Jag höjde Insomniac Games tolkning av Spider-Man till skyarna i den recension jag skrev för två år sedan. Jag påstod till och med att det kanske var det bästa superhjälte-spelet någonsin. Det är en åsikt jag står fast vi än idag, trots att jag var mer än lovligt trött på att samla mer eller mindre värdelösa föremål när spelet led mot sitt slut. Frågan är om Spider-Man: Miles Morales lyckas ge serien den vitamininjektion som behövs för att fånga fansens intresse?
Miles Morales är ingen ny stjärna för de som är bekanta med Spindelmannens universum. I serievärlden axlande han rollen som Spidey redan 2011 efter att Green Goblin helt enkelt tagit livet av Peter Parker. I spelet är det dock inte lika dramatiskt. Peter åker kort och gott på semester och lämnar över ansvaret för New Yorks trygghet till Miles. I inledningen får vi se de båda superhjältarna slåss sida vid sida, men ganska snart lämnas Miles Morales åt sitt öde. Och det är stora skor att fylla.
Miles har ett stort hjärta
Även den här gången presenteras vi ett vackert New York fast klätt i gnistrande vinterskrud. Grundmekaniken är precis den samma. Miles svingar sig mellan stadens skyskrapor och slåss med skurkgäng. Den stora nyheten är trots allt spelets huvudperson. Miles Morales är den perfekta arvtagaren. Han är genomsnäll, hjälpsam och plikttrogen. Bara en sån sak som att Miles hellre lyssnar på positiva podcasts snarare än J. Jonah Jamesons syrliga Spider Man-kritik ger honom en helt annan framtoning. Borta är också Peters snabba humoristiska kommentarer. Istället får vi en varm och hjärtlig spindelman. Han bryr sig om staden han är uppvuxen i och har omtanke om dess invånare.
Samtidigt lyser inledningsvis hans osäkerhet igenom. I första delen av spelet spenderar Miles mycket tid med att försöka nå upp till samma status som sin förebild. Nadji Jeter personifierar vår grubblande hjälte och han gör ett briljant jobb. Det är inte svårt att tycka om karaktären Miles Morales. Ju längre in i spelet vi kommer, desto säkrare blir han på sig själv och de förmågor han erhållit. Hela spelet är på många sätt ett personporträtt av en ung, sökande man som sakta men säkert utvecklar en egen, stark identitet.
På tal om förmågor. Miles Morales kan göra i stort sett exakt samma manövrar som Peter Parker. Inledningsvis tycker jag att Insomniac gjort det lite väl lätt för sig när de näst intill kopierat animationerna från det fösta spelet. Men den känslan ändras relativt snart. Ju längre in i spelet jag kommer, desto mer personligt blir Miles Morales rörelsemönster. I takt med att jag låser upp nya förmågor utvecklas även Miles till en egen individ.
Striderna är utformade på liknande sätt som tidigare, men med ett par undantag. Vår nya hjälte har en egenskap som låter honom ladda upp sina anfall med bio-elektricitet, så kallade Venom Blasts. Det visar sig vara ett utmärkt sätt att slå omkull flera motståndare på en och samma gång. Elektriciteten blir snabbt en väsentlig del av Miles arsenal och han drar nytta av den på många sätt under äventyrets gång.
En annan nyhet är Miles möjlighet att tillfälligt göra sig osynlig, något som underlättar de gånger du väljer att smyga dig fram. Är du dock oförsiktig kommer fienderna ändå hitta dig relativt snabbt. Därför ser jag set snarare som en gimmick än en revolutionerande nyhet. Striderna har på många sätt förenklats och de flesta är avklarade på ett ögonblick. På så sätt stör det aldrig historien och äventyret hållet högt och bra anpassat tempo.
Ser fram emot nästa generation
Spider-Man: Miles Morales är som ni kanske känner till en av lanseringstitlarna till PlayStation 5. Tyvärr har vi inte haft möjlighet att testa spelet på den nya generationens konsoler. Baserat på andra mediers intryck av Spider-Man: Miles Morales tycks den stora skillnaden vara laddningstiderna som på PS5 är så gott som bortblåsta. Vi kanske får anledning att ändra i den här recensionen när vi testat spelet på den vita besten.
En värdig uppföljare
Marvel’s Spider-Man: Miles Morales är en värdig uppföljare. Spelet levererar på många sätt ett djup som saknades i föregångaren. Nadji Jeter gör en lysande tolkning av den unga protegén och ger karaktären ett trovärdigt intryck. Precis som tidigare är Insomniacs version av New York en pulserande smältdegel som i lever upp till uttrycket ’staden som aldrig sover’. Det är en gnistrande vacker stad full av liv, både på gatorna och bland hustaken.
Tyvärr saknar jag inspirerande nyheter som hade lyft Spider-Man: Miles Morales till en ny nivå. Den relativt korta kampanjen och de repetitiva momenten gör att spelet till mångt och mycket känns som ett tillägg, snarare än ett helt nytt spel. Spelvärdet är dock högt och jag har roligt vartenda minut i min återkomst till New York.
