Space Gun är ett sent och fett Master System-spel som bara kom ut i Europa. Det baseras på arkadspelet med samma namn, som också portades till den sedvanliga ansamlingen av dåtidens hemdatorer: Commodore 64, ZX Spectrum, Amstrad CPC, Atari ST samt Amiga. Om det är något som får en att inse hur stor grej Master System faktiskt var, så är det det här släppmönstret.
Master system-porten av Space Gun gjordes av Taito själva (med avsevärd hjälp av studion Cream) och släpptes av SEGA. Det är ett ljuspistolspel – dessvärre det sista i den här artikelserien. Titeln kan också spelas med bara handkontroll, men vad är det roliga i det? (Ja, jag vet – en fungerande träffigenkänning, men vem vet: jag kanske kan be fienderna snällt att inte använda den vänstra åttondelen skärm? Bah, nu spelar vi!)
Här märks faktiskt lite av en fingertoppskänsla bakom designen. Det är lite Alien, lite Puppet Masters och en hint av Berserk. Groteska odjur och kroppsskräck väntar dig när du tar dig genom ett antal rymdskepp och baser som totalt överrumplats av allehanda rymdvidunder. Space Gun kanske inte är det bästa Light Phaser-kompatibla spelet i min samling, men det är absolut det snyggaste!
Även om grafiken hackar och hankar sig fram bäst den kan måste jag ändå säga att Space Gun inte springer mycket sämre än sina gelikar på liknande konsoler. X-Zone och Battle Clash på Super Nintendo skulle i och för sig komma att stampa ut det mesta inom tempofyllda ljuspistolspel i hemmet redan samma år, men det gör inte Space Gun desto mindre fascinerande.
En nackdel den där Phasern har är dock att den bara har en enda knapp, och därmed bara kan uträtta i princip en enda sak. Det innebär att du måste ha en handkontroll inkopplad i port 2 om du vill kunna byta till kraftfullare specialskott – och det vill du garanterat. De finns i fyra smaker: Bränn allt, spräng allt (utom fiendeprojektiler), skär allt och frys allt. De har trots denna enkla förklaring faktiskt lite olika användningsområden. Frysaren är till exempel extremt effektiv mot de flesta bossar. Överlag bör du dock använda dem med tillförsikt, för att inte råka ha sönder de stackars överlevarna. Själv fick jag nog kål på drygt hälften av dem.
Även om jag ändå får sägas ha haft kul med Space Gun är det fortfarande lite av ett nyhetens behag. Var man vid den här tiden van vid genren fanns ändå en hel del att tillgå, och som sagt desto mer vid horisonten. Det är inte så konstigt att Space Gun inte precis dyker upp bland omnämnda klassiker, direkt. Kanske för att det faktiskt är relativt lätt (även när du inte kan skjuta längst åt vänster). Kanske är det för att det är så härligt ”inälvsligt” i sin grafiska garnityr. Kanske för att det inte låter så värst trevligt? Själv sätter jag allt som plus i min bok, och jag kommer nog att ”phasa” ut lite rymdstyggelser igen inom kort. Framför allt med tanke på att jag fick det dåliga slutet.
