Sist jag spelade Life is Strange slutade det i en fruktansvärd tragedi. När jag en vecka senare startade upp den tredje episoden trodde jag inte att det kunde bli sorgligare. Jag hade fel. Life is Strange Episode 3: Chaos Theory avslutar med en chockerande vändning som följde med mig i flera dagar efter att jag lagt ner handkontrollen. Vad jag trodde var en möjlighet att rädda livet på en karaktär visade sig istället bli ett skolexempel på det popkulturella mantrat: ”don’t fuck with the timeline”.
Breaking the law
Episod tre tar vid bara några timmar efter tvåan. Det är mörkt ute. Max (min och min fästmös Max) vaknar till vid sitt skrivbord efter att ha gråtit sig till sömns. Vibrationer från hennes mobiltelefon signalerar att hon fått sms från sin bästis Chloe. Hon uppmanar Max att möta henne utanför campus, med motivationen ”rör på arslet”. Kort därefter bryter sig de unga kvinnorna in på skolan för gräva upp skit på diverse skumma figurer de träffat i tidigare avsnitten – och skit finner de.
I tidigare episoder har Chloe mest framstått som en klichérebell, men här får hon många fler nyanser och blir avsnittets stora stjärna.
Växlandet mellan spänning och lugn i episoden är perfekt avvägd. Under de två, tre timmar det tar att avsluta delen hade vi inte en enda tråkig stund (förutom de inledande fem minuterna som vi totalt fastnade på). Dialogerna mellan Max och Chloe är superbt skrivna och det är ett nöje att se dem munhuggas med varandra ena sekunden för att i nästa kramas. Episod tre kretsar helt kring relationen mellan de båda bästisarna och under avsnittet växte både Chloe och Max på oss.
Dynamiken mellan Max och den försvunna Rachel är också intressant. Flera gånger går det att ana en svartsjuka från Max sida.
Tempomässigt är det här det bästa avsnittet.
Mognad
I min recension av episod två beklagade jag mig över att Max chronotopiska krafter inte användes för mer komplicerade pussel. I det här avsnittet har jag kommit att acceptera spelets förutsättningar och ramverk. Jag tror mig förstå varför utvecklaren Dontnod Entertainment valt att hålla sig till dialogpussel och trial and error-logik. De har säkert papperskorgar fulla med skrotade spelfunktioner i sin studio och jag är säker att ingen avfärdades utan god anledning. Jag förstår det nu och jag är nöjd med vad jag fått.
Med den insikten har jag kunnat njuta mer av berättelsen och de utmaningar som faktiskt presenterats för mig, samt hybrisen som uppstår när Max dribblar förbi någons muntliga försvar efter att ha tagit reda på information och sedan spolat tillbaka till dialogens start. Denna typ av tidsstyrd tankeläsning är något som Chloe skämtar om på ett skönt metaplan.
Utvecklaren envisas däremot med att skicka ut Max på små meningslösa fetch-uppdrag. De kanske har ett syfte för handlingen, men är totalt korkade rent spelmekaniskt. Att hämta mjölk och ägg i ett kök enbart för att föra en dialog framåt är speldesign när den är som dummast. Glasflaskorna från episod två ger mig fortfarande mardrömmar och jag undrar om producenten Luc Baghadoust sover lugnt om nätterna efter det och andra dumma designbeslut.
Min fästmö tycker att jag överdriver men jag får krupp när sån här mekanik inte känns rättfärdigad.
Sovmorgon!
Kommer katarsis?
Efter tre cliffhangers som ständigt tagit berättelsen i nya, oanade riktningar, undrar jag om utvecklarna kommer lyckas knyta ihop säcken utan att göra en Mass Effect 3. Med bara två avsnitt kvar att avrunda storyn på oroar jag mig för att några lösa trådar (det vill säga beslut som tagits) ska falla mellan stolarna. Styrkan i Life is Strange har än så länge varit just det välskrivna manuset och de starka karaktärsporträtten. Det vore trist att schabbla till det nu. Framförallt när jag kommit att älska verket.
Jag och min fästmö håller tummarna för ett värdigt avslut på denna fina historia.
Life is Strange – Episode 3: Chaos Theory finns ute nu på PC, Playstation 3 och 4 samt Xbox 360 och One.
OBS: Betyget gäller enbart denna episod av Life is Strange.
