Dice Legacy från italienska DESTINYbit är en unik blandning av RTS, citybuilder och roguelike. Du spelar som en kung med ett skepp, som efter att någon ospecificerad katastrof har tvingat bort denne från sitt hemland, spolas upp på en främmande strand tillsammans med sina undersåtar. Den främmande stranden är i själva verket en del av en större cirkulär ringvärld som loopar i oändlighet. Ringvärlden snurrar som en enslig ö helt själv runt i rymden. Det finns inga tecken på liv och den enda vägen är framåt in i loopen. Ringvärlden konkretiseras av hur spelaren interagerar med kartan. Istället för att titta till vänster eller höger på kartan, kan spelaren endast flytta kartan framåt eller bakåt genom att snurra på ringvärlden.
Undersåtarna tar sig form i sexsidiga tärningar. Olika typer av tärningar representerar olika samhällsklasser. För att bestämma vad en tärning kan göra, slår du dem. Beroende på vad du får för resultat, kan tärningarna göra olika saker. En slagen tärning som visar bonde kan ploga vetefält eller mala mjöl. En tärning som visar byggare kan bygga hus. Tärningar som visar utforskare kan utforska kartan. Ja, ni fattar nog.
De flesta tärningssamhällsklasserna kan göra samma jobb. Men olika tärningssamhällsklasser har olika chans att få olika resultat när spelaren slår dem. Om jag har tre stycken blåa soldattärningar och slår alla tre, är det till exempel mycket större chans att de visar tre stycken soldatjobb än om jag istället slår tre stycken gula bondetärningar.
En unikt blandad påse
Grafiskt kan Dice Legacy både imponera och göra en besviken. När en spelare först börjar en omgång möts den genast av den tomma ringvärlden. Genom grå dimma kan en skymta olika resurser som eventuellt kommer behöva utforskas. Spelets unika perspektiv som tvingar en att alltid blicka framåt sätter tonen ganska fort. Det är framåt som gäller. När spelaren väl byggt en del grejer uppstår det problem. Olika byggnader och resurser är svåra att urskilja från varandra på kartan. Deras färger och former smälter ofta ihop i varandra. Skillnaden på sten och järngruvor är obefintlig, packar en för många olika byggnader tillsammans blir de omöjliga att se skillnad på. Allting blandas ihop i en brun träsmörja.
Desto längre in i en omgång spelaren kommer, desto värre blir problemet. Medans den tillgängliga kartan blir större finns det finns allt fler och fler byggnader en måste hålla koll på. Det hjälper inte heller att byggnader blockerar andra byggnaders ikoner, som en måste klicka på för att använda byggnaderna. Resultatet blir att ens stad blir svåröverskådlig att hantera i lategame. Speciellt eftersom att spelaren inte kan sätta egna controlgroups som i konventionella RTS spel.
Musiken i Dice Legacy är en av spelets bästa delar. En orkester av stråkar och slagverk går långa väger för att bygga en stämning av hoppfullhet. En å andra sidan drönande hopplös pianomelodi som går samtidigt som orkestern gör sitt för att hålla nere humöret nere. De bägge parterna, den hoppfulla orkestern och det drönande pianot hittar en balans där ingendera någonsin helt trycker bort den andra. Resultatet blir musik som håller en på tårna.
Alla framgångar och framsteg till trots, så känns vägen till seger alltid långt borta. Ljudet annars är en blandad påse. Vissa ljudeffekter, som när en slår nya tärningar eller när tärningar blir klara med sina respektive jobb, har egna starka distinkta ljud som hjälper att sätta fokuset på tärningarna och få spelaren att lägga uppmärksamhet på dem. Det förstärker även den naturliga kicken spelaren får av att slå tärning. Andra ljudeffekter, eller frånvaron av dem, håller inte måttet. Dice Legacy går ut på att bygga en ny stad för ens små tärningar där de ska leva, bo och jobba. Det borde då också låta som att du har byggt en stad mot slutet av en omgång. Skillnaden mellan early- och lategame i Dice Legacy är obefintlig ljudmässigt. Spelaren hör inga stora folksamlingar eller några ljud från kvarnar, baracker eller pubar.
Vintern och andra problem ger sig snabbt på en
Du börjar från noll i Dice Legacy. Några bönder uppspolade på en strand måste ganska fort säkra tillgång till sten, mat och brännved för att överleva vintern. Vintern är ett återkommande fenomen som omhuldar ringvärlden. Under vintern står vetefälten öde och tärningar fryser till is när de jobbar ute i snön. Men vintern är inte det största hotet för ens lilla kungarike. Framåt bortom dimman talas det om mystiska ”The others”, fast beslutna att förstöra all civilisation i sin väg. De skickar banditer för att anfalla dig. Snabbt förstår spelaren att enda sättet att rädda sig är att ta sig längst bort andra sidan ringvärlden för att förstöra deras bas.
Expansion i ringvärlden övergår gradvis från ett sätt att leta efter nya resurser, till en desperat kamp att så fort som möjligt ruscha rakt in i dimman för att rädda sig själv. Speciellt på högre svårighetsgrader gör det så att det inte finns tid för misstag. Mitt i detta ska du även ta hand om sina egna undersåtar. De kräver mat och måste helas. De behöver uppgraderas för att möta nya utmaningar. De olika tärningsklasserna har också sitt att säga om hur du styr sitt kungarike. Lyssnar du inte på deras lagförslag, eller låter för många tärningar ur en klass dö, startar tärningarna regelrätta klasskrig.
Dice Legacy är som bäst när det pendlar mellan rymdens ensliga meditativa lugn och apokalyptiskt kaos. Det faller på att ju längre in du kommer i en omgång, desto svårare får spelet det att sälja sig själv både ljud och kontrollmässigt. Bitvis briljant, bitvis slarvigt, Dice Legacy ser ut att snubbla på mållinjen för att bli en roguelike klassiker. Men för den som är ute efter något nytt i roguelike genren kommer Dice Legacy att bli ett måste-köp.
Dice Legacy är utvecklat av DESTINYbit och släpps den 9 september till PC.