Ett litet, mestadels textbaserat speläventyr med några små bitar gameplay sockrade mellan lagren, kan på ett par timmar få dig att gapa av känslomässig förvåning. Det har hänt förr – indieälsklingen To the Moon ska inte vara en nyhet för någon – men nu händer det igen. Meg’s Monster är kombinationen av Pokémon och en visualroman med en stark berättelse och ett mycket raffinerat sätt att förtälja den.
Det här med genre
Jag har visst tidigare gått ut med att termen pixelnarrativ skulle vara något vedertaget i spelsammanhang. Med detta inlägg vill jag förklara detta uttalande som skitsnack, eftersom jag inte kan hitta någon annan referens till ordet, vare sig på svenska eller engelska. Varifrån jag fick termen vet jag inte, men jag vill ändå slå ett slag för dess användbarhet. Den kan med fördel beskriva den sortens texttunga spel där själva spelelementet finns, men är mer begränsat. Om vi skippar semantiska hårklyverier och går rakt på sak: Tänk To the Moon, Evan’s Remains och A Space for the Unbound – inte Clannad, Highway Blossoms eller Doki Doki Literature Club.
Meg’s Monster är alltså ett småskaligt rollspel och visualroman där du i rollen som monstret Roy rör dig runt i världen Underworld och försöker hitta den lilla flickan Megs mamma. Din frihet att röra dig är begränsad och du spenderar snäppet mer tid med att läsa i spelet än vad du gör något annat spelelement. Här finns slagsmål, som bilderna så uppenbart visar, men dessa är ofta korta och enkla. Likt en frisk, välbehövlig vindpust en varm sommardag eller en hälsosam dos chili i en trist gryta ger det tillsammans med spelarens nyfikna letande en välkommen variation till en blandning som annars hade varit blaha.
Det som händer i Underworld
Men det är trots allt berättelsen man bör spela Meg’s Monster för. Bakom den missvisande generiska titeln döljer sig något som nästan liknar en barnbokssaga.
Världen Underworld är ett gigantiskt hål i marken, från vilket man bara precis kan se stjärnorna om kvällen. Människor sätter sällan sin fot där, och aldrig någonsin frivilligt. Underworld bebos nämligen av monster, varav de flesta har en god aptit för människokött. En liten flicka som Meg, en av våra protagonister, skulle normalt möta sitt öde ögonaböj, men finner sin skyddsängel i det säregna monstret Roy. Roy å sin sida kunde inte brytt sig mindre om Meg (till en början, i varje fall), om det inte vore för att hennes gråt får honom att se rött och koka inombords – bokstavligt talat. Han och kumpanen Golan blir övertygade om att hon är början på världens ände och bestämmer sig för att göra allt för att hålla henne vid gott lynne.
Efter deras första möte står det klart att Golan och Roy behöver hjälpa Meg att hitta sin mamma och få bort dem från Underworld snarast möjligt. Det visar sig så klart vara en svår väg att gå, kantad av ett rikt karaktärsgalleri av både vänner och fiender, väntade såväl som oväntade. Berättelsen, vilken som sagt är Meg’s Monster:s starkaste tillgång, har en imponerande dramaturgisk kurva som får vad som till en början känns som en lite barnslig bilderboksberättelse att kännas som ett storslaget, känslomässigt epos.
Jag kanske låter som en lättvindig man när jag gång på gång prisar författarskap på det sätt jag gör (nu senast i Chained Echoes, till exempel), men faktum är att jag helt enkelt träffas mitt-i-prick av dessa fantastiska berättelser. De tränger rakt in i hjärtat och bevisar gång på gång varför spelmediet inte är att underskatta när det kommer till litterär såväl som konstnärlig kvalitet.
… stannar inte i Underworld
Pixelnarrativ eller dylika visualromaner har en rätt låg tröskel vad gameplay anbelangar. För det mesta handlar det om lite spatserande, letande, enkelt pusslande och möjligen något slagsmål. Meg’s Monster är inte så annorlunda på den punkten, men har ändå polerat dessa områden riktigt väl.
Promenerandet är ultralinjärt, med en handfull valbara scenarier längs med storyn som inte tar särskilt mycket tid i anspråk. Det är aldrig några tvivel om vart du ska och vad du själv kan välja. Pusslandet går i sin tur hand i hand med slagsmålen, som är skamlöst modellerade efter Pokémon, rent utseendemässigt. I slagsmålen spelar du som Roy, som ju är i princip odödlig. Han har dock hela tiden Meg vid sin sida, och Meg blir ledsen av att se Roy bli sårad. Det gäller alltså att hålla Megs HP, alltså hennes hjärta, i gott skick, samtidigt som Roy pucklar på motståndet.
Slagsmålen är lika beundransvärda i sin enkelhet som bedårande i sin berättande funktion. Ingen fight är för svår, men de kan bli farliga, och de för obönhörligen Roy och Meg närmre varandra – och närmre oss spelare (vilket ger gulliga ”level ups” under spelets gång). De får dessutom fler komponenter i takt med att berättelsen fortskrider. Mot slutet finns en handfull pussel- och reaktionsbaserade element som får en naturlig plats i spelprogressionen.
En handfull timmar och jag är färdig
Jag vill navigera den här recensionen utan att ge ett uns mer av berättelsen än jag måste. Jag vill däremot i synnerhet belysa vilken typ av upplevelse det är. Med spel som To The Moon kan du förvänta dig att klara av spelet i en sittning. Meg’s Monster är i samma arena. Med strax under fem timmar i speltid har eftertexterna rullat och jag känner mig så ofantligt skakad av och nöjd med vad ett sånt här litet projekt kan leverera.
Det finns många anledningar till att jag jämför med just To The Moon. Soundtracken har ett sångspår med Laura ”Everything’s Alright” Shigihara själv. Med ett piano och en stråkkvartett (två fioler, en viola och en cello) vågar jag dessutom påstå att dess soundtrack som helhet även det kan mäta sig med de absolut mysigaste i genren.
Vad kan jag ens i negativa ordalag kritisera efter detta lovprisande? Är gameplay lite för simpelt? Är Meg’s Monster lite väl hackigt i flytet? Har inte storyn lite väl töntiga aspekter emellanåt? Svaren hittas lite i hur frågorna ställs, eftersom de ju är retoriska. Meg’s Monster har rätt uppenbara tillkortakommanden och är så klart inte för alla. Men bland de ”pixelnarrativ” jag hunnit bekanta mig med genom åren, har det lämnat ett sjujäkla starkt intryck på mig. Och jag tror faktiskt att det kan göra det på dig också.
Meg’s Monster släpps den 2 mars 2023 på Nintendo eShop, Xbox Market Place (Series X|S) samt PC (Steam). Det rekommenderade priset är cirka 150 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
