Tidslinjen för japanska rollspel med Mario i huvudrollen är lång och börjar bli skapligt invecklad. Sedan 1996 års Super Mario RPG: Legend of the Seven Stars har vi fått två distinkta rollspelsserier med Mario i huvudrollen: Paper Mario och Mario & Luigi (dessa två gjorde till och med en cross-over 2015 i form av Mario & Luigi: Paper Jam). Det senaste av dessa är Mario & Luigi: Bowser’s Inside Story + Bowser Junior’s Journey. Det är en nyversion baserad på originalet till Nintendo DS från 2009, vilket förklarar det skapligt långa namnet. Det följer hyfsat tätt på nyversionen av seriens första del, Mario & Luigi Superstar Saga + Bowser’s Minions, som kom ut 2017. Är Mario & Luigi: Partners in Time nästa mål för nyversion, månne?
Jämfört med andra J-RPG
Marios rollspel är lite speciella, även jämfört med andra J-RPG. De som dabbat i något av spelen förut vet att stridssystemet är byggt kring tajming och ofta ska väldigt specifika villkor uppfyllas innan man kan börja dela ut rejäl skada. Bowser’s Inside Story är upplärd i samma skola, men med den extra gimmicken att båda bröderna kontrolleras individuellt från varandra. De kan attackera var för sig eller köra ”bro attacks” – och här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Här finns en mängd attacker att låsa upp. Den ena är mer bisarr än den andra och de kräver viss fingerfärdighet om du ska få in någon hyfsad skada på fienderna.
I motsats till detta är Bowsers handgemäng något enklare, men i grund och botten handlar även det om att hålla rytmen och vara observant på båda skärmarna. De flesta strider kan faktiskt vinnas utan att spelaren tar skada alls, men då gäller det som sagt att inte klanta till det. Tack och lov ger Bowser’s Inside Story dig för det mesta bra genomgångar, massvis med tips och tricks och möjligheten att både se på en demonstration av och öva varje attack. Pedagogiska pluspoäng som du dessutom kan välja att inte ta del av.
Som en (bra) barnbok
Berättelsen i Bowser’s Inside Story är ungefär lika bisarr som titeln: Svamprikets invånare får ett virus (’the blorbs’) som gör dem stora som ballonger. Prinsessan kallar till krismöte som kraschas av Bowser. Denne kastas ut med huvudet före av Mario och vi får nu, som i många andra Mario-rollspel, tillfälle att själva kontrollera styggingen. Här hinner vi stöta på och bli lurad av spelets riktiga onding, Fawful. Fawful lurar Bowser att sluka en suspekt svamp som gör att han inhalerar allt i sin väg – Peach, Mario, Luigi, ett antal Toads och en mängd olika föremål – och spelet är härmed sin titel berättigat.
Berättelsen kanske inte känns som ett försäljningsargument, men det är det. Manus går hand i hand med designen genom hela spelet. Bowsers inälvor är lika fantasifullt gjorda som de kan vara irriterande att navigera i (jag återkommer till detta). Det hela är gjort med den humor som kännetecknar varenda Mario-RPG undertecknad har bekantskap med och jag läser dialogen med ett konstant leende på läpparna.
Välljudande
Något som kommer att slå dig som är lika oinvigd som jag i just Mario & Luigi-serien är hur fantastisk musiken är. Här finns panflöjt, elgitarrer, xylofoner, ja allt som man förväntar sig av ett modernt J-RPG-ljudspår. Men så är det ju också Yoko Shimomura som står för tonsättningen – komponisten till spel som Legend of Mana och Kingdom Hearts. Det här är ett genomgående bra soundtrack som tack vare 3DS:en låter ännu bättre än sitt tio år gamla original.
Allt är inte frid och fröjd … men näst intill
Det här spelet älskar att ständigt överraska dig med nya mekaniker och system. Emellanåt blir det lite för mycket, även om du som spelare ges god tid att lära dig det nya. Kanske hade man kunnat renodla eller strömlinjeforma kontrollerna något, men då hade man också berövat spelet något viktigt. De flesta kontrollmetoder, minispel och andra mekaniker under huven har trots allt en sak gemensamt: De fungerar riktigt bra.
Andelen tillfällen som kontrollen på ett eller annat sätt blev irriterande var när jag förväxlade de olika kontringskommandona (alltså mänsklig faktor). Men här finns tyvärr även ett par tillfällen som utvecklarna borde hållit fingrarna i styr. Dessa gäller uteslutande ”snabba” växlingar mellan Bowsers och Mario-brödernas perspektiv. Fyll magen med vatten → gör grej → töm ur vatten igen → gör nästa grej → drick igen. Det vore inte lika irriterande om växlingen kunde ske snabbt eller med bara ett knapptryck, men så enkelt är det tyvärr inte. Dessa moment är inte många (tre stycken), men att de ens finns där känns inte helt hundra.
Jäkla veganer. Det eskalerade fort.
Eftertexterna
På tal om helt hundra så finns här mycket gott att hämta för ”kompletionisten”. Här finns bönor att inbringa (ökar attack, försvar och sånt trevligt), pussel att pussla på tid, broscher att betala för, attacker att anskaffa, block att bräcka och mycket mer. Och det bästa av allt – här finns ingen ”point of no return”. Det är fritt fram att komma tillbaka efter sluttexterna och fortsätta precis som före.
Trots att det är Nintendo 3DS som får det här spelet så har det inget stöd för 3D – alls. Med det ”ansiktslyft” denna nyversion fick över sitt original är det synd att man inte kunde implementera det. Först kan man tro att det beror på att spelet består av uppiffad, men återanvänd grafik. Efter att ha tittat lite på originalet kan jag konstatera att så inte är fallet (och att jag utan tvekan föredrar förlagans grafiska stil). Jag är medveten om att jag troligen är den enda som faktiskt saknar stöd för 3D, men oavsett så är det trist att det här spelet, som kan bli ett av konsolens sista stora, saknar en funktionalitet som maskinen trots allt är synonym med.
Post-credit bonus
Bowser Jr’s Journey är ett smågulligt extrascenario som utspelar sig samtidigt som spelets huvudberättelse. Det är mer eller mindre ett minispel bestående av strategisk tjurrusning, inte helt olikt Streetpass Battle.
