Året var 2010. Julafton nalkades, och endast ett storspel fanns på min radar: Donkey Kong Country Returns. Den stora 2D-plattformsrenässansen hade inte dragit igång ännu, ett nytt Donkey Kong verkade ofattbart. Jösses, vad det levererade! En ren buffé av pur spelglädje! Jag ville ha mer! Fyra år senare fick jag mer, med undertiteln Tropical Freeze. Det levererade ännu hårdare! En gång till 2018? Nix, Retro Studios hade tydligen andra planer. Det har inte hindrat mig från att varje år hoppas, längta, böna och be om den där sista delen i vad som så uppenbart var menat som en trilogi. Men utan svar. Fram tills nu. Tja, åtminstone om man kisar.
”FÅR JAG KOPIERA DIN LÄXA?”
Indie-scenen inom TV-spel är sannerligen något att hylla. Inget nytt Sonic-spel på ett tag? Vad sägs om Freedom Planet? Banjo-Kazooie lyser med sig frånvaro, men kolla, A Hat in Time! Spel som för vidare essensen av de odödliga klassiker, med sin egen prägel, och av trailers att döma var det nu Donkey Kongs tur med Nikoderiko: The Magical Land.
Mitt första intryck var minst sagt positivt. Donkey Kong Country Returns och Tropical Freeze är, i min ringa mening, några av de vassaste plattformsspelen man kan spela, och Nikoderiko var DK upp i dagen. Du samlar fyra bokstäver per bana som stavar ditt namn. Du hittar bonusbanor genom gömda kanontunnor. Hemligheter finns dolda under förgrunden och varje bana avslutas med att slå sönder en större tunna … vänta nu. Är jag säker på att det inte är Donkey Kong jag spelar? Djurkompisar, check. Gula små samlarobjekt som ger ett litet klick-ljud när man plockar dem? Check. David Wise?! Jajamän, check!
”VISST, BARA DU ÄNDRAR LITE SÅ DET INTE BLIR UPPENBART”
Ett par tre världar senare var det ett faktum. Aldrig förr har jag sett ett spel som riktigt såhär skamlöst kopierar sin inspirationskälla. På ett sätt är det ett plus; ska man kopiera, varför inte från de bästa? Nackdelen är att det kastar en skugga över hela upplevelsen, för ju närmare man efterliknar, desto svårare är det att inte jämföra spelet med sina förlagor. Och faktum är att, om man ställer Nikoderiko sida vid sida, så märker man att det inte riktigt spelar i samma liga vad gäller polering och variation.
Det första irritationsmomentet som slår mig är att det här spelet, olikt Donkey Kong, har en handling. En sån där generisk plattformsspelshandling där karaktärerna pratar mycket men säger väldigt lite, som likt Donkey Kong gott och väl hade kunnat förmedlas enbart genom dess visuella design. Flygande öar, gammal förfallen teknologi, luftpirater, här finns mycket som eggar fantasin. På pappret. I verkligheten känns de flesta banornas teman ganska generiska. Samma gamla ruiner-i-djungeln, grottor-med-borrmaskiner, fabriker, lavahålor och snöiga berg. Saker vi sett många gånger förr, men ära det som äras bör, de gör det rätt tjusigt! I synnerhet uppskattar jag banan med snöfältet, eller den som börjar vid en uttorkad sjö och gradvis går över till öken. Simpelt, men effektivt.
Men vem bryr sig egentligen om grafik, när spelet har ett trumfkort i sin musik: David Wise! Mannen som skakade om spelvärlden med låtar som Aquatic Ambience, från det första Donkey Kong Country, eller Stickerbush Symphony från det andra. Visst har han väl komponerat ett och annat mästerverk som får Nikoderiko att sticka ut i mängden? Det gör ont i själen att skriva det här, men… inte direkt. Jodå, musiken är bra, fortfarande David Wise liksom, men likt den grafiska designen saknas en emotionell variation. Det saknar umph!
ATT KLÄ UT SIG TILL ETT MÄSTERVERK
”Saknar umph” kan tyvärr också beskriva mycket av spelet i allmänhet. Att bli träffad av fiender har ingen tyngd bakom sig, man stannar knappt ens till. Pacingen störs av alltför långsamma plattformar. Nikoderiko själv har ibland wonky hit detection, banorna är oftast lite för långa, etc. Värst av allt? Speldesignen är grym! Jag kan se den kärlek och möda som gått åt till att bygga upp alla dessa utmaningar. Det ger mig en känsla av uncanny valley jag har svårt att förklara. Stundtals flyger jag igenom spelet i eufori likt ett nio av tio-spel, andra stunder är jag nära att slänga kontrollen i väggen när jag dör gång på gång av de dummaste av anledningar, värt knappt en sexa. Speciellt vid bossarna, några av de drygaste jag slagits mot på länge. Ändock, även när spelet är som mest frustrerande, har jag alltid kul. Trots att en röst i bakhuvudet konstant säger mig att någonting är off.
Det beror förstås på att jag jämför spelet med Donkey Kong Country Returns. Det kanske är orättvist av mig. Vea Games är en indie-studio, Nikoderiko ett kärleksbarn, ska jag verkligen förvänta mig samma grad av polering som något Nintendo ger ut? Kanske inte, men samtidigt, den som leken ger får leken tåla. De här utvecklarna har talang så det sprutar om det, men jag kan inte blunda för det faktum att näsan alla idéer som det här spelet har, har de tagit direkt från den ikoniska apan. Medan A Hat in Time fyller ett tomrum som dess genres giganter lämnat efter sig, försöker Nikoderiko snarare trycka in sig själv i deras exakta passform. Detta på bekostnad av dess egna identitet.
Nikoderiko släpptes till Nintendo Switch, PlayStation 4–5 och Xbox Series X den 15 oktober, medan PC-spelare fick vänta till den 5 december. Den rekommenderade prislappen är cirka 30 € (Steam). Denna recension är av PC-versionen och möjlig tack vare en recensionskod.