sig ut och bara rota runt för att se vad du inte hittat än.
Vad gäller spelets design så är det självklart lego som är temat. Som gammal legofantast är det otroligt inspirerande att se alla saker och jag vill köpa en massa nytt lego, bara för att bygga många av sakerna jag ser. Precis som pixelgrafik och dess innovativa hantverk är Lego samma typ av konst för mig. Du arbetar med ett väldigt begränsat medium, men hittar lösningar som skapar den där tydliga bilden alla kan se iallafall. Det är fantastiskt, inte bara ur ett designperspektiv, men som ren innovation också.
Baksidan av myntet
När en spelar Lego City Undercover är det svårt att inte tänka på GTA-serien. Du rör dig i en sandlåda i form av en stad, jobbar undercover för olika kriminella grupper och kör fordon kors och tvärs. Det första som påminner mig om att det inte är ett bilspel är kontrollen. Den är inte horribel, men är absolut inte så bra som den skulle kunna vara. Du vänjer dig och det är ett mindre skönhetsfel i ett annars så snyggt spel. Checkpoints fungerar också lite konstigt, då jag inte hittat någon möjlighet att spara manuellt än. Jag måste helt förlita mig på autosparfunktionen. Efter att ha tagit mig till ett nytt område – på en ö! – måste jag, efter att jag startar spelet igen, börja vid polisstationen. Jag har inte ett minne av hur jag tog mig dit, desto mindre varifrån. Waypointen pekar på huvudmålet, så jag får inga ledtrådar på hur jag kan ta mig dit heller. För att vara ett spel avsett för barn känns det lite dumt. Jag började leta efter en båt så fort jag lämnade polisstationen och tog mig dit, men det är fortfarande ett opedagogiskt sätt att guida spelaren.
Polisen i Lego City är inte den skarpaste, trots stjärnor som Dirty arry, Sherlock Holmes och radarparet Starsky & Hutch.
Lego City Undercover förtjuser på mer än ett plan
På det stora hela är Lego City undercover ett riktigt roligt spel, både vad gäller gameplay, spelelement och humor. Allt flyter samman på ett väldigt tillfredsställande sätt och det finns inga direkta klagomål. Spelet är perfekt för de som vill ha något att slöspela med jämna mellanrum, utan att behöva sätta sig in till 100%. Det är underhållande och lättsamt och passar minst lika bra för en yngre som äldre publik. Humorn är många gånger lite för avancerad för barn, så vuxna är en ganska tydlig målgrupp där. Att spelet påminner oss om gamla klassiker som Ratchet & Clank, Banjo & Kazooie och liknande samla-prylar-spel gör knappast saken sämre. Med ett sandlådeupplägg som GTA har spelet en hel del att utforska och det kommer definitivt äta upp speltimmarna för den som vill ge sig in i det.
Weee
Kanske ska ladda ned appen