Master Detective Archives: Rain Code är en spirituell uppföljare till Danganronpa. Om du vet vad den meningen betyder så vet du antagligen om Rain Code är något för dig redan, så den här recensionen kommer att fokusera på andra spelare. Sådana som jag själv, som med Rain Code doppar tårna i en genre jag erkänner att jag inte är helt bekväm med.
Weeb-noir
När Rain Code utannonserades och började få lite mer detaljerad beskrivning skrev jag den här nyhetsartikeln. När jag tittar tillbaka på den kan jag bara konstatera att den, precis som hela spelet, är en riktig berg-och-dal-bana i … egenart. Jag har ingen erfarenhet av Danganronpa, men om Rain Code är i samma form, är det en bisarr blandning av neonfärger, demoner och Phoenix Wright, ungefär. Utvecklarna kallar det lucid noir – jag kallar det, med all önskvärd respekt och kärlek, weeb noir.
Yuma Kokohead är lärling med ambitionen att bli mästerdetektiv. En mästerdetektiv är i Rain Code:s värld ett slags superpolis med övernaturliga förmågor och en i vissa fall manisk besatthet av att sätta skurkar bakom lås och bom. Yuma har i egenskap av lärling inte utvecklat sin egen övernaturliga förmåga riktigt ännu. I stället har han en demon med sig, Shinigami. Hon är ett slags demon som besatt honom och därigenom gett honom minnesförlust. Så med knappt mer än sitt namn och enstaka tillhörigheter skyndar han sig upp på tåget Amaterasu Express som ska ta honom till Kanai Ward. Och i Kanai Ward står inget rätt till – inte ens vägen dit.
En story; två spellägen
Det som för tankarna direkt till Phoenix Wright när man spelar Rain Code är uppdelningen i två typer av gameplay. I det ena navigerar du en 3D-miljö relativt fritt, letar ledtrådar och förhör vittnen och misstänkta. I den andra sätts du i en labyrint bestående av massor av minispel som för dig till lösningen på mordet/morden. Detta är att jämföra med PW:s rättssalar. Och likt PW så är alla brott i Rain Code någon form av mord (det är inte att spoliera handlingen; det är på samma nivå som att avslöja att Beck-filmerna handlar om mord).
Den första gameplay-delen utspelar sig i olika delar av Kanai Ward. Ju längre du kommer i storyn, desto fler stadsdelar låser du upp. Staden gör ett hyfsat försök att visa att folk lever i dess misär, men NPC-modeller är väldigt generiska och du känner snart igen mallen de alla är stöpta ur. Förutom stela NPC:er är staden också full av föremål att undersöka och/eller samla på och sidouppdrag att ta sig an. För varje ny grej du iakttar, får du dessutom erfarenhetspoäng, oavsett om de är en viktig del av storyn eller ej. För dessa erfarenhetspoäng kan du köpa på dig och aktivera specialförmågor som gör nästa del av gameplayen, labyrinterna, lättare.
Din ankomst i labyrinten är lika oundviklig som rättssalen i PW; du hamnar där när storyn tar dig dit. Väl här går du genom en serie minispel som kan ta skepnad av allt från JRPG-aktiga slagsmål till quick time-events. Egentligen handlar de alla om att på något sätt välja rätt alternativ för att lösa kapitlets gåta/gåtor. Det kan låta rätt så alldagligt och simpelt, men bara för att det är så i maskineriet, betyder inte att Rain Code i övrigt är lika simpelt. Om inte annat är dess presentation är en stor del av dragplåstret.
Fascinerande
Rain Code har ett fascinerande tajt manus, trots sina svåra premisser. Alla mysterier har en rimlig lösning, och även om det kan kännas som hårklyverier i argumentationen ibland så har inget uppdrag lämnat denne skribent alltför bitter. De gånger minispelen gäckar en kan man alltid starta om från en inte alltför avlägsen automatisk sparpunkt. Med tanke på att utvecklarna på Spike Chunsoft dessutom välsignat spelet med en snabbspolning (och en rejäl textlogg om du skulle råka spola för snabbt!), är dina misslyckanden aldrig så avgörande att man vill ge upp. Efter labyrinterna betygsätts du i och för sig i hur duktigt/snabbt du löser minispelen. Jag är allt annat än duktig, men kan leva med att inte min-maxa ett spel som Rain Code.
De största skavankerna i Rain Code är hyfsat långa laddningstider, bara en fast lösning på varje mysterium, och lite seghet i kontrollen på framförallt vissa av minispelen. Det mesta går dock att förlåta när humorn är så fruktansvärt träffsäker (för undertecknad, som vi ska klargöra igen är en fullständig weeb). Här finns en självmedvetenhet och medveten planering bakom att överspela åt precis alla håll. Döden må ständigt vara närvarande bland dessa unga knappt-tonåringar, men de ska baske mig rädda världen i sann japanskt dramaturgisk anda.
Välspelat och välljudande
Manus är inte bara tajt skrivet; det är förbaskat tajt översatt. Språket har en superb balans mellan klyschigt och kreativt, och väldigt tidstypiskt. F-bomber avlöser varandra med lagom mellanrum, och karaktärerna ryter ifrån både övertygande och professionellt. Vare sig du upplever Rain Code på japanska eller engelska möts du av fantastiska rollprestationer, framför allt från Anjali Kunapaneni/Sayumi Suzushiro (Shinigami) och Kaiji Tang/Koyasu Takehito (Yakuo Fujiro). Tyvärr är det engelska ljudspåret lite sämre mixat i volymbalans och tajmingen i läppsynk är lite off. Det är fel som lär märkas av de flesta spelare, men de går att bortse från.
Musiken är av typen du inte lyssnar på utanför spelvärlden, men gör ett alldeles ypperligt jobb med ton och humör. Masafumi Takada har gjort spelmusik sedan mitten på 90-talet, och Rain Code motsvarar väldigt väl resten av hans CV (som innehåller bland annat killer7, Vanquish och tidigare nämnda Danganronpa). Den jazzigt tunga stämningen i staden där regnet aldrig slutar och den rockigt annalkande nådastöten för en seriemördare blandas väl med lite gästspelande hissmusik. Det är helt enkelt ett gött ljud att lösa mordgåtor till, vare sig det handlar om ett barbesök eller verbala slagsmål med BDSM-punkare.
Överlag har jag fruktansvärt roligt med Rain Code. Det är verkligen inte en upplevelse för alla, men manus är helt klart en väl värd upplevelse som jag unnar alla fans av mordmysterier – särskilt om du som jag älskar anime/manga och de fullkomligt urbota galna eskapader de kan ta med dig på.
Master Detective Archives: Rain Code släpptes den 30 juni exklusivt på Nintendo Switch. Cirkapriset är 599 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
