Nu har E3 2017 äntligen dragit igång och vi fick nyligen titta på den första presskonferensen av EA. Till en början kändes det som att jag lika gärna kunde sitta på O’Learys med en avslagen öl och en nachotallrik för det var fotboll, fotboll och basket. För de som är intresserade var det säkert kul att se, men det enda jag såg var teknik vi redan har sett, samt lite skryt om detaljrikedomen på den kommande Scorpio. Personligen känner jag att jag överlämnar alla ”oooh” och ”aaah” till Microsofts presskonferens.
Det som intresserade mig på deras visning var, i stigande led:
5: Need For Speed: Payback
Jag har spelat litegrann av serien tidigare och det var roligt. En stund. Det är inte ett spel jag känner är lockande, men med en story i ett bilspel känns för mig givet om jag ens ska orka hålla mig kvar. Det gameplay vi fick se såg ganska roligt ut, men jag skulle nog bara hålla mig intresserad i någon dag eller två. Ett snyggt spel, med fräsiga hangtimes, men med väldigt lite variation. Du kan bara klämma in så mycket i ett bilspel utan att det känns krystat. Med det sagt ser jag fram emot att motbevisas och få upp intresset för den här titeln.
4: Battlefront II
Efter en extrem hype för det första spelet, som jag själv köpte rakt av under betan, föll ändå det första spelet på sitt fattiga innehåll. Mycket nytt släpptes, men för en full prislapp på ca 600 kronor var det inte bra. Det lilla det utformade var fantastiskt, men att bygga ett spel på enbart det är inte bra. Under Battlefront II-segmentet fick vi även se ett bekant ansikte från Youtube och det är lite roligt att se youtubare kliva in och utklassa de mer ”skolade” talarna med utstrålning och personlighet. Det är kanske inget häpnadsväckande i sig, men precis som spelindustrin har fått kämpa för at tas på allvar har youtubare fått göra detsamma. Att se dem som seriösa gäster i ett evenemang som detta är riktigt tufft och ger mig lite feel good-vibbar. IJustine var en av kommentatorerna under multiplayervideon till Battlefront II. Vill ni se multiplayer matchen från Battlefront II är det bara att klicka här.
Efter att ha sett visningen av Battlefront II känner jag fortfarande en viss skepsis, även om det finns ett litet hopp om upprättelse här. Får vi en kampanj så är det bra, men jag har sett spel som haft sådant stort fokus på online multiplayer slarva bort en potentiellt intressant story förr, så det återstår att se. Spelet ser otroligt snyggt ut och det verkar ha mycket mer än sin föregångare, så vi hoppas på att misstagen har lärts av och att vi kan förvänta oss något genuint bra den här gången.
3: Josef Fares
Jag tycker inte om svensk film då det är alldeles för uppenbart att de leker teater framför kameran, som om de inte kan skilja på de två medierna. Kul för er som gillar det, men vill jag se ett kroppsspråk och agerande som känns teater, då går jag och ser en pjäs.
En annan sak som får mig att sucka och vilja kasta tomater, ägg och i vissa fall sten hejvilt omkring mig är alla announcers på mässor som E3. De är skolade att vara på ett särskilt sätt och av någon anledning är det ett ”vinnande koncept” att vara tilltalande som ett cementblock, med så lite handrörelser som möjligt, armbågarna tvångsmässigt tryckta i sidorna. De säger att de är exalterade och inte kan vänta på att få visa något med en röst som snarare låter så livlös och trist att en blir rädd att de kommer gå backstage och hänga sig efteråt. Ingen utstrålning, ingen karisma, bara ren information från en köttrobot som står och reciterar floskler någon skrivit ned.
Jag vet inte om det är varelsen på scenen eller hjärnmasken som styr deras tal jag ska reagera på.
Josef Fares var en frisk fläkt i det sällskapet. Han hakade upp sig på ord, skrattade bort saker, flamsade, men allt skedde på ett så naturligt sätt. Han använde t.o.m. klyschor som ”ni har aldrig sett något liknande förr” men backade upp det med att han verkligen brinner för det här och tror att det faktiskt är något vi inte sett förr. Han hade ganska rätt ändå. För er som följer honom på Twitter vet vilket ögonblick det var för honom att äntligen få prata om A Way Out. Det var ren exaltering. På riktigt.
2: Anthem
Efter Mass Effect Andromeda dalade mina förhoppningar avsevärt för BioWare. Det är inte deras fel nödvändigtvis, då jag älskade Mass Effect 1 och i synnerhet 2, men när jag tagit del av några timmar av Andromeda känner jag bara att det är ett fult skolprojekt som några halvknarkade programmerare slängde ihop i sista sekund för att få ett betyg. Storyn är väldigt bekant men riktigt intressant som det verkar, men animeringarna gör att jag inte kan ta något på allvar. Jag vet, sparka inte på den som ligger, men det ser fullständigt rokastligt ut.
Förhoppningsvis får BioWare upprättelse med sin nya IP som utannonserades med en teaser. Det säger inte mycket alls om varken animationer, story eller den värld det utspelar sig i, men att se en ny IP och inte ytterligare en lastgammal titel med en ny siffra efter sig är alltid ett plus i min bok.
1: A Way Out
På tal om nya IP:s. Spelet som presenterades av Josef Fares var A Way Out. Ett co op-spel med inte bara fokus på samarbete, men designat kring det. Jag har spelat min beskärda del av co-ops genom åren och de flesta av dem är spel du utan problem kan spela själv (med undantag för den skitkorkade AI:n i Resident Evil 5). Du spelar bara spelet med någon annan, det är ingen genuin ”co-op”, bara ”två spelare”. Det är en avsevärd skillnad. Vad A Way Out erbjuder är inte bara möjligheten att spela två spelare – den kräver det.
Om ni inte är två stycken (antingen med en vän i soffan, vilket Fares rekommenderar, men även online) så kommer du inte kunna spela A Way Out. Det låter som en risk, men samtidigt tror jag att det här är precis vad co op-genren behöver. Att spelet kan visa en cutscene för den ena spelaren, medan den andra kan gå omkring är en häftig idé och det verkar vara en långt mycket mer dynamisk känsla i det här spelet än vad många andra har erbjudit hittills – för att inte tala om en ny, fräsch approach till det.
