Ett tangentbord fyller flera olika funktioner. Köper du ett ”gaming tangentbord” ska det givetvis leverera i spelen du spelar. Det är dock bara en bråkdel av vad en ska kunna kräva av ett tangentbord. Jag skriver väldigt mycket med mitt och det finns en del att säga där. Till att börja med så fick vi ett engelskt tangentbord, vilket betyder att alla symboler sitter lite hipp som happ. De överensstämmer inte alls med vad som faktiskt hamnar på skärmen. Det kan verka orättvist men det är fortfarande något som drar ned intrycket (och betyget) för mig. Beklagar Speedlink, men nu blev det som det blev.
För ca 190 kronor kan du komma över Ludicium från Speedlink och det är ett helt okej pris. Det känns lagom basic och det är ungefär vad det är också. Med en stilren design som inte fyller ut i onödan är det ett väldigt kompakt och snyggt tangentbord. Det använder sig av alla standardtangenter (som NumPad på högersidan) men har minimalt med utrymme runtomkring. De mekaniska tangenterna har ett förvånansvärt tillfredsställande motstånd och det känns skönt att skriva på det. Det slamrar inte lika mycket som mitt andra tangentbord och det låter faktiskt bättre när en smattrar på.
De vänstra sidoknapparna låter dig snabbt komma åt startmeny, miniräknare och andra OS-relaterade funktioner. De högra sidoknapparna låter dig sköta den mediaspelare du använder. Istället för att tabba fram Spotify varje gång kan jag sköta det därifrån istället. Jag gör det varje gång och det känns naturligt och bra.
Fint att titta på, mediokert och t.o.m. lite frustrerande att använda.
Pekfingervalsen blir ett ofrivilligt måste
Något jag har märkt när jag skriver är att mellanslag ibland inte vill registrera som folk. Mer än en gång har jag fått gå tillbaka och dela på ord som inte ska sitta ihop, vilket både är irriterande och tidskrävande. Med engelsk layout sitter symbolerna på helt andra ställen och jag får gissa mig fram när jag tappar rytmen. I vanliga fall kan jag skriva obehindrat utan att titta särskilt mycket på tangenterna, men ibland behövs periferin för att balansera ut det. Det finns inte här och det tar mycket längre tid att skriva texter.
Med dåligt markerade symboler på tangenterna känns det som att jag lika gärna kan ta bort dem och bara gissa mig fram i alla fall. Jag har ingen lampa som lyser upp tangentbordet när jag använder det, men det ska inte behövas heller. Med mitt andra tangentbord ser jag symbolerna mer än väl och har aldrig haft några problem att skriva med det. Med Ludicium känns det som att jag måste lära mig skriva igen. Och det är inte särskilt eftertraktat.
De lampor som finns på tangentbordet är lika lättlästa som symbolerna på tangenterna – inte alls. När jag har det mörkt tycker jag att jag borde se lamporna tydligare, om Caps-, Num- eller ScrollLock är aktiverade. Men nej, det är knappt synligt. Istället för att stirra på de små obefintliga lamporna är det lättare att bara testa sig fram och se om de är aktiva eller inte. Men det är något jag redan har vant mig vid, tack vare (på grund av!) symbolernas aviga placeringar.
Ett alternativ när du snabbt behöver ett nytt tangentbord
Om jag skulle gå till en butik och leta efter ett bra tangentbord hade jag tyvärr struntat i Ludicium. Det är helt okej, men inte mycket mer än det. Du kan spela med det, men det erbjuder inget särskilt utöver det. I skrift känns det undermåligt och på grund av ett engelskt tangentbord är det mest bara frustrerande för egen del. Hade jag haft en svensk layout på det hade det underlättat lite, men med otydliga symboler och mysteriet med den svårtflirtade space-knappen känns det inte särskilt lockande.
Det fyller sina grundläggande funktioner, men då den här nivån finns det gott om alternativ och jag ser tyvärr inget skäl till att välja det här tangentbordet framför något annat. Jag gillar deras trådlösa mus Fortus, men det är inte värt att matcha den med det här tangentbordet.
