Denna gång är det Ninjago-serien som ska få sig sin tid i rampljuset och även om LEGO-filmerna har varit helt ok tidigare (jag tittar främst på dig, LEGO Batman the Movie) så vet jag inte om denna kommer vara lika skoj. Spelet känns däremot som något som håller måttet, speciellt om man är runt sex år gammal, vilket jag gissar är målgruppen är. Jag vet däremot inte om vuxna kommer ha lika kul med LEGO Ninjago Movie Video Game när det vankas genomspelning med barnen, men det är givetvis upp till var och en.
Because I´m super, super old
Rent storymässigt så följer spelet i filmens fotspår. Du spelar en ung ninja vars far råkar vara en superskurk som gör sitt bästa för att ha sönder och/eller ta över Ninjagostaden. Det är upp till dig och dina ninjakompanjoner att stoppa din far och samtidigt lära dig alla hemligheter som det innebär att vara ninja. So far so good.
Presentationen blir dock ett virrvarr av olika uppgifter som skall slutföras och samtidigt som du spelar så slungas du runt mellan olika karaktärer samtidigt som bandesignen inte har ändrats speciellt mycket sedan tidigare LEGO-spel. Det gäller att slå sönder så mycket som möjligt medan du rör dig i ganska linjära banor. Du samlar på dig mynt som agerar både erfarenhetspoäng samt betalning för att låsa upp nya grejer i spelet.
Karaktärerna är lite småsega i sättet dem rör sig och jag har fått göra om vissa moment ett par gånger då responsen inte varit så tight som man kunde ha hoppats på. Jag förstår såklart att det inte rör sig om ett spel som är riktat till någon annan publik än barn, samtidigt som det känns trist att det inte lagts ner energi på kontrollen. Andra plattformsspel som känns mer tighta i sin kontroll lockar till en naturlig utforskarglädje, medan det i LEGO Ninjago Movie Video Game mer känns enerverande att försöka ta sig runt på banorna.
Något som också är lite irriterande är när man samlat på sig tillräckligt med mynt för att kunna uppgradera. Istället för att få göra det i lugn och ro efter banor eller i alla fall när man själv tycker att det passar, så poppar det upp en obligatorisk ruta som tar dig till en ny skärm för detta. Hela spelet pausar och råkar man vara i ett stressigt moment så stör det ut ens koncentration. Märkligt designval och jag hoppas att det inte dyker upp i andra LEGO-spel.
It takes two to tango… and ninja!
Spelet blir lite roligare när man tar med sig en kompis och det är väl egentliga samma i alla LEGO-spel. Det blir lite mer av en tävling när man är två och även om man delar på resurserna som samlas in så känns det bättre att veta att det var en själv som pillade in alla mynt. Superlarvigt måhända, men så är det!
Spelet är också redigt snyggt. De allra flesta nivåer man besöker är detaljrika och det känns som om man skulle kunna sträcka in handen och plocka upp bitarna som lyser upp på skärmen. Det är roligt att se hur vissa bitar används i designen och hur det kan vara när folk är lite kreativa med något så enkelt som LEGO-bitar, även om det är helt digitalt.
Texturerna som pryder alla väggar och modeller är välgjorda och animationsarbetet är riktigt bra. Det som dock håller tillbaka spelet lite är att blir ganska markanta frame drops när mycket saker händer på skärmen. Det känns som att spelet är lite dåligt optimerat, då även laddningstider blir väldigt långa till och från.
When all is said and done
Lego Ninjago Movie Video Game känns lite som ett ganska hastigt ihopplockat och rätt så opolerat spel. Tidigare LEGO-spel har ändå varit helt ok och med sin tilltänkta målgrupp så har dem erbjudit underhållning väl värt pengarna. I det här fallet har utvecklarna snarare satsat på att få ut en snygg produkt i takt med filmen och inte tänkt så mycket på att optimera det färdiga spelet. En cashgrabb som nog kommer fungera, vilket kommer få utvecklarna att se att man inte alltid måste göra snygga spel för att lyckas.
Klara
Älskar Ninjago!