Som gammalt Fantomen-fan är ett spel som The Phantom ett otroligt kärt återseende. Senaste gången vi fick ett spel med den Vandrande vålnaden var ett baserat på den tecknade serien The Phantom 2040. Det släpptes på Super Nintendo, SEGA Mega Drive och Game Gear år 1995 – ganska precis 30 år sedan. Tajmingen är ypperlig. Är det något som kommer få mig att ansluta mig till superhjältemanin så här sent omsider, är det just Fantomen. Men med höga förhoppningar riskerar man ju också ett platt, hårt fall.
Fan-ta-den!
Serien The Phantom skapades av Lee Falk 1936 och publicerades som söndagsstripp i många år. Själva storyn sammanfattas bäst av spelets intro: Året var 1536 och ett handelsskepp överfalls av pirater kring Afrikas östkust. Skeppet blir förstört och en pojke vid namn Christopher Walker är enda överlevande – räddad av sin far ögonblick från döden. Christopher spolas i land i Bengali där han växer upp och svär hämnd på pirater och allsjöns (hihi) avskum.
Fantomens otaliga berättelser löper genom generationer till tidigt 1900-tal och där vi nu befinner oss, vid den 21 generationen. Vår huvudperson åtnjuter lite ledighet med sin fru tillika spelare 2, Diana, då djungeltrumman går och det är dags att ge Singh-piraterna på käften igen.
Som sagt, att se Fantomen, Diana, Hero (hästen), Devil (vargen), Kit, Guran och Dogai Singh själv efter alla dessa år är en fröjd. Här finns en rik mytologi att låta sig inspireras av för spel och flera olika genrer att tackla uppgiften med. Valet för Art of Play Interactive föll på ett slagsmålsspel i stil med Final Fight och Streets of Rage. Resultatet är dock inte i närheten av samma liga.
Fan-ta-mig!
De flesta av oss kan digga en bra brawler. Slå ihjäl allt i din väg och gå vidare; det är så befriande enkelt. The Phantom låter dig till och med göra det med en vän (som får kontrollera Diana), vilket nästan är ett måste för genren och gör spelen i den så mycket bättre. Det visar sig dock att det krävs mer av formeln än så för att skapa ett kul spel.
The Phantom dras med flera rejäla styggelser som förtar nöjet för mig. Det första som händer när jag startar det är att jag testar menyerna Vault och Options. Båda tar mig till en mörk skärm när jag backar ur dem, vilket tvingar mig att starta om spelet. Det första intrycket är med andra ord hemskt.
Väl inne i storyläget (det enda du kan köra till en början) verkar det mesta faktiskt bättre. Mellansekvenserna ser ut som hämtade ur en serietidning och karaktärerna har röstskådespel som inte låter fy skam. De största problemen börjar egentligen med spelkänslan. Så fort du får kontrollen över Fantomen (eller Diana) känner du direkt att budgeten för The Phantom inte är enorm. Känslan är ungefär lika oprecis som vissa WayForward-spel (Justice League: The Flash, för att nämna ett). Du kan aldrig vara helt säker på att en attack träffar en fiende, men du kan vara säker på att de flesta fiendeattacker träffar dig. Receptet på frustration kan inte bli mycket tydligare.
Ojämnheten når dock sin kulmen när buggarna börjar bli synliga. Fiender som flyter eller fastnar i bakgrunden, grafiska element som beter sig skumt, din spelarkaraktär som fastnar i en animation; listan blir väldigt lång för ett slagsmålsspel på fem rätt ynka banor.
Låt vålnaden få gå vidare
Jag önskar att jag kunde säga att bandesignen åtminstone gör sitt för att förhöja upplevelsen, men det fortsätter faktiskt rätt pinsamt även där. Flera banor ber dig gå från punkt A till punkt B, varpå du hittar en karaktär som ber dig gå tillbaka till A igen. Det händer inte heller en gång, utan tre! Även om var ”stage” består av några olika scener, motsvarar dessa tre en rätt stor del av spelet. Jag ska ära den som äras bör: miljöerna i sig är omväxlande och ett antal jaktsekvenser gör ett tafatt försök att bryta upp enformigheten.
Här ska också nämnas att fiendevariationen faktiskt inte helt körd i botten. Det är dock en klen tröst när slagsmålet i bästa fall känns okej, och i sämsta fall känns som en syssla för att komma till nästa område.
Är musiken åtminstone bra? Jag minns den inte, så antagligen gjorde den sitt jobb gott nog. Ljudmässigt är The Phantom bra i både effekter och röster (och antagligen musik då); enda irritationsmomentet kommer från upprepande dialog. De är dock korta och du kan trycka förbi de allra flesta.
Jag vill inte banka på ett lik som, så att säga, redan dött 20 gånger redan, men The Phantom är helt enkelt ett riktigt skitspel i sin nuvarande form. Även om ett par patchar kan dra upp det till ett godkänt betyg kommer det aldrig nå upp till genrens giganter. Antagligen platsar det inte ens i B-laget. Det är helt enkelt för kort, för slarvigt och för slätstruket. Det är synd på en entitet som Fantomen. Men jag är faktiskt inte säker på att upphovspersonerna är helt belästa inom serien. Bland karaktärerna saknas nämligen Kits tvillingsyster Helouise! Jag säger inte att hon kunnat rädda Fantomen, men kan det i ärlighetens namn bli så mycket värre?
The Phantom släpptes den 12 mars på PC och Mac (via Steam), PlayStation 4–5 samt Nintendo Switch. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
