Det här är som den där partnern en dejtat tidigare. Allt var grymt och det kändes jättebra (Metal Gear-serien). För min del dalade det den sista tiden. Hon gjorde mig besviken och visade sig ha blivit en helt annan människa än jag blivit kär i (Phantom Pain). Jag gjorde slut och det enda jag hörde om henne var att hon gått ned sig rejält (Konami utan Kojima). Desperat, självömkande och tragisk, frenetiskt klängande till sina fornstora dagar (Metal Gear Survive). Efter lång tid ville hon ses igen och jag tänkte att det kunde vara värt det. Åtminstone för att se var hon står idag. Jag vill inte döma ut henne när jag inte ens känner henne längre. Vi har ändå en historia ihop och jag vill att det ska betyda något, att det ska finnas något kvar.
Jag går fram till baren för att köpa en öl (installerar spelet). Jag hittar henne grisfull på en stol, gör personalen obekväm och låter för mycket (spelet fungerar inte). Istället för en enkel skål slår hon sönder mitt glas (inga tips på Google kan lösa det). Dränkt i öl jag hellre hade haft på insidan av kroppen känner jag frustrationen och ångern komma krypande. Jag börjar plocka ut glasskärvorna ur händerna och hoppas på att det slutar blöda snart. Det där monstret till spritstinn grogghagga sitter och hickar för sig själv, helt ovetandes om ens närvaro. Jag kom, jag såg, jag suckade.
Nytt försök imorgon, för då kommer en patch som ska låta mig få spela spelet. Förhoppningsvis. Mitt första intryck blir ett av besvikelse och magnifik frustration.
Mitt första dygn med Metal Gear Survive. Mitt tålamod överlevde dock inte.
Ett dygn senare:
Så vad har hänt? Mother Base attackeras av XOF och under attacken uppenbarar sig en enorm portal på himlen. Soldater, containrar och allt som är löst börjar sugas in i den. Efter att du designat och döpt din karaktär (jag körde på Holly White från Metal Gear: Solid Snake) får du en lång filmsekvens som ger dig en introduktion till spelets story:
Holly White var ju egentligen runt 10-15 år vid den här tidpunkten då spelet hon medverkar i utspelar sig ca 15 år senare.
Wardenclyffe, ett företag som känt till denna parallella dimension sedan årtionden tillbaka (gör kopplingar till the Philadelphia Experiment som utfördes 1943) har nu lyckats lokalisera platsen. I samband med incidenten på Mother Base har de lyckats klura ut att det är en parallell dimension som de kallar Dite. Denna dimension jämförs med helvetet, vilket är en stark influens i spelet. Goodluck, en pilot som är Denzel Washingtons och Laurence Fishburnes hemliga kärleksbarn, ger mig lite info om Dite.
De hade skickat in en specialstyrka vid namn Charon Corps (Charon var färjkarlen som förde folk till dödsriket i grekisk mytologi. Finns även med i bl.a. Simon’s Quest.). Detta gick sådär och när jag dyker upp där träffar jag Reeve, en soldat från XOF, som också hamnat på avvägar. Jag och Reeve måste försöka ta oss tillbaka till vår dimension, men måste samtidigt överleva de zombies som härjar i den här världen. De är civila och soldater som tagits över av ett virus och kallas för Wanderers. De är autonoma varelser utan huvuden som skoningslöst attackerar varelser med ansikten.
Tillsammans tar vi oss till hembasen, där en AI vid namn Virgil AT-9 (Virgil är även vägledaren som hjälper Dante genom helvetets olika nivåer i Den Gudomliga Komedin). Denna robot delar utseende med The Boss från Peace Walker och Phantom Pain. Med hjälp av Virgil guidas jag genom ”helvetet” som är Dite. Den klassiska, monotona, kvinnorösten som Virgil har är uthärdlig. Den manliga motsvarigheten dock…den låter som en femteklassare med basröst som läser innantill och inte känner till hälften av orden. Påminner mig om hur utomjordingar låter när de emulerar engelska Som humor är det lysande, men när det är på allvar är det tortyr att lyssna på. Jag skulle hellre sätta mig och lyssna på lite statiskt brus bara för att få slappna av lite. Utöver Reeve och Virgil kommer du träffa andra karaktärer som kan hjälpa dig i ditt läger. Du träffar även nya personer som ger spelet klassiska plot twists.
När Konami vill vara Kojima
Som en tribut till originalserien får vi dels långa cutscenes, men även bekanta upplägg på sagda sekvenser. Det diskuteras om vaga saker som spelaren inte har en aning om, men som troligen kommer uppdagas under spelets gång. Vi får även den ikoniska scenen där övervakningskameror ger oss stillbilder och mer exposition av vad som komma skall. Tyvärr känns det malplacerat här då spelet håller ett helt annat tempo, med ett annat fokus.
Efter att ha spelat startuppdraget får vi ytterligare en titel, som om filmen har börjat. Tänk samtliga Solid-spel så förstår ni. Röstskådespelet är lika tråkigt och krystat, på ett sånt där klatchigt Hollywoodsätt. Problemet är att det var ett av Kojimas signum, en av de glimtar han hade i ögat i sina spel.
Precis som i Metal Gear-serien flätar de även samman verkliga händelser med storyn för att ge den där särskilda känslan av sureell realism. De har lyckats träffa bra med detaljerna och det ska de ha beröm för, men efter allt som hänt känns det mest bara som ett försök att släta över saker, som om allt är som det ska. Det är som att ge ut en bok i Stephen Kings namn och använda hans buzzwords och skrivspråk.Här känns det dock bara platt, tråkigt och oinspirerat.
Vad som är tänkt som en tribut(?) till Metal Gear-serien känns mer, i sin kontext, som ett skitnödigt försök att visa att de minsann inte behöver Hideo Kojima. De lyckas inte och det blir alldeles för mycket som en stursk femåring som skränar ”kan själv!” när de försöker knyta skorna som en vuxen. Någonting säger mig att pappa Kojima är all out of fucks to give. När han ser hur femåringen envist ska leka vuxen står han förmodligen obrydd och fortsätter sippa på sina Konamitårar. Och han tar säkert en påtår.
Tiden du inte har
För att vara ett överlevnadsspel känns det som att de inte riktigt kan bestämma sig vad de vill göra av Metal Gear Survival. Att ha item management och liknande är grymt roligt, men det känns ändå inte bra. Vi har sett det användas i bl.a. Don’t Starve och Minecraft på lysande sätt, men här saknas balansen. Istället för att ge en spelkänsla av att du har en hel värld full av resurser att utforska blir det mer en stress mellan olika måsten. Du har två huvudsakliga mätare; hälsa+hunger och stamina+törst. Dessa mätare sjunker alldeles för fort och det känns som att en hela tiden måste leta mat för att överleva. Det hade varit okej om det inte är en massa annat att göra i spelet också.
Stämningen är riktigt bra, men dör av den där gnagande känslan av onödig stress.
Till en början är det mest bara tradigt, men när en börjar komma igång kan en hitta en bättre balans i det. Det blir t.o.m. roligt emellanåt. Trots detta känns det ändå stressat, då det finns så mycket en vill göra, men helt enkelt inte hinner. Sidouppdragen känns som salt i öppna sår. Särskilt då de flesta dödstillfällen inte beror på fienderna, utan att hunger, uttorkning eller syrebrist tar dig innan.
Det går definitivt att ha onlineläget där, men istället för att i lugn och ro utforska dina möjligheter och stats känns det som att spelet vill vara alldeles för mycket, vilket istället leder till en konstant stress över att hinna göra saker innan du dör. Det blir en vulgär variant av rogue-lites eller Dark Souls, där det är en del av upplevelsen att dö. I ett spel som kallar sig ”Survive” känns det inte särskilt välplanerat.
Efter fyra timmar slutade jag bry mig om det och försökte istället rusha mellan uppdragen och göra självmordsutforskningar istället. Jag var då på kapitel fyra och var mest mätt på ett otroligt oresonabelt tutorialsystem. Detta försvinner lite med tiden, men det känns aldrig som att jag vill kämpa för att överleva. Spelet övertygar mig inte. Tre kapitel senare så har jag vant mig vid känslan av att inte kunna utforska en värld som ber om det, på grund av konstant hunger och uttorkning.
En av höjdpunterna – ett stort dödsmonster som fick mig att hålla andan en stund. Saker är riktigt konstiga i Dite.
Hem kära hem
I hembasen kan du plocka uppdrag och ägna dig åt ett av spelens mest framträdande inslag – crafting. När du startar har du några arbetsstationer på plats redan, men kan bygga ut din bas med mer avancerade stationer och skaffa skydd för wanderers (vilket kommer behövas!). Du har en campfire som låter dig grilla kött och senare, efter att ha klarat av kapitel sju, börja sterilisera vatten och laga soppor. Soppor hjälper både mot hunger och törst och är en game changer när det väl dyker upp. Det kräver mer material dock, men det är vad du vill satsa på. Du har även stationer för vapen, utrustning och gadgets där du kan skaffa ny och bättre utrustning, samt laga och uppgradera saker. Efter att ha sprungit runt med en pilbåge med vanliga pilar är det oförskämt tillfredsställande att använda brinnande sådana och använda one shots på wanderers. För de lite tåligare fienderna finns DoT i form av eld. Det är underbart.
När du hittar nya karaktärer kommer du kunna sätta dem på olika poster i din bas, vilket gör produktionen mer effektiv. Tyvärr känns de ganska generiska och livlösa och bidrar inte med någon riktig inlevelse. De är snarare ”föremål” du samlar på dig. Du kan även designa ditt läger som du vill, vilket är ett stort plus, förutsatt att en får tid att göra det utan att känna sig stressad över uttorkning eller svält. Det finns många alternativ och valfriheten är väldigt tillfredsställande. Att personifiera sitt läger är fullt möjligt och det är en av sakerna som jag verkligen ser fram emot nu. Förutsatt att jag hinner innan jag svälter ihjäl efter tio minuter.
När du ska uppgradera hembasen får du en övergripande bild av hur du kan designa den.
För mycket och för lite
Jag har inga problem med att farma saker i spel. Jag älskar Warframe och Path of Exile, med sitt lootande och samlande, men där har de fått till en mycket mer tillfredsställande balans. I Metal Gear Survive känns det som att de inte riktigt förstår vad farming innebär och har bara tagit ett främmande koncept och kastat in det. De glömmer bort att det måste samspela med övriga element som utgör spelets grundpelare.
När du blir hungrig måste du äta, när du blir törstig måste du dricka. Skadar du dig måste du ta hand om såret och för att överleva måste du bygga vapen och ammunition. Det är ett jättebra upplägg och jag tycker verkligen om den biten. Allt innan kapitel åtta kändes bara som stressade måsten och utforskandet fick helt kliva åt sidan. Jag vet inte om jag bara har vant mig vid det eller om det faktiskt har planat ut litegrann. Balanskurvan är alldeles för stor och det för lång tid att få det bra. Det känns även som att de kopierat in mycket av sina assets från Phantom Pain, då vissa saker bara känns återanvända. Det är oinspirerande och får mig osökt att tänka på katastrofen som var Curse of Osiris. Även om det är roligt emellanåt känns det slött och girigt, som att de vill få ut så mycket pengar som möjligt på så lite arbete som möjligt. Med kontext känns det bara ännu mindre äkta.
Problemet (som jag ser det) är att det är ett Metal Gear-spel. Om spelet utvecklats av någon annan, under annat namn, hade det bara varit mediokert och oinspirerat. Nu känns det oförskämt och respektlöst också. Fanboy eller ej – Metal Gear Survive är Konamis försök att mjölka det sista ur en serie som blev deras flaggskepp tack vare personen de sparkat. Det saknar det där som gör det intressant. Det där lilla extra. Det försvann när Kojima fick sparken.
Metal Gear är dött.
Länge leve Metal Gear.
