När Square Enix annonserade att ett demo till Final Fantasy XV skulle inkluderas i de första utgåvorna av Final Fantasy Type-0 HD, visste jag att jag behövde införskaffa Type-0. Jag misstänkte även att Type-0 skulle vara skräp då det fick rida på hypen kring FFXV. Men ända sedan Final Fantasy XV presenterades (då vid namnet Final Fantasy Versus XIII) som en kontrast till det ljusa och färgglada Final Fantasy XIII har jag längtat efter det. De mörka tonerna, en frontfigur så emo att Cloud framstår som en trevlig och social kille och med en värld väldigt lik vår egen var så långt ifrån den sci-fi serien allt mer blivit förknippad med. I mina ögon var det den andliga uppföljaren till FF7, mitt absoluta favoritspel. Det var 2006, snart tio år sedan. Även om jag haft spelet i en liten låda längst bak i mitt huvud måste jag erkänna att mitt intresse för det svalnat över åren.
Camping i vildmarken
Final Fantasy XV utspelar sig i en värld där fyra stora nationer ständigt legat i konflikt med varandra över dess mäktiga kristaller. Nu återstår bara en kristall, som är i nationen Lucis ägo. Efter ett långvarigt kallt krig mellan Lucis och Niflheim skall ett fredsavtal signeras, men Niflheim använder avtalet som en skenmanöver och invaderar istället Lucis och tar kristallen i beslag. Lucis prins, Noctis, flyr landet med sina livvakter och planerar att återta kristallen och frigöra deras nation.
Inget av det där presenteras i demot som tar vid när Noctis och kompani får motorstopp ute på vischan och tvingas campa ute i bushen. Bilen, ett svartlackat monster hämtad ur en bilfetishists våta dröm, lämnar de in hos en mekaniker (som vi återkommer till senare) och för att betala reparationerna ger de sig ut för att jaga en efterlyst Behemoth. Innan de ger sig iväg på monsterjakt får dock spelaren en snabbkurs i FFXV:s stridsmekanik av en machoman med rakat bröst och uppknäppt skjorta…
Active Cross Battle
Stridssystemet i Final Fantasy XV har ett för serien typiskt flashigt namn som inte säger något om själva systemet. ACB är ett reaktivt actionbetonat stridssystem som ligger i linje med Kingdom Hearts och det är upp till spelaren att aktivt undvika, parera och göra motanfall. I sin arsenal har spelaren ett antal närstridsvapen som trollas fram när särskilda attackkombinationer görs och som har varierande egenskaper. Dessa kan spelaren själv anpassa för att skräddarsy sin stridskonst. Demot hade bara fyra vapen att välja mellan till de fem attackmöligheterna men det kompletta spelet lär har många fler.
Genom att campa kan karaktärerna levela upp och äta middag för att få statusbuffar. Tråkigt nog fanns inga helvegetariska rätter i demot.
Dessutom har spelaren tillgång till ett antal specialattacker som kan göra massiv skada på bekostnad av lite magipoäng (MP). Men MP är en resurs att hushålla med då den även används till att undvika och parera fiendernas attacker. Skulle spelaren bli alltför skadad eller uttömd på MP går det att gömma sig bakom diverse skydd eller teleportera till en utkikspost, som till exempel en telemast. Att bli skadad går snabbt ska tilläggas, men spelet är inte över när Noctis sänkts till 0 hälsopoäng (HP), utan försätts istället i ett kritiskt tillstånd med en underliggande hälsomätare. Om denna hälsomätare sänks genom ytterligare skada, sjunker karaktärens max HP och när den når 0 är spelet över. Den här nya mekanikerna gör striderna dynamiska och roliga, men samtidigt lite dryga.
Måla allt svart
Final Fantasy är en serie med starka karaktärsporträtt som framför allt har varit färgglada och varierade. Från Wakka och Vivi till Berrett och Celes, har ingen karaktär varit den andra lik. Därför är den en chock att spelets huvudkaraktärer och de som medverkar i demot alla bär svart. Dessutom har tre av fyra mörkt hår och alla har latinska ord till namn. I flera timmar skiljde jag på dem genom att kalla dem emo, gnällis, tuffis och stekarn’, vilket är de karaktärsdrag de utstrålar. Emo är en tonåring som inte en gång under demot uttryckte någon glädje, gnällis är också en tonåring (i alla fall till beteendet), tuffis har hockeyfrilla, tatueringar och ett narcissistisk tvång att visa sitt sexpack. Stekarn’ verkar vara den enda vettiga personen i kvartetten men låter och klär sig som en överklassnobb. Nämnde jag att de alla bär svart? Så himla trist.
Efter ett tag visade figurerna tecken på personlighet men detta är inget som rymdes under demot som bara innehåller några få längre dialoger. Gänget visade kamratskap och hjälpte varandra upp om någon skulle bli skadad. De munhöggs vänligt och hejade på varandra. Det blev väldigt tydligt under demot att Square Enix satsar på känslan av brödraskap i Final Fantasy XV. Det faktum att spelet enbart har manliga karaktärer i äventyrargruppen förstärker idén om ett penisparty. Även om tanken bakom valet av manliga karaktärer har ett syfte att berätta en gripande historia om män är det ändå misogynt. Det påståendet förstärks ytterligare genom en viss ikonisk karaktärs könsbyte.
Vem fan snodde hennes overall?
Cid är en återkommande karaktär i Final Fantasy-serien. Han har tagit olika skepnader och fyllt diverse roller, nu senast som diktator i Final Fantasy Type-0 HD. När jag hörde att figuren skulle gestaltas som kvinna i Final Fantasy XV, jublade jag. Tills jag såg utstyrseln Square Enix gett henne: En bikini och ett par hotpants. Det bedrövliga är inte bara att kläderna är opraktiska för en mekaniker (som är Cids yrke i detta spel), utan att vinklarna som hon visas i objektifierar henne genom den manliga blicken i kameran. Dessutom raggar och flirtar de andra karaktärerna med henne hejdlöst och hennes kollega pratar om henne som om hon är ”någonting”. Tack och lov verkar Cid (eller Cidney som hon egentligen heter) inte ge de övriga figurernas tarvliga raggningsförsök någon uppmärksamhet. Istället lägger hon allt sitt fokus på motordrivna fordon som hon kallar ”hon”.
Jag kan tänka på hundra andra kameravinklar mindre objektifierande än den här.
Det kan tyckas felplacerat att kritiskt granska demot av ett spel på det här sättet i en förhandstitt, men jag håller inte med. Det är viktigt att undersöka hur roller och könsföreställningar kommer till uttryck i spel och inte bara titta på dess matematiska funktioner. Det är viktigt att fråga sig varför Cidney inte har en overall, varför de manliga karaktärernas blickar dras till hennes rumpa eller kameran i många scener har fokus på hennes bröst. Allra viktigast är det att kritisera det på ett tidigt stadie där det finns möjlighet till förändring innan release. I min mening hade Cid varit en minst lika värdefull och intressant karaktär i en garageoverall med dragkedjan uppdragen. Jag hade kunnat köpa att spelet kretsar kring fyra män som kommer nära varandra i ett äventyr om att rädda världen, men när Cid som kvinna dessutom framhävs på det här sättet måste jag erkänna att min längtan till Final Fantasy XV avtar.
Jag ville framföra den här kritiken till Square Enix via deras officiella enkät, men då behövde jag koden från Final Fantasy Type-0 HD. Vad Square Enix gör här är inte bara att exkludera kritiska journalister, som får pressmaterial där koder, manualer och förpackningar saknas, utan även utomstående kritiker från att framföra kritik. Inte för att det verkar spela någon roll då många koder inte ens verkar fungera. Istället fick jag skicka ett mail via deras otroligt knepiga support.
Vacker värld tho
Området Duscae, där demot utspelar sig, är ett vackert tempererat landskap med en stor sjö där långhalsar vadar, en skog där aggressiva vargmonster lurar och en grotta full av ettriga gobliner. Ibland råkar en på vilda chocobos, som likt rådjur skuttar iväg när en kommer för nära. Duscae är en mycket stor region som det tar en stund att ta sig igenom och är designad på ett sätt som påminner om Skyrim. Det är öppet och luftigt, utan en massa flaskhalskorridorer som begränsar spelaren till olika ”rum” som Final Fantasy XIII-spelen. Sekvensen där gruppen jagar Behemothen utspelar sig i ett begränsat utrymme men ger istället då en häftigare regisserad upplevelse.
Dock så är det otroligt trist att Duscae är relativt öde. Förutom en bensinmack och ett kafé med chocobouthyrning finns här inget annat utöver goblingrottan och Behemothens ide. Längst med slätterna går det att råka på ett och annat övergivet skjul, men dessa går inte att interagera med och ser mest ut som utfyllnad. Skatterna som går att hitta är fantasilösa och verkar vara slumpmässigt utslängda och inte placerade som belöningar för att uppmuntra utforskandet av miljön. Dessutom är de sidouppdrag som delas ut den värsta sortens samla-döda nonsens spelare plågats med sedan begynnelsen av World of Warcraft.
I demot är Duscae avskiljt med gränser som förhindrar spelaren att utforska hela regionen, men jag undrar ifall det bara är brytpunkter där spelet kommer ladda in nästa område, eller om Duscae är avgränsat i demot och att fler kvadratkilometer kommer vara tillgängligt vid releasen. Då grafiken bortom gränserna verkar fullt renderad verkar detta troligt men än så länge går det bara att spekulera.
Tyvärr, det går inte att ta sig ända till kristallstrukturen där borta.
Ett bittersött smakprov
Final Fantasy XV tar serien i en ny riktning där influenser från hyllade The Elder Scrolls V: Skyrim och Dragon Age: Inquisition märks i den öppna, vackra världen och den snabba, hårda stridsmekaniken. Däremot verkar det som att Square Enix inte lyckats fylla världen med intressanta små platser att hitta vilket dödar upptäckarglädjen. Inte heller har de insett att lökiga sidouppdrag bör maskeras bättre med motiverande anledningar. Samt behandlingen av Cid.
Demot är bara en fingervisning av vad vi som spelare kan förvänta oss av den slutgiltiga produkten och den här texten är bara en kort sammanfattning av min upplevelse och mina tankar kring denna begränsade upplevelse. Däremot skulle jag inte vara förvånad om spelet till större delen kommer likna det jag upplevt. Men det går alltid att hoppas! Jag är säker på att Final Fantasy XV kommer bli ett bra spel som säljer i drivor, men jag är osäker om det kommer vara ett spel för mig.
