Jag är en av dem få som inte sågat av Duke Nukem Forever vid fotknölarna. Till skillnad från resten av kritikerkåren verkar det som att jag faktiskt har haft roligt med spelet. Det känns som att jag är den enda som ser spelet för vad det faktiskt är och inte dömer det för vad det inte lyckades bli eller nå upp till. Alla de ouppnåeliga ideal den förväntades infria bara för att den varit under utveckling i 15 år har hamrats in i recensioner nästan för sakens skull. Duke blev dödsförklarad långt innan han kom.
Mitt första möte med hertigen (Duke Nukem 3D) var i tonåren. Jag minns att jag var helt hänförd av det råa våldet, stripporna och de coola one-liners som Duke slängde ur sig. Rymdvarelserna föll ihop i blodiga pixel-lik, man fick se tuttar, kass erotik på biografer och Dukes röst var så manlig att jag ville imitera den. Spelet var otroligt häftigt och att spela det var som att kliva in i en actionfilm som gick kl 23 på TV3.
Som alla pojkar växte jag upp och även om jag då och då snubblade över nyheter om Duke Nukem Forever var han inte längre intressant. Duke Nukem var inte cool. Spel med djupa handlingar och komplexa karaktärsporträtt tilltalar mig mer, något som Duke Nukem aldrig haft – och här ska man inte förknippa ’aldrig haft’ med ’behöver’. Men det kommer en tid i varje mans liv när han längtar tillbaka till de pubertala ’good old days’.
Ungefär när retro gaming blev mainstream och 2K Games gick ut med att Gearbox Software skulle avsluta jobbet som 3D Realms påbörjat, kände jag ett otroligt sug efter hjärndöd action á la 90-tal. Hertigen var på väg tillbaka och för mig var det ett långfinger till de militärskjutare jag sedan länge tröttnat på.
Bara en spelstudio i fullständigt sönderfall skulle kunna ta så lång tid på sig att färdigställa den här sortens pang-pang-dravel.
SvD
Återgående kritik som riktats mot Duke Nukem Forever är hur dålig grafiken är och hur allt känns ihopslängt utan eftertanke. Många speljournalister har kunskapen om att utvecklingen av Forever tagit – tja, forever – och att det lidit av flera omstarter och skrotningar. När Gearbox fick uppgiften att färdigställa röran, fick de inte ett halvfärdigt spel, de fick fragment av det. Spelet har bytt motor flera gånger och Gearbox hade egentligen inga andra val än att jobba med en gammal motor. Men så finns det journalister som denne på SvD, som yttrar sig om en kultur denne tydligt inte har några kunskaper om.
Förstå mig rätt här. Den komplicerade utvecklingen av Duke Nukem Forever är inte en ursäkt att värja all kritik med, men det är inte heller en anledning till kritik. Det är helt enkelt spelets förutsättande grunder.
Spelet är en ganska tragisk soppa av gamla, nya och bättre begagnade spelmoment från actiongenrens senaste 15 år.
Gamereactor
Här börjar den intressanta och smått motsägelsefulla kritik spelet fått genomlida. Duke Nukem Forever anklagas för att inte introducera nya spelmoment till FPS genren – vad det nu skulle kunna vara. Det är svårt att beskriva, men det känns som om kritiken är konsekvensen av en freudiansk konflikt mellan jaget och överjaget. Mellan vad man önskar och vad man vägrar acceptera. En slags förinställd attityd grundad i nya speltrender. Duke Nukem Forever hade blivit sågat även om den kommit med nya mekaniker, tro mig.
Att spela äventyret är som att resa genom en trasig tidsmaskin som blandat ihop delar från det senaste decenniets spelindustri.
Level
Den stora skugga som Duke befinner sig i är inte Battlefields eller Call of Dutys – även om deras höga grafiska standard och linjära regi blivit något av en måttstock för FPS – utan det är Half-Lifes. Duke Nukem Forever hämtar friskt från Half-Life med pussel, plattformshopp och friare bandesign. Men spelet hyllas inte för att den inspirerats av den tysta hjältens äventyr, utan bespottas för att den härmar utan att slipa momenten till perfektion. Det är ingen som lurar sig själv i tron om att genrehybrider är bättre än de rena genrerna. Half-Life har inte lika grym hoppfysik som Mirror’s Edge eller lika snillrika pussel som i Portal, men när det kommer till Duke, spar man inte på gallan.
Duke Nukem Forever är ett gammalt spel som försöker vara något nytt och fräscht istället för att omfamna sitt arv.
FZ.se
Denna orättvisa och förminskande kritik anklagar Duke för att vara Duke i ett Duke-spel som man vill ska vara ett Duke-spel. Designmässigt uppfyller Duke Nukem Forever alla kriterier möjligt för att leva upp till sitt arv. Spydiga macho-kommentarer, sned kvinnosyn, parodi, sex, droger, alkohol, interaktivitet. Listan är hur lång som helst men ändå räcker det inte till. Man vill ha mer när det egentligen är tillräckligt. Hade spelet gått i en ännu mer extrem riktning eller gjort ett försök på Oscars-manus hade det övergivit sina rötter och fått skit för det istället.
Som exempel på en outhärdlig bana kan jag nämna en där man ska leta rätt på en kondom, en dildo och popcorn på en strippklubb. I en annan, lika dålig bana kör man radiostyrd bil. Duke har krympts så han kan köra bilen. Gäsp, gäsp och åter gäsp
Gameelite.se
Duke Nukem Forever introducerar något nytt i varje bana. Det är aldrig enformigt. Nivån av interaktion är hög och miljöerna är varierade. Mellanpartierna innan man går på talkshowen i början och strippklubben i mitten av spelet, är bra avbrott från stridigheterna. Strippklubben i sig är ett nöjesfält av minispel man kan ha roligt med. Dom kanske inte är perfekt utformade men de finns där och hade de inte gjort det skulle Duke anklagats för att vara enformigt.
Det kan verka löjligt att gå runt kritiken på det här sättet men om du tänker efter så stämmer det. Ett spel förtjänar inte 54 i metacritic för ”dålig” grafik, dum AI och kass bandesign. Helheten är faktiskt inte så dålig som alla gaphalsar vill få det att verka. Det ligger något förutbestämt i detta hat, som jag tror delvis beror på för höga förhoppningar. Duke Nukem Forever är b-action, precis som Duke Nukem 3D var b-action. Spelet hade aldrig kunnat bli Journey eller The Last of Us eller Grand Theft Auto V. Och det räcker så och det är bra så.
Inget kan skapa så mycket förhoppning och oro som när ett medium man haft starka band till ska förnyas. Och med en utvecklingstid på ca 15 år, är det kanske inte så förvånande att publiken blir passiv-aggressiv. Men allt kan bli bra om man kastar bort alla förväntningar, de överanalytiska glasögonen och bara gör som hertigen säger: sparka röv och tugga tuggummi.
Duke Nukem Forever släpptes i Sverige på PC, Playstation 3 och Xbox 360 10 juni 2011. Vad är din erfarenhet av spelet? Vad tycker du om kritiken som riktats mot den? Kommentera gärna!
[youtube id=”ZahQltQK5xQ” width=”600″ height=”350″]
Jobus
Haha, Jag har inte spelat spelet, men trailern säger det mesta 😀 Det finns självklart en rad olika spel och smaker. ”Överdrivna” spel kan vara riktigt roliga just för att man inte tar dem på allvar, och larvar sig genom 🙂 (Conkers bad fur day *host*). Men det är ju som du skriver~ Om människor redan är insatta på att såga för att de inte gillar vad spelet står för, så är resten irrelevant för dem. Jag själv har mer problem med att dagens spelindustri ”försöker för mycket”. Ju mer grafiken förbättras, ju mer vill de utnyttja det~ men jag känner på sista tiden att det ibland är bra att stanna vid det gamla. Man behöver inte alltid ändra och prova om det man haft varit bra nog (men antar att de är rädda att folk ska tröttna, eller för att jag är gammalmodig 😛 ). Spelindustrins potential genom teknologi rör sig extremt snabbt, och spelskaparna får för bråttom framåt. Men ibland kan det vara skönt att stanna till och se tillbaka~ för mig har i princip de bästa spelen alltid varit de äldre generationerna. 😀
Daniel Rydelius
Conkers bad fur day var ju hur bra som hellst! Inte spelmässigt, på den fronten var den bara okey, men humorn, oj oj vad jag skrattade. Pavarotti-bajshögen var nog den bästa bossen på N64. Jag vill ha en remake på Conkers nu!