Det första som slog mig när jag startade upp det nya Master of Orion var den fantastiska musiken. Det lät som spännande äventyr, besök på främmande platser och episk drama. Av någon anledning påminner titelmusiken den hos EverQuest, vilket skulle förklara konnotationerna. Vad det inte låter som är föregångarna. Den lågmälda och futuristiska synten som var standard förr har fått ge plats åt en mer generell framtoning. Om jag ska vara ärlig så är den beskrivningen lämplig för hela spelet. Mer om det sen.
Grejen med erövring
Master of Orion tillhör de typen av strategispel som saknar en dikterad story, utan framträder i och med att spelarens handlingar. När du startar upp en kampanj får du en kort scenariobeskrivning varpå kampen om galaxen tar vid. Det här kan låta simpelt men för att vinna behöver du makt. Militär makt, ekonomisk makt, politisk makt, teknologisk makt eller en överlägsen blandning av allt. Du uppnår det genom att antingen köra romare och köra över alla med en stark flotta, tjäna snuskigt mycket pengar eller forska teknologi. Expandera och exploatera planeter är det säkraste tillvägagångssättet.
Jag kommer inte gå in på detaljer, men det finns ett djupt utvecklingssystem som påminner om uppgraderingar i rollspel. Vill du förkovra dig i siffror så kan man göra det i timmar. Det finns många enheter att räkna på under sitt galaktiska framtåg.
Man tar vad man har, även ökenplaneter. Dessa går att terraforma så de blir beboeliga.
Den diplomatiska vägen är den allra svagaste tycker jag, då den saknar intressanta verktyg. För att segra diplomatiskt krävs det att du röstas fram som galaxens ledare i ett galaktiskt råd. Att köpslå och förhandla fred med andra rymdvarelser är många gånger som att kasta tärning och ibland agerar motståndarna slumpmässigt trots att man tillgodoser deras inneboende egenskaper. Spioner som går att träna och skicka ut på sabotage har ingen fredlig motsvarighet. Inte heller finns det några avancerade konstruktioner som förbättrar ens diplomatiska förutsättningar. Diplomati är helt enkelt inte viktigt i Master of Orion.
Och nu till vädret
Presentationen i Master of Orion är alldeles utmärkt tycker jag. Landsättningen på planeter och rymdslag dramatiseras i fina klipp som på nytt engagerar efter en serie monotona rundor. Att se en koloniserad planet sakta växa i befolkning och bebyggelse är nästan lika tillfredsställande som att levla från 1 till 100 i ett MMORPG. För att vara ett relativt komplext strategispel med många underliggande strukturer att beakta är det ett också förvånansvärd överskådligt. De olika ledarna är uttrycksfulla även om jag hade önskat mer av dem. Lika så med rådgivarna som föreslår forskning. De som tar priset är dock robotarna som mellan varven presenterar galaxens händelser i ett humoristiskt nyhetsprogram.
När något särskilt sker, som när en av dina planeter håller på att dö ut av ett virus eller när ett solsystem är på väg att explodera, kan du räkna med att GNN rapporterar det.
Däremot är Master of Orion många gånger ändå en trist sträcka av klickande på end turn-knappen. I väntan på att nödvändiga skepp eller byggnader ska bli klara finns det inget tråkigare än att behöva vänta in sin runda bara för att passa. Detta sker ofta i mellanspelet när du arbetar mot en plan men väntar på att en population ska växa eller en byggnad ska bli klar.
Alla är vi lika
Första partiet jag spelade var spännande. Jag rotade i alla möjliga forskningsprojekt och byggde lite av varje sak. Men när jag hoppade in i nästa parti, där jag valde en ny ras, upptäckte jag omgående att allt var identiskt. Trots att raserna skiljer sig åt i deras basegenskaper är all forskning och teknink likadan. Inte ens namnen är annorlunda. Det som skiljer dem åt är en enkel grafisk design. Allt är likadant och ordningen man får tillgång till dem är precis likadan. Jag är mycket besviken över detta. För någon som spelat Starcraft och Heroes of Might and Magic är denna likformning en waste of potential, även om det är balanserande. Jag minns inte hur det var i originalen, men jag inser att jag idag uppskattar diversifiering bland spelbara fraktioner.
Som jag nämnde i inledningen har Master of Orion i den här rebooten blivit mer lättillgänglig i design och presentation. Det är bra och fint men känns också en smula simpelt. Utvecklarna har inte vågat ta ut svängarna eller hålla fast vid originalets mörkare ton. Jag minns hur jag drömde mig bort till en farlig och spännande plats, ett space där ingen kunde höra mig skrika. Det nya Master of Orion är generellt mer positiv och både färgpalett och soundtrack kan klassas som barnvänligt. Det är inget som i sig är dåligt, utan snarare något gamla fans bör veta när de överväger att köpa denna nystart.
