När jag blev förfrågad att spela Nex Machine visste jag inte vad det var för typ av spel. Jag youtubade en trailer för att få en känsla och ungefär fem sekunder in, då loggan för utvecklarna visades visste jag vad jag hade framför mig. Housemarque har tidigare släppt spel som Super Stardust HD (en remake på deras ’94-titel till Amiga) Dead Nation, Outland, Resogun och det kommande Matterfall som vi fick en glimt av på E3. Trots att spelen hamnar i olika genrer har de en sak gemensamt – gameplay. Spelet har ingen egentlig story (Outland är ett undantag bland exemplen) och deras twin stick shooters (TSS) har blivit kända för att ha en imponerande partikelfysik, vara visuellt stencoola och skapa den där ”en gång till, fast bättre!”-känslan. Nex Machina är inget undantag och trots att spelet kan ”spelas ut” ganska snabbt är det svårt att inte försöka göra det igen, fast bättre, snabbare och snyggare.
PvP när det är som bäst
Jag och en vän satt och spelade Super Stardust HD till förbannelse på PS3-tiden och vi började utmana varandra i det. Om någon tog någons rekord tog vi ett kort med telefonen och skickade ett spydigt MMS, ibland med en prispott. Jag utmanade honom att ta mitt rekord mot lite folknäsor (då kall öl sällan är fel en varm sommar). Detta resulterade i att vi turades om att försöka ta varandras rekord medan vi drack och det var en av de bästa ”PvP”-ögonblicken jag varit med om – tillsammans i samma soffa som när vi var barn, där vi utmanar varandra, match efter match. Nex Machina bygger på samma princip och som hängiven co-op gamer känns det fint att se den här typen av (potentiellt) sällskapsspelande hållas vid liv.
Varje område har ett gäng olika banor som måste lösas på ett pusselaktigt sätt. Din strategi måste fungera, annars är det bara att börja om.
Du kan plocka upp olika vapen på vägen, som du använder på R-knapparna. Du kan bara ha ett vapen åt gången så det gäller att lära sig använda dem på bästa möjliga sätt. Även om vapenbonusen erbjuder samtliga vapen i en loop är det inte bara att vänta in önskat vapen då tid inte är något du har gott om när fienden konstant skjuter mot dig och jagar dig. Du kan även dasha på L-knapparna, vilket låter dig fly från hopplösa situationer när du är omringad av fiender eller har en vägg av projektiler framför dig. Tillsammans med de vapen du kan få ger de en annars väldigt enkelriktad gameplay ett särskilt strategiskt djup som får dig att använda de olika förmågorna väldigt frekvent. Tillsammans med de multipliers du kan få, samt spread shots med mer skada, är det extra angeläget att hålla sig vid liv om en vill håva in poängen.
Co-op när det är som…inte riktigt bäst
Spelet är inte bara ett lysande spel för att utmana kompisar och se vem som får skryta om en bättre poäng i en ganska okonventionell (men barndomstraditionell) PvP, men erbjuder även ett tvåspelarläge. Är det något jag uppskattar i spel så är det samarbete med andra spelare. Jag älskade Destiny för sin sällskapsaspekt och jag, som grymt ovillig PVP:are, har förälskat mig i Overwatch, just för att det bygger så starkt på samarbete. Att Housemarque slänger in det i ett spel som redan anammar gamla anor känns inte otippat, särskilt inte då många av deras tidigare titlar erbjudit det också.
Yep. Fullt kaos. Tänk dig att göra det här med en annan spelare och försöka hålla reda på allt då. Även om co-op är en bra idé kännas det som att förtjusningen och adrenalinet lätt drunknar i en hjärnblödning av förvirring istället.
Samtidigt som jag uppskattar möjligheten att sitta i soffan och lira det med någon annan kan jag inte låta bli att känna att spelets design och tempo inte jobbar för att två spelare på skärmen kommer göra det lättare. Det är redan mycket att hålla reda på och av min erfarenhet från Super Stardust HD är att två spelare har en tendens att göra spelet lite sämre. Det blir för plottrigt, men med lite övning kan det garanterat erbjuda en särskild typ av underhållning. Jag föredrar dock att tävla mot andra. match efter match.
En snygg förpackning som inte ljuger om innehållet
Nex Machina är lite annorlunda, då det är ett run’n’gun-spel, med TSS-mekaniken, precis som Dead Nation. Det har samma häftiga effekter och visuella explosioner som både Resogun och Super Stardust HD och det känns snyggt att spela det. Tillsammans med en musik som må vara ganska generisk är det ändå en bra sådan, då den skapar ett särskilt tempo och en bra känsla till vad spelet erbjuder. Det enda jag saknar är möjligheten att slänga in egen musik, som Super Stardust HD erbjöd.
Explosioner i olika färger känns riktigt coola och att se dina fienden smulas sönder är riktigt tillfredsställande.
Från startmenyn kan du välja på Arcade och Arena. Arkaden erbjuder ett ”story mode”, där du spelar dig igenom ett antal banor, på valfri svårighetsgrad. Rutinen från Super Stardust HD sitter kvar, så jag startar på Easy för att få en känsla för spelet, men märker ganska snabbt att det inte är så lätt som svårighetsgraden påstår. Utmaningen finns där och jag bävar inför att klara det på Hard och låsa upp ytterligare en svårighetsgrad.
Arena har verkligen tagit tillvara på gamificationmekaniken och låter dig spela ett område och klara det så bra som möjligt. Svårighetsgraden är statisk här, så det är bara att bita ihop och göra så gott du kan med det du har. Om dina liv tar slut är det klart, inga continues här. Du får då en poäng som låter dig ranka upp som spelare. Detta spelläge blev snabbt intressant, mycket för att en kan levla upp, men för att det gör fokuset tydligare och roligare att försöka överträffa nästa vända.
Du har även in-game achievements som du kan låsa upp, som ger dig en procentuell progression. Detta gör att det blir extra roligt att försöka låsa upp saker, då du hela tiden kan hålla dig uppdaterad på hur du ligger till. På slutskärmen kommer du även få se en hel del statistik på hur du klarat dig under banan och det finns en hel del att klara av, allt för de där extrapoängen. Du kan rädda små gröna gubbar på banorna, rädda hemliga sådana, stoppa Visitors och Disruptors, m.m. Att lyckas ta 100% på bara en bana är en utmaning. Att göra detta utan att dö, med en ”end stage dash bonus” kommer ta sin tid, men det är tid en gärna lägger för att kunna stoltsera med sina poäng.
Definitionen av ”omspelarvärde”
Nex Machina är inte ett djupt spel rent storymässigt. Det är snarare ett arkadspel där strävan ligger i att placera sig så bra som möjligt på leaderboards och låsa upp nya saker. En match behöver inte ta längre tid än 15-20 minuter, så det är ett perfekt spel för att bara sätta sig och spela en liten stund, medan du väntar på tvätten eller helt enkelt inte vet vad du vill spela för stunden. Med ett gameplay som är väldigt enkelt och rent kommer en snabbt in i det och du behöver inte lägga tid på att lära dig spela spelet. Du hoppar direkt in i finslipandet och strävan efter att bli bäst.
De snygga bossarna erbjuder klassiska bullet hell-attacker och du måste hålla dig fokuserad för att kunna plocka dem utan att stryka med.
Sedan Super Stardust HD släpptes till PS3 har jag alltid varit intresserad av TSS-titlar och det här spelet gör mig inte besviken. Housemarque är grymt duktiga på just arkadshooters och de har verkligen utmärkt sig med sin stil i sina spel. När jag såg Matterfall på E3 reagerade jag på hur snyggt det var med sina färger och explosioner, så det var med ringa förvåning som jag såg att det var just Housemarque som låg bakom det. Tvärtom – det kändes betryggande och jag kände ganska snabbt att det var ett spel jag vill prova på i framtiden, då jag vet vad som kommer från denna studion.
Om en vill ha mer variation i sina spel är det här ett väldigt kortvarigt sådant, men om du vill ha något att nöta till förbannelse, med ett högt tempo och snygga effekter är det definitivt värt att prova på. Nex Machina följer sin spelfamilj med slagordet ”gameplay” och det ger en genuin, arkadig retrokänsla som känns riktigt fin i sitt sammanhang. Det är perfekt som eget spel, men även en perfekt avlösare mellan Horizon: Zero Dawn, Uncharted 4 och andra spel. För mig har det en given plats i samlingen.
