Spelet var en salig blandning av Civilization, schack och generisk fantasy och det gjorde ett riktigt bra jobb med att underhålla mig. Nu sitter jag, nästan 20 år senare, men del sju i spelserien.
Spelet tar vid där Shades of Darkness slutade. Tio år efter lönnmordet på kejsarinnan Maeve Falcon får vi följa Ivan Griffin, en hertig från Griffinätten. Efter upplösningen av Falconimperiet har han gett sig på jakt efter kronan och kungadömet. För att nå sitt mål behöver han dock hjälp av sina allierade.
Flankera dina fiender
Spelet följer samma recept som tidigare, med turbaserat utforskande där du letar resurser och guld för att sedan kunna bygga upp dina styrkor. När det väl är dags för sammandrabbning får du se det klassiska slagfältet, med dina styrkor på ena sidan och motståndarens på den andra. Det ser ut och spelar som både femman och sexan, där du måste avancera dina trupper för att kunna attackera. Flanksystemet som låter dig göra bonusskada på dina fiender är en rolig funktion som kan rädda dig i vissa fighter.
Det finns en hel drös av uppgraderingar, specialattacker och magier att få och de gör skillnad i spelet. Du kan få allt från moralhöjande magier som peppar trupperna och får dem att slå lite hårdare, till ismagier som gör dina bågskyttars pilar ruskigt otrevliga när de träffar dina fiender i pannan. När du låser upp nya tekniker kommer du få tillgång till allihop i striderna och din strategi för kommande kamper blir ännu mer finslipad.
Mitt vackra Necro City.
Kameran är jag inget fan av då den följer en konstig båge och har en för låg vinkel till spelaren när man är inzoomad och det är svårt att få ett grepp om sin omgivning då kameran är placerad alldeles för lågt. När det är fullt utzoomat är det istället svårt att se vart material ligger och det blir en Hitta Waldo-lek istället. Det är spelbart, helt klart, men jag kan inte låta bli att tänka på hur begränsat synfältet är när jag verkligen vill att det ska vara bra.
Finare kopia av föregångaren
Efter att ha provat lite allt möjligt i spelet har jag utforskat varje vrå i menyerna, men jag har inte hittat något som ger mig instruktioner i hur jag skulle kunna kontrollera kameran bättre. För det går inte. Röstskådespelet känns intetsägande, överdrivna och lika krystat dramatiska som de i Diablo 3. Personligen är jag inget fan av den typen av röstskådespel, oavsett intention. Det är såklart en mindre oangelägenhet, men det finns med i bakgrunden och påminner mig om det det gör att spelet känns hafsigt gjort.
Striderna är givetvis turbaserade.
Jag har många minnen från den här spelserien, men tyvärr har väldigt mycket tid hunnit passera mellan besöken. Att spela Might & Magic Heroes 7 känns lite som ett antiklimax. Jag gillar ju upplägget och de element spelet alltid har tillfört och de återfinns även i del sju i serien, men det känns som att man försöker vara för bekväm och säker i upplägget. Det känns oinspirerat och mer som en möjlig finputsning av sexan.
Nu är det viktigt att jag förtydligar att det inte är ett dåligt spel, för det är det inte. Jag tycker om de grundläggande elementen och spelet erbjuder en hel del, men jag känner bara att det här bara är ytterligare ett spel som bara håller sin serie vid liv med lite finputsningar och ryktet som de har byggt sedan tidigare. Många spelserier under NES- och SNES-eran utvecklades förhållandevis lite.
Där hade man ett grundläggande koncept som höll ihop så otroligt bra. Mycket på grund av (eller tack vare) de begränsningar som fanns, vilket satte spelmekanik, musik och design i stort fokus. Man behövde egentligen bara fräscha upp det litegrann i uppföljaren för att det skulle bli bra igen. Vi lever i en annan tid idag och Might & Magic Heroes 7 har behållit sitt kärnkoncept väldigt bra, men det känns trots det som en finare kopia av föregångaren som inte tillför det där extra.
Läs mer om vår betygsskala >>
